Vad vill MSB med rökdykningen?

För några månader sedan var jag klar med Grib 2 (grundutbildning för räddningstjänstpersonal i beredskap). Det innebär att jag är färdigutbildad som deltidsbrandman.

Det är naturligtvis inte sant eftersom varje larm är en enorm källa till ny kunskap. Jag har varit anställd som deltidare i snart två år och har gått den väg som jag antar att de flesta går: man har först en lokal utbildning där bland annat rökdykning ingår. I vårt fall var den utbildningen tre veckor. Sedan går man Grib 1, Grib 1b och Grib 2.

Först vill jag säga att alla dessa utbildningssteg har hållit en mycket hög kvalitet. Det har varit välplanerade dagar med engagerade instruktörer, både lokalt och på Grib-utbildningen.
Men vad är planen med rökdykningen? Frågan har två delar.

Den ena är utbildningsmässig. Varför får vi inte rökdykarutbildning på Grib-utbildningen?
Den andra delen av frågan är vad Räddningstjänst-sverige siktar på framåt vad gäller rökdykning.

Jag tror att anledningen till att rökdykning inte ingår i Grib-utbildningarna är att rökdykningen, så som den traditionellt har utförts, inte är kompatibel med andra delar av vår utbildning. Jag tänker då på SXABCDE (en standardiserad metod för att omhänderta skadade och sjuka personer).
Instruktörerna på alla utbildningsstegen har tryckt på S:et – säkerhet. Den första bedömningen som ska göras är säkerhetssituationen för oss och för den drabbade.

Med “rökdykning som den traditionellt har utförts” så menar jag att söka med en hand i vägg. Alltså att direkt söka efter liv trots avsaknad av sikt och med en eld någonstans i byggnaden som producerar denna rök.
Man frångår alltså S:et här. Man ignorerar faran och går rakt mot att söka liv. Det blir lite som att springa ut på motorvägen för att dra undan en skadad utan att stoppa trafiken.

Jag tror att MSB nu måste göra ett val. Antingen avvecklar man rökdykning, eller så utvecklar man rökdykningen.
Jag tror vi är många som har tänkt tanken att MSB helst vill att rökdykningen bara försvinner, alternativt att den bara används när man verkligen ska rädda människoliv.
Men vad skulle det innebära? Jag tror inte det är en framkomlig väg av flera skäl.

Det ena är det uppenbara: att vi kommer att bli dåliga på något som vi mer eller mindre aldrig gör.
Men så finns det en annan aspekt. Var ska vi dra gränsen? Om vi vet att det inte handlar om livräddning, ska vi då undvika allt som potentiellt kan vara rökdykning? Om vi inte vet vad som väntar inne i ett hus och vi ska gå in, så bör vi gå in med rökdykarorganisation.
Det kan sedan visa sig att det bara är en gryta som bränt på spisen. Ska vi då stå kvar på utsidan om vi inte har rökdykning med i verktygslådan? Det är knappast vad allmänheten förväntar sig.

För en tid sedan var jag med på en insats där det brann med öppna lågor på andra våningen. Det var aldrig dålig sikt och därmed ingen rökdykning. Men det visste vi inte när vi gick in, så vi gick in med rökdykarorganisation och kunde rädda huset utan någon som helst dramatik. För den insatsen krävs dock att vi är tränade för mer komplicerade situationer, annars hade det varit oansvarigt att skicka in oss.

Av dessa anledningar menar jag att den nödvändiga vägen är att istället för att trappa ned ambitionerna med rökdykning, så måste vi bygga upp rökdykningen, och utveckla säkra tekniker. Då måste MSB komma på banan både som teknikutvecklare och som utbildare. Man kan inte kasta över ansvaret för detta på kommunerna.

I det första numret av Swedish Firefighter jag fick hem i brevlådan när jag gick med i BRF, så hade Lars Axelsson en artikel om livräddning genom dämpa–ventilera–sök.
Jag tyckte det var väldigt spännande och har sedan dess sett många av de videor Lars har lagt ut och läst många av hans texter. Det han förespråkar är att vi, precis som vid en bilolycka eller andra potentiellt farliga situationer, börjar med att få kontroll på faran.

