Ibland går livet inte ihop

– Nej. Mitt. Svarar min man och vi befinner oss i ett läge där man bara kan befinna sig efter över ett och ett halvt år med pandemi, hostiga småbarn, konstant vab, veckor av sömnlösa nätter, nattpass på jobb som övergår i ännu tuffare arbete – nämligen ta hand om krassliga barn hemma (tillräckligt sjuka för att inte vara på förskolan, men inte tillräckligt för att vilja gosa, vila, vara stilla…) samtidigt som ett antal distansmöten bör hinnas med – annars blir ju arbetshögen oöverstiglig när livet väl möjliggör ett försök att tillhöra och klara av en arbetsdag.

Så nej. Det är inte vårt stoltaste eller vackraste ögonblick och i sinom tid kommer vi nog kunna skratta åt det.

Men det går inte att blunda för att ekvationen ”vi vill båda jobba mycket och vi vill båda vara de bästa föräldrarna” inte alltid går ihop.

Alltid gnager det dåliga samvetet – antingen gentemot kollegorna som får hoppa in när en själv ställer in med kort varsel på grund av liten ynklig sötnöt som fått feber under natten, eller på grund av samme sötnöt som inte får den uppmärksamhet en liten ynklig sötnöt borde få – när jag lagar stuvade makroner med ena handen och rattar videomöte med den andra.

En dag gör en rar kollega misstaget att fråga mig hur läget är. Halvt gråtfärdig halvt skrattfärdig får jag ur mig att livet är rena galenskapen.

”I går fick jag två mejl från förskolan. Ett om att nu går det löss och en stund senare – nu går det springmask!” Jag skrattar och måste se lite galen ut (vilket småbarnsår och nattarbete gör med ens utseende), så jag dämpar mig och frågar detsamma – och hur är det med dig?

Och där och då är det min kollega som brister – och tårarna börjar rulla. ”Nej, jag får inte heller ihop livet just nu. Jag ligger i skilsmässa, jag har inte sovit en blund på flera veckor”

Och nu blir det så tydligt – att min kamp att få livet att fungera är samma kamp som andra för, bara med andra variabler.

Vi pratar länge, delar känslan av att privat och profession ibland upplevs som en omöjlig ekvation.

Det blir tydligt att vi alla kämpar. När vi skrapar lite på den där fasaden som de flesta av oss upprätthåller på arbetet – så står det klart – vilka jäkla kämpar vi är.

Du som småbarnsförälder som inte tagit ett djupt andetag på flera år, du som ligger i skilsmässa, du som nyligen fått ett svårt sjukdomsbesked, du som ligger vaken om nätterna och undrar var din tonåring är, du som tagit dig vatten över huvudet med den senaste renoveringen, du som saknar någon att komma hem till. Ibland går livet helt enkelt inte ihop.

Du och jag. Som i morgon kommer gå till jobbet och svara ”bra, tack, själv?” när någon frågar hur läget är. Eller?

Vad händer om vi på riktigt vågar bottna i varandras svar när vi ställer frågan ”hur är läget?”

Ibland går livet inte ihop, som den där tidiga morgonen i hallen. Och det kommer komma fler tillfällen då vi inte räcker till hur mycket vi än försöker.

En liten tröst är dock att det gäller för oss allihop, livets omöjliga ekvation drabbar oss alla. Du är en kämpe – glöm aldrig det.