Mer räddningstjänstpersonal bör baseras på vardaglig situation

Till exempel finns det en sida som hävdar att det hela förlöpte väl, tack vara samverkan och samarbete. Det finns också en sida som hävdar att det saknas en stor mängd räddningstjänstpersonal i kommunerna. Dessutom kom det ett löfte (?) om fler utbildningsplatser.

Samverkan och samarbete är självklart viktigt. I synnerhet vid större händelser, eftersom det inte går att dimensionera en organisation utifrån sällanhändelser. Det är inte rimligt. Det är inte heller alltid så lätt att dimensionera samverkan och samarbete utifrån sällanhändelser, av en enkla anledningen att dom inträffar sällan. Vi saknar erfarenheter från sådana händelser, men är samtidigt väldigt snabba till att dra långtgående slutsatser då sådana sällanhändelser inträffar.

Vi får heller inte glömma bort att hantering av olyckor normalt kräver såväl kompetens som resurser. Det går inte att samverka och samarbete med vem som helst när som helst om vad som helst.

Frågan om bristen på räddningstjänstpersonal är intressant och jag skrivit har om detta tidigare, med lite olika utgångspunkter. Men om jag utgår från hur situationen såg ut för till exempel 20 år sedan, så är det onekligen så att vi idag har ett färre antal operativ räddningstjänstpersonal. Men det går inte att ta ett antal större skogsbränder som intäkt för att det saknas räddningstjänstpersonal. Den typen av händelser kräver samarbete mellan ett flertal olika organisationer.

Samtidigt kräver även den här typen av händelser en viss kompetens och förmåga. Men mer räddningstjänstpersonal löser inte nödvändigtvis problemet med sällanhändelser, oavsett hur klok personalen är.

Om jag för ett kort ögonblick håller mig kvar vid resurserna, kan det finnas all anledning att backa tillbaka till den mängd räddningstjänstpersonal vi hade för 20 år sedan. Men anledningen till att backa baserar jag på att vi helt enkelt inte vet hur mycket personal det egentligen krävs på en skadeplats eller i beredskap för att få ett tillfredsställande skydd. Och med denna ovetskap, torde det enda rimliga vara att backa bandet.

Att öka antalet utbildningsplatser, kanske i synnerhet för deltidsanställd räddningstjänstpersonal, är givetvis lovvärt. Men samtidigt inte helt realistisk. Var ska vi hitta instruktörer? Var ska utbildningsplatserna finnas? Var finns lektionssalarna, övningsanordningarna och all logistiken som utbildningsverksamheten kräver? Notera då att jag inte är intresserad av att återvända till tiden före 1986 då kommunerna själva ansvarade för grundutbildningen.

Titta gärna i utredningsarbetet som ledde fram till Räddningstjänstlagen och hur det där pekades på uppenbara kvalitetsbrister i den dåvarande utbildningen. Även om det kanske finns ett och annat att önska, har vi ur ett kvalitetsperspektiv kommit långt sedan 1986. Med stor sannolikhet som en direkt följd av grundutbildning samlad på ett fåtal platser under ett stort antal år.

Det stora problemet idag handlar snarare om att rekrytera det antal människor som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Inte om antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett yrke inom räddningstjänsten är varken glamoröst eller välbetalt, i synnerhet inte för den deltidsanställda personalen. Tvärtom, yrket inkräktar på såväl ordinarie anställning som familj och fritid. Dessutom till en relativt måttlig ersättning.

I vanlig ordning ligger väl sanningen (?) någonstans mitt i allt detta. Samverkan och samarbete är viktigt. Nationellt ledningssystem har också nämnts, vilket också kan vara viktigt. Notera då att vi redan har en bra grund för ett sådant ledningssystem. Vi behöver mer räddningstjänstpersonal, men den ekvationen bör lösas baserat på den mer vardagliga situationen för kommunerna. Inte utifrån sällanhändelser.

Vi behöver då också utbilda mer räddningstjänstpersonal. Men i den diskussionen får vi inte glömma bort varken vikten av kvalitativ utbildning eller långsiktigheten.

Ja, efter drygt fem år i exil vid Lunds universitet har jag nu återvänt till MSB Revinge…