Fyra blev tre: ”Vissa saker kan man inte påverka”

Redan när Tjugofyra7 träffade eleverna första gången, bara ett par dagar in på utbildningen, var den långa lian (praktiken) under termin tre något de såg fram emot.

För Kajsa Olssons del innebär lian att hon har återvänt till stationen i Kristianstad där hon i somras vikarierade som rökdykare och redan känner sig som en i gänget. Som praktikant får hon följa med på en del larm, däremot inte rökdyka.
– Det är inte samma nerv som i somras, vilket är ganska skönt. Jag har ju varit införstådd hela tiden med hur det skulle bli och kände mig glad när jag körde hit första dagen, säger Kajsa, medan hon visar runt på brandstationen i samband med undertecknads besök.

Nu vill hon ta tillfället i akt att förkovra sig i så mycket som möjligt, bland annat titta närmare på utrustning vid suicidlarm och djurlivräddning.

Precis som på den korta lian för drygt ett år sedan är det Patric Lundell som hittills fått följa med på flesta larm. Efter en månad på station Centrum i Malmö har det blivit 20 stycken av varierande karaktär.
– Hjärtstopp, en person påkörd av tåg, bilbränder som jag fått vara med och släcka. Förvånande nog har bara fyra larm varit automatlarm, berättar han.
Vid tågolyckan var inte Patrics styrka först på plats, men i samband med det första hjärtstoppet han åkte på avled personen efter 21 minuter av hjärt- lungräddning.
– På natten hade vi stödsamtal med utbildad personal på stationen, vilket kändes skönt.

Lia-eleverna har även hjälpt till att ta hand om skadade och chockade personer.
– En kvinna skakade av chock och tyckte att olyckan var hennes fel. Det kändes i hjärtat. Sådant är svårt att förbereda sig för i skolan. Numera känner jag mig mer förberedd. Kollegorna har även varit duktiga på att berätta hur planen sett ut när vi åkt till olycksplatsen och under tiden där, säger Felix Carlsson, som gör sin lia på station Bårslöv i Helsingborg.

Han har tidigare delat med sig om drömmen att bli räddningsdykare. Någon sådan finns inte på nämnda station, däremot har brandmännen haft sim- och dykträning som Felix fått vara med på. I början av sommaren var dessutom klassen på Tylösand för att öva vattenlivräddning.
– Det var det bästa på hela utbildningen. Och trots att jag inte är på en dykstation har jag fått mycket tips, trix och övningar eftersom det finns en dykstation inom förbundet, så nu är jag ännu mer sugen på att bli räddningsdykare.

En som numera saknas i klassen är Tim Berggren. I förra avsnittet av reportageserien berättade han hur han fastnat särskilt för arbete på hög höjd och att han efter nära två terminer kände sig säkrare än någonsin på att han ville bli brandman.
Precis innan sommarlovet gjorde eleverna en obligatorisk läkarundersökning, likadan som i samband med antagningen. Tim förklarar att han fick lite konstiga resultat på andningstestet och blev skickad på ett spirometritest för utredning av astma.
– Tyvärr visade spirometrin att jag har astma. Reglerna är att jag då inte får rök- eller kemdyka och därför inte kan fortsätta utbildningen.

Ett tufft besked att få ett år in. Samtidigt poängterar Tim att han tycker reglerna är bra eftersom de är till för elevernas säkerhet.
– Vissa saker kan man inte påverka. Jag har många mål och intressen som jag nu har möjlighet att ägna mig åt istället. Kanske utbildar jag mig till ambulanssjukvårdare eller fördjupar mig inom hälsa och kost för att kunna hjälpa människor i vardagen.

De fyra, som nu har blivit tre: Felix Carlsson, Tim Berggren, Patric Lundell och Kajsa Olsson.

För hans före detta klasskamrater innebär lian inte bara att vara med på insatser. Praktikanterna har många uppgifter som ska redovisas för en examinator på skolan, till exempel kopplat till miljö, tillsyn, hälsa och friskvård. Därutöver skriver de reflekterande dagbok samt ska hålla i någon form av utbildning.
Många i klassen blev förvånade över antalet uppgifter som ska genomföras.
– Själv tycker jag det är bra, det ger utbildningen en tyngd och ett mervärde, säger Kajsa.

När det gäller utbildningen de ska hålla i valde de tre eleverna helt olika inriktningar. Kajsa besökte ett gruppboende tillsammans med en brandman och ett befäl. De berättade om räddningstjänsten, visade upp kläder, hjälm och släckbil.

Patric, som sysslar en del med fridykning och dessutom praktiserar på en dykstation, valde att drilla kollegorna i hålla andan-övningar.
– Med högre koldioxidtolerans i kroppen drabbas man inte av samma panik vid andnöd.
Efter önskemål från klasskamraterna kanske han kommer hålla samma utbildning för dem när de återvänt till skolbänken nästa termin.

Även Felix ville göra något som gynnar kollegorna och frågade vad de ville lära sig mer om. Det resulterade i att han ska hålla en lektion i djurlivräddning av vanligt förekommande gårdsdjur.

Terminen, och därmed liorna, tar slut 3 januari. Sedan är det bara en termin kvar. Som det ser ut i skrivande stund kommer eleverna inte längre ha teorilektionerna digitalt, vilket de haft tidigare under pandemin. För Kajsa Olsson är det en nackdel, eftersom hon pendlar en längre sträcka.
– Kanske kan jag byta till distansklassen sista terminen. Egentligen sökte jag den i första hand men kom inte in. Samtidigt vore det tråkigt att inte avsluta med klassen och min basgrupp. Vi får se hur det blir.

Av förklarliga skäl har alla tre börjat tänka mer och mer på tiden efter SMO. Patric har hittills sökt tre sommarvikariat och Kajsa ska fortsätta som sommarvikarie i Kristianstad. På grund av familjen behöver hon stanna i Skåne, medan killarna är flexibla och kan tänka sig att flytta dit jobben finns.

När rundturen på brandstationen i Kristianstad lider mot sitt slut, stöter Kajsa ihop med några kollegor i skiftlaget. Det får henne att komma på en viktig sak till som hon vill få ut av lian.
– Bli bättre på innebandy! Där har jag stor utvecklingspotential, skrattar hon.

Läs mer:

Längtan efter att göra en insats

Prestationsångest och glädje bland SMO-eleverna