Ett höghus är ett högt hus
För inte så länge sedan var jag involverad i en internationell diskussion kring vad som kännetecknar ett höghus. Frågan kan liknas vid den om hur långt ett snöre är (”…så här långt…”).
Det finns tydligen ingen enhetlig definition på ett höghus. En något luddig beskrivning säger att en byggnad kategoriseras som ett höghus om byggnadshöjden är mycket högre och står över omgivande byggelse. Frågan är då hur det blir i ett område som bara består av ”höghus” och där då inget är mycket högre eller står över omgivande bebyggelse.
Det förekommer bland annat siffror såsom 35 – 100 m och 12 – 39 våningar. Därutöver skulle det då vara skyskrapor, ”megatall buildings” eller ”supertall buildings”.
Dessa kategoriseringar tycks dock i huvudsak baseras på byggnaders bärighet och stabilitet: högre byggnader ”väger” helt enkelt mer samt kan orsaka mer/större skada vid eventuellt kollaps (eventuellt till följd av brand). Höga hus utsätts även för bland annat större vindlaster än låga hus.
För inte så länge sedan har problemet med så kallade ”wind-driven fires” uppmärksammats: i höga hus (vad det nu är) kan vinden medföra att brand i vissa fall sprids i byggnader på sätt som inte är lätt förutsägbara. Detta kan även få direkta följder för räddningstjänstens taktik: inträngning mot brand som sprider sig som en följd av vindens påverkan blir komplicerad, även i ”enkla” bostadshus med väl utförda brandceller.
Det finns givetvis även krav på fasadmaterial som, något förenklat, självklart pekar på högre krav ju högre byggnaden är. Åtta våningsplan (cirka 20 – 24 m) förekommer här tämligen frekvent som något slags gräns för vilka typer (eller kombinationer) av fasadmaterial som får användas.
Det är nu det blir intressant för räddningstjänsten. Till exempel så hävdar National Fire Protection Association (NFPA) att byggnader över 23 m är höghus, dvs. en höjd som motsvarar åtta våningsplan. Denna siffra baseras då på räddningstjänstens ”normalhöga” höjdfordon.
Ha nu i åtanke att den enda egentliga anledningen för räddningstjänsten att ha höjdfordon, är för att kunna hantera fönsterutrymning (två oberoende utrymningsvägar osv.). Detta kan dessutom sägas vara allmängiltigt för tillgången till stegutrustning överhuvudtaget.
Byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning, oavsett om det är höjdfordon eller andra typer av stegar, måste således ha andra skyddsåtgärder för att utrymning ska vara tillfredsställande. Detta kan till exempel vara två (eller fler) trapphus eller sprinklersystem. Följaktligen måste byggnader där varken utrymning eller inträngning kan ske via fönster skyddas på andra sätt. Ett höghus blir då ett högt hus där det vistas människor över en höjd som kan nås från utsidan av räddningstjänstens höjdfordon och där då utrymning uteslutande baseras på invändiga utrymningsvägar eller motsvarande.
I byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning blir ju då även utvändig släckning något komplicerad eller rent av omöjlig. Invändig brandsläckning, med allt vad det innebär, blir då enda rimliga alternativet. Fundera nu även på vad som händer i höga hus med endast ett eller två trapphus, och där utrymning (nedåt) ska möta inträngning (uppåt). En inte helt enkelt situation som bland annat har uppmärksammats internationellt.
I byggnader med en byggnadshöjd över 24 meter ska tillgången till släckvatten säkerställas, normalt med stigarledning där uttaget ska ge 2×300 l/min vid 8 – 12 bar. För en byggnad som är 80 m hög, ska då intrycket till stigarledningen således vara 16 – 20 bar, om inte byggnaden har ett separat system för släckvattenförsörjning eller någon form av tryckhöjningspumpar. Hur vanligt förekommande är detta? Kan vi leverera 20 bars tryck till en stigarledning? Hur ofta kontrolleras stigarledningar överhuvudtaget?
Detta innebär ju då också att om det finns ett 3-våningshus, men endast en 7 m hög stege, så är det ett höghus. Eftersom stegutrustningen primärt är avsedd för fönsterutrymning, är det således inte tillfyllest med att ha tillgång till sådan utrustning utöver den primära insatsstyrkan. Stegutrustningen krävs relativt snabbt.
Det blir ju då också som så att räddningstjänstens problem börjar på plan över marknivå. Eller under marknivå, men det är en helt annan historia…
Stefan Svensson
Disputerad brandingenjör och docent i Brandteknik vid Lunds Universitet. Har under många år arbetat som lärare vid MSB Revinge, även varit anställd vid Lunds Universitet och under många år arbetat som deltidsbrandman.
Har skrivit ett flertal böcker, rapporter och artiklar samt bedriver ett omfattande nationellt och internationellt utvecklingsarbete för räddningstjänsten.
Debattinlägg och insändare
Tjugofyra7 uppmuntrar till debatt inom områdena samhällsskydd och beredskap. De åsikter som framförs i debattinlägg och insändare är skribenternas egna. Det gäller även debattinlägg och insändare av anställda inom MSB.