Nya principer för aktivare krishantering

2001 lade utredningen Säkerhet i en ny tid fram de principer som gäller idag – ansvars-, likhets- och närhetsprincipen. Flera av utredningarna efter skogsbranden kritiserar principerna. Till exempel att aktörer tenderar uppfatta närhetsprincipen som en signal om försiktighet och att undvika att ”lägga sig i” andra aktörers arbete. Principerna har snarast motverkat sitt syfte och blivit ett hinder för effektiv krishantering.

– Det vi ser under skogsbranden är att man var osäker på om det här är mitt ansvar. I stället för att agera har aktörerna av osäkerhet om sin egen roll och ansvar backat. Principerna har väglett fel, de har tolkats på ett sätt som lett till passivitet och hindrat själva hanteringen, säger Anna Johansson, MSB.

Ett återkommande tema och perspektiv i utvärderingarna efter skogsbranden är nekande till samordning – man har tackat nej eller fattat beslut att inte samverka.

– Det kan tolkas som att man glömt den utökade ansvarsprincipen, skyldigheten att samverka och se till helheten – att faktiskt göra sånt som du inte har direkta krav på dig att göra. Kan jag bidra i det stora måste jag göra det också, säger Johan Gert, MSB

MSB vill behålla ansvarsprincipen, men ersätta likhets- och närhetsprinciperna med samverkansprincipen och handlingsprincipen. Handlingsprincipen ska återspegla att handling är att föredra framför passivitet. Aktörerna bör ha mod att agera proaktivt även när det råder osäkerhet och brist på information.

– Vi tycker det är viktigt att se principerna som en helhet. Ansvar, samverkan, handling – förhoppningsvis har det en pedagogisk effekt att aktörerna ser händelserna ur ett bredare perspektiv när de planerar vad som behöver göras i en större olycka, kris eller samhällsstörning, säger Anna Johansson.

– Aktörerna ska fortfarande utgå från regelverket vid hanteringen av händelser och principerna ger vägledning för hur aktörerna ska agera, tillägger Johan Gert.

Länsstyrelsernas geografiska områdesansvar är ett område där utvärderingarna sett brister. Både skogsbranden och arbetet under flyktingsituationen har visat att länsstyrelserna utövar sitt geografiska områdesansvar olika. Här vill MSB se en harmonisering av arbetsformerna.

– När länsstyrelsen tog över räddningstjänsten i de berörda kommunerna uppfattades det som att länsstyrelsen tog över all verksamhet och några kommuner backade undan från sitt geografiska områdesansvar. Det har varit en begrepps- och kunskapsförvirring mellan aktörerna, säger Jan Wisén, MSB.

Något som också orsakade förvirring var förhållandet mellan lagen om skydd mot olyckor (LSO) och lagen om extraordinära händelser (LEH). Under vilken lagstiftning arbetar räddningsledaren, har det övergått från LSO till LEH nu?

– Räddningsledaren arbetar under en rad parallella lagstiftningar, men det finns en kultur att det börjar med en liten olycka, en LSO-fråga, och sedan eskalerar det och övergår till ett LEH-skede. Många aktörer har den bilden och vi försöker förklara att de här lagarna gäller parallellt vid vissa händelser, säger Jan Wisén.

Det mest omfattande förslaget handlar om räddningstjänstens styrning, organisationsformer och huvudmannaskap. Där konstateras att LSOs målstyrningsmodell inte fungerar.

Redan i förarbetena till LSO påtalades svårigheten att styra kommunal verksamhet med nationella mål.

– Det har hela tiden varit en diskussion om hur man bryter ner de nationella målen i LSO till lokala mål, men den blev påtaglig efter skogsbranden. Vilken förmåga ska kommunen ha? Ska alla risker som kan förekomma i en kommun kunna hanteras? Är det rimligt? Kan man inte det ska förmågan skaffas genom samverkan. Men samverkan är ett frivillig-instrument och tillsynsinstrumentet är väldigt luddigt. Struntar man i samverkan händer inte så mycket, säger Jan Wisén.

I rapporten förs resonemang om att landstingen eller staten skulle kunna vara alternativ till kommunalt huvudmannaskap.

– Vi tar inte ställning, vi förespråkar ingen linje utan vill att det utreds förutsättningslöst, säger Jan Wisén.

Det åttonde och sista förslaget, ledning av räddningsinsatser, anser MSB att det är bråttom med.

– Att vi skriver brådskande är för att den utredning om styrning, organisationsformer och huvudmannaskap vi vill få till stånd är en lång process där vi ser resultat först om 5-10 år. Frågan om räddningsledning får inte vänta i fem år. Den bör ske så snart som möjligt, inom 1-2 år, säger Jan Wisén.

Bakgrunden är ledningsproblematiken både före och efter länsstyrelsens övertagande.

– Det var väldigt tydligt de första dygnen när man kontinuerligt bytte räddningsledare. Det gick åt väldigt mycket energi att sätta in nya räddningsledare och blev lite tid över till effektiv ledning, säger Jan Wisén.

Reglerna för ledning av räddningsinsatser bör bli mer flexibla och bättre anpassade till stora insatser som kräver uthållig ledning. LSO lägger stort fokus på räddningsledaren som ska leda insatsen på plats.

– Utvecklingen har accentuerat problemet. Organisationerna blir större, hanterar fler larm samtidigt, täcker en större yta och behöver ha fler befäl igång för att kunna hanteras. Man kan lite elakt säga att LSO fortfarande är kvar i det gamla, att det är en kommun, en räddningstjänst med en räddningschef, en grupp som åker ut på ett larm i taget med en räddningsledare. Så ser det inte ut idag. Vi måste skapa en större flexibilitet, säger Johan Gert.