Utgångspunkter för dimensionering

Det är givetvis inte helt enkelt, det blir grovt, förenklat och allmänt men i brist på bättre förhoppningsvis ändå användbart.

Det är också en avvägning mellan forskning och pragmatiskt tänkande (även om det kanske inte är helt färdigtänkt). Observera att samtliga utgångspunkter, enligt nedan, bör beaktas. Det går således inte att endast plocka russinen ur kakan.

Ett viktigt grundantagande är att räddningstjänstberedskap inte kan betraktas utifrån en produktionsmodell. Se det istället på samma sätt som vilken försäkring som helst: vi betalar för någonting som helst inte ska komma till användning. Få av oss väljer bort hemförsäkring, varför skulle vi då välja bort räddningstjänst?

Problemet med räddningstjänst är, precis som med hemförsäkring, att det är svårt att räkna hem i monetära termer. Och enligt min uppfattning är det dessutom något vi bör undvika. Men samtidigt bör man ha i åtanke att försäkringar är en kostnad.

Dessutom förutsätter jag givetvis att samtliga i personalen är välutbildade och övar regelbundet. Min uppfattning är således också att det inte är helt oproblematiskt att byta utbildad och övad personal mot en frivillig allmänhet.

Som grundläggande riktlinje kan sägas att antalet brandsoldater i beredskap torde ligga minst runt 0.4 per 1 000 invånare. Eller rättare, i riket ligger det strax under 0.4. Men spridningen är (mycket) stor, från cirka 0.1 upp till 1.5. inte oväntat är det låga värden för större tätorter och höga värden för glesbygd, eftersom det ofta behövs ett visst minsta antal händer och fötter. Värt att notera är dock att 1990 låg värdet på nästan 0.5 för riket. Personligen tror jag att vi just nu är på en smärtgräns.

För att uppfylla ”samhällskontraktet” behövs troligen minst 2 brandsoldater i en räddningsstyrka. Dessutom krävs normalt ett höjdfordon, eftersom detta ”samhällskontrakt” består i att bistå vid fönsterutrymning. Men för lite högre effektivitet (att göra rätt saker) bör vi även ha beredskap för invändig brandsläckning. 

Mot bakgrund av den utbildning vi har i kombination med brandskyddet i byggbeståndet, är det ett tämligen säkert och effektivt (att göra saker rätt) sätt att bekämpa bränder på (dock inte riskfritt). Åtminstone så länge vi håller oss till bostadsbränder eller motsvarande.

Vi landar då på cirka 7 brandsoldater i beredskap. Då klarar vi såväl fönsterutrymning som invändig brandsläckning. Observera då också att den berömda pumpskötaren rimligtvis bör ägna sig åt andra uppgifter än att vakta pumpen. Pumpen går ingenstans och skulle den gå sönder, kan den ändå sällan repareras på plats.

Med cirka 7 brandsoldater torde även en hel del andra insatssituationer kunna hanteras effektivt och säkert. Som till exempel trafikolyckor: även en singelolycka med en ensam fastklämd förare kräver normalt ganska många händer och fötter.

Och minsta komplikation, såsom läckande bränsle, ytterligare en person i fordonet, ytterligare ett fordon inblandat eller en påkörd person, ställer genast ännu högre krav på antalet brandsoldater. Brandstyrkan kan givetvis delas upp i mindre delar: alla måste inte nödvändigtvis sitta i samma fordon eller ens hålla beredskap på samma plats.

FIP (förstainsatsperson) är således bra, men inte helt okomplicerat och dess potentiella framgång beror på flera saker. Bland annat bör potentiell vinst i insatstid övervägas. Låt mig anta en tidsvinst på 5 minuter (vilket troligen är högt räknat), baserat på deltidsstyrkor. I ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 10 minuter, halveras då insatstiden med FIP.

Men i ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 30 minuter, görs endast en tidsvinst på cirka 17 procent. Det kan givetvis vara en livsavgörande tidsvinst, men ju längre ”normalinsatstid” är desto mindre blir vinsten med FIP. Livsmöjligheter sjunker fort medan brand växer exponentiellt.

Dessutom är det givetvis skillnad på FIP och FIP: en ensam brandsoldat torde, av flera skäl, behöva uppbackning inom en relativt kort tidsrymd. Två (eller fler) brandsoldater som FIP kan troligen klara av att hantera en hel del situationer även utan uppbackning, inte minst olika varianter av sjukvårdslarm. Men bara till en viss gräns. Det går således inte alltid att ersätta ”slagkraft” mot ”kort tid” och uppbackning bör finnas tillgänglig.

Utrustningsmässigt bör såväl snabbhet som slagkraft övervägas. Mindre släcksystem (inklusive handbrandsläckare, släckgranater, högtryck med tillsatsmedel, med mera), batteridrivna klippverktyg och sjukvårdsutrustning i en FIP-enhet som snabbt kan sättas in kan många gånger lösa mycket. Men även slagkraft bör tas hänsyn till och i brist på bättre skulle jag föreslå dimensionering enligt (liter per minut)

• bostäder = 75 × Abrand0.44
• industri = 131 × Abrand0.51
• övrigt = 61 × Abrand0.57

Dessa värden bygger på mångårig forskning (även om värdena talar om hur mycket som används, inte nödvändigtvis hur mycket som faktiskt behövs), där det även påtalas att utan några aktiva eller passiva brandskyddssystem kommer bränder i byggnader troligtvis sprida sig snabbt.

Bränder som når 20 – 30 MW i effektutveckling kräver troligen ett minsta släckvattenflöde på 500 – 700 l/min direkt mot branden innan den blir okontrollerbar. För en brand som växer enligt en så kallad medium eller snabb αt2-kurva bör detta släckvattenflöde generellt appliceras inom de första 20 minuterna från brandstart. Det krävs således ibland även en kombination av snabbhet och slagkraft.

Insatstiden är förmodligen det svåraste att hitta riktlinjer för och baseras nog mer på befolkningens förväntningar. Boende i tätorter förväntar sig troligen hjälp fortare, medan glesbygden kan ha en större förståelse för att saker och ting tar tid.

Det finns en studie från mitten av nittiotalet som pekar på att det är en ganska liten del av befolkningen som har väldigt höga insatstider. Det kan givetvis ha förändrats en del sedan dess, men då täcktes 80 procent av befolkningen inom 11 minuter och 90 procent inom 14 minuter, vilket nog får anses som ganska bra. Storstadslänen hamnade under 8 minuter, men det finns också områden med insatstider över 20 minuter.

Resonemanget ovan är giltigt för såväl heltid som deltid. Brytgränsen bör förmodligen baseras på något slags rimlighet. Personligen skulle jag hävda att gränsen troligen går runt cirka 1 larm per dygn. Har en beredskapsstyrka fler larm än så bör heltid övervägas.

Observera att resonemanget ovan gäller endast för något slags första beredskapsstyrka. Om till exempel en lägenhetsbrand sprider sig till vinden, krävs troligen ytterligare ett antal styrkor inom en relativt kort tidsrymd även om vinden tillåts brinna av. På motsvarande sätt med trafikolyckor: ju fler fordon och personer inblandade (eventuellt korrelerar antalet olyckor mot trafikarbetet på en vägsträcka), desto mer personal krävs.

Dessutom finns det situationer som kan bli ytterst personalkrävande (som till exempel skogsbränder). Statistik över tidigare inträffade händelser inom ett område torde ge en hel del ledtrådar till lämpliga dimensionerande händelser.

Hoppas detta satte myror i huvudet på någon…