Nedmontering av beredskap i kristider

Det innebär nedmontering av bildningsmöjligheter som funnits i hundra år och som starkt bidragit till välfärdsstaten och till demokratin vi trots allt har i dag.

Det innebär försämringar av livskvalitet men också ett slag mot krisberedskapen och demokratin.

Folkbildningen som sker i studieförbunden (som finns i alla kommuner i landet) är ett kitt som håller samman, stärker och utvecklar det svenska samhället och demokratin.

Den ger ungdomar möjligheter att spela musik, människor med funktionsnedsättningar möjligheter att träffas och lära sig saker tillsammans med andra och den ger pensionärer möjligheter att lära sig hantera ett digitaliserat samhälle. Det ger också människor möjligheter att protestera mot orättvisor som drabbar dem.

Att inte stillasittande tiga vid försämringar är en av demokratins grundpelare.

Sänkningen kommer dessutom samtidigt som klimatkrisen börjar märkas tydligare.

Samtidigt som vi har ett krig i vårt närområde och en våg av våld på gatorna. Och samtidigt som välfärdssamhället monteras ned i en allt snabbare takt. I en tid när vi behöver varandra.

När allt går bra, när livet bara rullar på, är det lättare att klara sig ensam. I kriserna märks det hur mycket vi behöver andra.

När corona kom ställde många studieförbund om snabbt. De blev resurser för människor trots att hela idén med folkbildningen är att mötas. Nya digitala studiematerial om att hantera pandemin togs fram för att människor skulle kunna hantera den nya vardagen.

Det är lätt att peka på den ekonomiska nyttan med folkbildningen. Att den tillsammans med kulturskolan skapat ”det svenska musikundret”, hur mycket ofrivillig ensamhet kostar och så vidare.

Men det är inte den viktigaste poängen med folkbildning. Det viktigaste är hur den fyller livet med innehåll för hundratusentals människor i landet. Den ger oss möjligheter att växa och få nya perspektiv.

I folkbildningen är gruppen en förutsättning för lärande, men gruppen ger så mycket mer än utbyte av kunskap och erfarenheter.

Gruppen ger samvaro, trygghet, och utgör en demokratiskola och kan bli en kraft i kristider. Detta i skarp kontrast till den kultur av hat och förenklingar som frodas på sociala medier.

Studieförbunden stärker vår försvarsförmåga i kris och krig. Flera studieförbund har satsningar på ökad beredskap.

Exempelvis har Studieförbundet Vuxenskolan (som Liberalerna för övrigt var med och grundade) nyligen tagit fram ett fantastiskt studiematerial om hur bygdegårdar kan bli en resurs vid kriser och ett med Lantbrukarnas riksförbund om hur de kan stärka sin beredskap för allas vår livsmedelsförsörjning. Och ABF har tagit fram material om att preppa tillsammans i bostadsområden.

Men det är inte ämnet som är det viktiga i sig. Att människor skapar sociala band och träffas leder till högre grad av resiliens, motståndskraft, när en kris inträffar.

Studieförbundens mötesplatser skulle kunna vara viktiga nav vid kriser. Med nedskärningarna är det stor risk att de försvinner.

All kunskap och erfarenhet om kriser visar att ett starkt lokalsamhälle är en av de viktigaste faktorerna för att hantera kriser.

För när strömavbrottet, stormen eller översvämningen kommer är vi inte ensamma öar. Vi söker oss till varandra och vi hjälper varandra.

Har vi samarbetat och lärt oss saker tillsammans innan krisen kommer kan vi avlasta samhället som kan fokusera mer på de som inte klarar sig själva.

Vill regeringen med stöd av SD skapa ett mer splittrat och polariserat samhälle där de som inte badar i pengar får livet reducerat till lönearbete på dagen och Netflix på kvällen är de ett steg närmare att lyckas.

Men det är inte ett samhälle där människor mår bra och utvecklas. Det är ett samhälle präglat av passivitet, som kommer att ge konsekvenser när nästa större kris kommer.

HERMAN GEIJER
författare och folkbildare
inom kris och katastrof