I trafiken handlar det om att stoppa trafiken. I ett brinnande hus handlar det om att dämpa branden. Det fina är att det dessutom ökar chansen att faktiskt rädda liv. Det tar garanterat kortare tid att dämpa branden och ventilera än att söka igenom ett helt hus utan sikt.

En annan sak som gör att den traditionella rökdykningen bör omprövas är det fantastiska verktyg vi har fått i form av värmekameran. Med den är det mycket lättare att navigera mot det primära eldrummet än tidigare helt utan sikt.
När jag gick Grib 2 i Karlstad fick vi också chansen att se den anläggning för övning som Lars håller på och bygger upp där.
Vad jag skulle önska är att MSB istället för att gömma sig i frågan tar rodret, och fortsätter att bygga vidare på de metoder som Lars har börjat arbeta fram.

Man bör verka för att lämpliga anläggningar kommer upp på tillräckligt många platser i landet. Det är inget som varje kommun kan ha, så det måste vara mycket bättre att det finns på ett antal utbildningsplatser.

Jag skulle gärna nu ha fått gå en vecka eller två med inriktning rökdykning, enligt Lars metoder. Som brandman känns det mycket tryggare att få gå direkt mot branden, istället för att försöka följa med i ögonvrån om rökgaslagret håller på och tända upp samtidigt som man söker runt utan sikt. Så länge som det primära brandrummet producerar rökgaser så är det väldigt kort söktid vi köper oss med en kylande dusch upp mot rökgaslagret.

På lite sikt bör också AFS:en för rökdykning modifieras utifrån de metoder man tar fram. Både vad gäller utbildning och utrustning.

MSB svarar: För med sig andra och högre krav

Det är glädjande att ta del av dina positiva upplevelser av den grundutbildning som MSB tillhandahåller för räddningstjänstpersonal i beredskap (Grib). Den känns väl igen från det systematiska kvalitetsarbete som bedrivs för utbildningen, där deltagare återkommande vittnar om den kompetensutveckling som skett genom Grib.

Utbildningens innehåll tar sin utgångspunkt i vanligt förekommande olyckor som räddningstjänsten har att hantera, och vilken metod, teknik och taktik som är effektiv. Omfattningen av utbildningen behöver noggrant vägas mot att en individs förutsättning att ta del av utbildningen varierar och ofta är klart begränsad. Inte minst då det finns en huvudarbetsgivare som ska kunna ge ledigt, och familjeomständigheter att väga in.

Det som är gemensamt för alla eller de flesta räddningstjänster med räddningstjänstpersonal i beredskap och de risker som dessa ska kunna hantera är en viktig grund.

Rökdykning är ett särskilt riskmoment som är reglerat av Arbetsmiljöverkets föreskrifter och innebär bland annat krav på en individs hälsotillstånd. Förmågan att genomföra detta är inte nödvändig överallt och finns heller inte på alla stationer.
Att ha dessa utbildningsmoment i Grib skulle därför både föra med sig högre och andra krav på hälsotillstånd än vad som är nödvändigt i flera fall, och det skulle också medföra undanträngning av andra viktiga utbildningsmoment.

Avvägningen mellan utbildningens olika delar, omfattning och innehåll tas fram av MSB efter dialog med kommunal räddningstjänst.
Inom brandämnet på utbildningen Grundutbildning för räddningstjänstpersonal i beredskap får den studerande kunskaper om hur en brand kan bete sig och hur den kan hanteras, det vill säga hur branden kan bekämpas. Riskbedömning ligger alltid till grund för val av lämplig metod och teknik under utbildningen.

De studerande får träna på att identifiera risker utifrån olika situationer, såväl brandsläckningssituationer som livräddningssituationer. Därefter får de studerande i uppgift att reducera riskerna eller om möjligt helt ta bort dem för att kunna lösa uppgiften med att livrädda och eller släcka branden.

Förhållningssättet ovan stämmer väl överens med insändarens resonemang kring vikten av säkert arbete vid alla typer av olyckor.
När det gäller AFS 2007:7 så finns det under utbildningen ett särskilt lektionspass kring vad rökdykning är, vem som får lov att genomföra rökdykning, arbetsgivarens ansvar samt vikten av att förstå när rökdykning får ske.

Per Hulling
chef för MSB:s enhet för utbildningsutveckling