Vatten för brandsläckning, del 2

Men vi måste givetvis även ha tillgång till vatten, i annat fall kan vi inte få vattnet att göra nytta på det som brinner. I vårt avlånga land är vatten generellt inte något större problem.

Vi har normalt vatten med oss vid utryckning. Mängden kan variera, men det så kallade BAS-konceptet, vilket är ett samarbete mellan MSB och SKR med syfte att förenkla upphandlingen av räddningsfordon, ger oss en grund att stå på.

De första BAS-fordonen levererades 1986, så det finns en viss erfarenhet av detta. Så kallade BAS-bilar finns i dagsläget i tre varianter med variation i bland annat släckmedelsvolym, från BAS 1 (2 000-3 400 liter) till BAS 3 (2 000-3 400 liter + fyrhjulsdrift) samt BAS 4 (5 000-5 500 liter).

Före BAS-tiden var de allra flesta brandbilar utrustade med en frontmonterad pump med möjlighet att ta vatten från så kallat öppet vattentag (damm, sjö, å, med mera). Grunderna för BAS står, bland annat, att finna i behovet av släck-/räddningsfordon vid höjd beredskap eller ofred.

Jag kan då finna det något märkligt att BAS-fordon inte har möjlighet att ta vatten från ett öppet vattentag, utan måste kopplas till brandpost eller motorspruta (vilket dessutom kräver tillgång till öppet vattentag). Torde inte ett brandpostnät vara i riskzonen för avbrott i samband med höjd beredskap eller ofred?

Brandposter. Denna fantastiska skapelse. Denna styggelse. I så gott som varje gathörn i tätorter kan vi få ut en hyfsad mängd vatten och räcker det (mot all förmodan) inte med en brandpost, ansluter vi till två. Eller tre. Här får man visserligen se upp så att man inte kopplar upp sig på samma stamledning, för då kan det bli problem vid behov av höga flöden.

De kan också vara svåra att hitta eftersom skylten är borta eller att det ligger snö över eller att någon valt att parkera nånting ovanpå brandposten, alltifrån en bil till en grushög. Eller så är ledningen avgrävd. Men de finns och det är sällan mer än 75 meter till en brandpost i tätort. Och de har kapacitet som räcker långt, under förutsättning att brandposterna finns och underhålls.

Grundläggande förutsättningar för brandpostnätets utformning ges idag i en relativt nyutkommen skrift som heter P114. Detta är en revidering och hopslagning av Svenskt Vattens publikationer ”VAV P83 Allmänna vattenledningsnät” från 2001, ”VAV P76 Vatten till brandsläckning” från 1997 samt ”VAV P57 Tryckstegringsstationer” som gavs ut 1985.

Jag vet inte exakt vad det står i P114, men i gamla P38 fanns det rekommendationer på flöden. Det rekommenderades till exempel ett flöde om 600 liter per minut i områden med bostadsbebyggelse under 4 våningar och 1 200 liter per minut för övrig bostadsbebyggelse. För industriområden rekommenderades det mellan 600 och 1 200 liter per minut beroende på typ av industri och brandbelastning. Per brandpost. Ett sådant system kallas ofta för ett konventionellt system.

I vissa områden kan det finnas så kallade alternativsystem. Sådana system bygger på en kombination av tankbilar och (glesare belägna) brandposter. Tanken är att det ändå ska gå att få ut motsvarande mängder vatten som för ett konventionellt system. Men hur många av oss har provat brandposter och mätt flödet? Får vi verkligen ut den mängd som rekommenderas och behövs?

Tillgången till vatten för brandsläckning bör, rimligtvis, beaktas i kommunens fysiska planering och då redan i översiktsplanen. Detaljplaneskedet är något för sent, åtminstone enlig min uppfattning, och hamnar det i själva byggprocessen kan det bli stora problem.

Men det finns lagstiftning kring detta som behöver beaktas, som till exempel Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster. Även LSO, lagen om skydd mot olyckor, bör väl ha ett och annat krav som vi behöver snegla på, som till exempel 1 kap. 3§. Oavsett vilket, är det kommunens ansvar att anordna och underhålla brandposter. Det går givetvis inte heller att varken stänga brandposter eller ta bort tankbilar hursomhelst, eftersom detta får konsekvenser.

Och ändringar i en detaljplan kan få konsekvenser för släckvattenbehovet, och följaktligen brandpostnätet, något som förmodligen är lätt att missa. Brandposter är väl precis som mycket annat: alla vill ha det, men ingen vill betala kalaset.

Utanför tätort? Där finns det flera alternativ. Antingen får man se till att det finns tankbil. Helst flera, så att de vid behov kan gå i skytteltrafik. Men detta kan kräva viss planering (något av en logistisk utmaning). Det kan till exempel vara långt till där tankbilar kan fyllas upp, de kräver visst utrymme och viss bärighet på väg. Att köra ut tankbil på en mindre skogsväg kanske inte alltid är världens bästa idé, även om behovet finns. Och att framföra en tankbil skojar man inte bort, i synnerhet inte om den inte är helt full.

Eller så måste vi säkerställa att vi har motorsprutor samt då även har rekognoserat området, så att vi vet var det finns öppna vattentag och så att vi kan komma åt att ställa upp en motorspruta. Att köra motorspruta kräver också viss övning. Och lite fingerfärdighet. Att få upp vatten i sugslangen är den första klurigheten. Normalt är det inga bekymmer, men är sughöjden hög (i praktiken är allt över tre meter högt, även om teorin talar för något annat) eller om det är böjar på slangen, i synnerhet om sugslangen är över centrumlinjen på pumpen, så kan det bli problem. Och vet vi inte hur en motorspruta fungerar, inklusive såväl en bensinmotor som rörledningar, ventiler och evakueringsventil, så blir det svårt att hantera maskineriet.

Då uppstår givetvis frågan om hur ofta vi övar med motorspruta. Och sköter underhållet. Detta varierar förmodligen stort över landet, men att kunna köra en motorspruta betraktar åtminstone jag som en ytterst viktig och grundläggande förmåga.

Vi ska inte heller förringa behovet av att kunna kombinera brandposter, tankbilar och motorsprutor.

I del 3 tänkte jag dyka lite mer i det vi har i motsatt ände och de alternativ vi har där: konsten att leverera vatten på branden.