Tunn utredning saknar krisinsikt

Trots nästan två års arbete är dock innehållet förvånansvärt tunt och saknar en djupare insikt om vad verklig livsmedelsberedskap innebär.

Det är exempelvis obegripligt att utredarna anser att ”den enskilt viktigaste åtgärden för att säkerställa livsmedelsförsörjningen är att upprätthålla den inre marknaden och handeln.”

Det är ju trots allt den politiken som bidragit till att vi i dag inte har någon livsmedelsberedskap.

Däremot är det positivt att man föreslår att kommunerna ska få ansvar för beredskapen. Det är enbart genom att plocka ner frågan om matförsörjningen på lokal nivå som man kan åstadkomma ett seriöst beredskapsarbete.

Detta behöver inkludera civilsamhället, som alltid har spelat en viktig roll under kristid.

Beredskapslager av livsmedel är viktigt, men precis som utredarna skriver så tar lagren förr eller senare slut. Bara en bredd av många olika matproducenter ger oss ett robust livsmedelssystem.

Det är oroande att utredarna inte verkar inse att en trygg matförsörjning också förutsätter fler lantbruk och livsmedelsföretag – här kan staten göra mycket genom att stimulera nyetablering genom exempelvis skattereduktion.

Vår nuvarande struktur med allt färre och större företag, är i sig en allvarlig sårbarhet. Det är även bristen på kunskap hos det svenska folket.

Utredningen trycker mycket på individens ansvar, men många svenskar saknar i dag kunskap om hur man tillagar, bereder och förvarar mat, för att inte tala om hur man odlar och föder upp.

Här behövs en omfattande folkbildningsinsats, och där har civilsamhället en central roll.

Ett annat exempel på att man inte förstått vidden av sårbarheten är förslaget om beredskapslagring av insatsvaror som mineralgödsel, kemiska bekämpningsmedel och utsäde.

Sannolikt kommer vi behöva vissa lager av insatsmedel, inte minst drivmedel och reservdelar till maskiner. Men att acceptera ett fortsatt importberoende av mineralgödsel, kemikalier och utsäde, är att blunda för sårbarheten, och också för de miljöproblem som dessa orsakar.

Här finns nu en möjlighet att på allvar ställa om till ett mer robust och hållbart livsmedelssystem och samtidigt skapa regional gastronomi utifrån våra olika landskaps förutsättningar.

Åtgärder som behövs:

• Främja etableringen av fler gårdar och matproducenter i hela Sverige.
• Förenkla regelverket för småskaliga gårdar och matproducenter.
• Satsa på folkbildning i odling, tillagning, beredning och lagring av mat.
• Återföra näringen från tallrikarna till åkrarna för att minska användningen av mineralgödsel.
• Göra det ekonomiskt möjligt för fler lantbrukare att jobba med varierade växtföljder och andra insatser för att kraftigt minska användningen av kemikalier.
• Satsa mera på nationell/regional växtförädling och avelsarbete för att få fram grödor och djur anpassade för lokala förutsättningar.
• Främja lantbruk som blandar växtodling och djuruppfödning.

Ett resilient livsmedelssystem är varje medborgares angelägenhet. Lika angeläget är att det ska innefatta god, näringsrik mat som bygger på en relation mellan människor, djur och natur, även i utmanande tider.

För att komma dit behöver fler engagera sig i produktionen av mat.
I väntan på att staten är beredd att satsa på ett verkligt resilient livsmedelssystem jobbar vi med bland annat Potatisuppropet, där vi uppmanar människor att sätta potatis tillsammans.

ANDERS PERSSON
småbrukare och initiativtagare till Potatisuppropet

ARCI PASANEN
koordinator, Potatisuppropet

GUNNAR RUNDGREN
författare, lantbrukskonsult, småbrukare

HUGO MALM
lärare krisberedskap, Holma folkhögskola

JONAS WANGSTEN
ordförande, Småbrukarna

MAGNUS HEDENMARK
ordförande, Ingenjörer för miljön

PERNILLA FOGELQVIST
ordförande, Omställningsnätverket

MARIE SVÄRD
Regenerativt Sverige

GUNNAR THELIN
Regenerativt Sverige