Ut ur brandkårsbubblan och delta i samhällsutvecklingen

Vad har då detta med räddningstjänst att göra? Jo, trygghet och säkerhet är ytterst en demokratifråga, en del av välfärdssystemet. Räddningstjänsten svarar för en del av detta uppdrag, främst kring bränder och olyckor. Men också som en organisation man har förtroende för, som alltid kommer när det hänt något oönskat, som man kan vända sig till med frågor och behov av kunskap.

Vårt förtroende är oomtvistat och genom att arbeta förebyggande på ett brett sätt med information och rådgivning kan bränderna och olyckorna bli färre, samtidigt som den upplevda tryggheten och säkerheten ökar. I en för övrigt otrygg och osäker värld.

Men då kan vi inte vara kvar i brandkårsbubblan, då måste vi bli en aktiv aktör i kommunerna och regionerna. Att vara aktiv innebär att delta i samhällsutvecklingen och att arbeta förebyggande ur flera perspektiv – brand- och olycksförebyggande, integrationsbyggande, socialt ansvarstagande och förebildsskapande.

Men också att utveckla ett resiliensperspektiv, vilket innebär att, förutom att förebygga och kunna agera vid samhällsstörningar, också medverka i att säkerställa samhällets funktionalitet efter en olycka eller störning.

Detta har blivit särskilt tydligt efter händelser som påverkar stora delar av samhället, som till exempel skogsbranden i Västmanland, översvämningarna i Skåne och Halland och flyktingströmmarna för drygt ett år sedan.

För detta måste vi ”starta om” den kommunala räddningstjänsten. Bilden av vårt uppdrag och vår verksamhet behöver förnyas. De ambitioner och synsätt som präglade förarbetena till lag om skydd mot olyckor har inte infriats på långa vägar. Olyckorna och bränderna är av samma omfattning som för 15 år sedan (förutom trafikolyckorna).

Vår verksamhet präglas fortfarande i stora delar av ett skadeavhjälpande förhållningssätt, trots att både kompetensen och uppdraget ändrats. I våra operativa styrkor har vi de bästa kommunikatörerna och utbildarna vad avser förmåga och förtroende – men tiden används i alltför stor utsträckning till annat.

Om 20 procent av räddningstjänsternas arbetstid användes till förebyggande arbete skulle 1 miljon arbetstimmar (600 årsarbetare) kunna fördelas till arbete med brandskydd i bostäder, barn och ungdomar, vattensäkerhet eller vad som nu är viktigast i kommunen.

Tillsammans med andra kommunala verksamheter, privatpersoner, väktarbolag, poliser, byalag, föreningslivet med flera andra, skulle vi kunna få igång ett brett arbete för att skapa trygghet och säkerhet för våra medborgare, våra kommuner och våra medarbetare. Men det krävs en omstart, tydliga politiker, modiga chefer, duktiga medarbetare, nya preventionsmetoder och en social dimension som kompletterar det mer traditionella arbetet i räddningstjänsterna.

Jag har alltid varit inspirerad av kollegorna i räddningstjänsterna i Storbritannien. De har sedan 1990-talet arbetat aktivt med de frågor vi idag fortfarande pratar om i den kommunala räddningstjänsten. Från förebyggande arbete i bostäder till samverkan och ledning i stora regionala organisationer. I Storbritannien ser vi idag resultat, i Sverige pratar vi. En framgångsfaktor är så klart den regionala strukturen som skapar resurser och utvecklingsmöjligheter på ett helt annat sätt än vad vi ser i Sverige.

Jag ser framemot den utredning som justitiedepartementet har annonserat ska komma i början på detta år. Jag tror inte längre på lokala initiativ och utredningar om samverkan, de kan alltid stoppas av politiska och tjänstemannamässiga invändningar. Men en utvecklingsidé som drivs och beslutas från nationell nivå, och genomförs lokalt och regionalt, skulle gagna tryggheten och säkerheten för alla dem vi är till för.

Så, det går sannolikt att få mer pang för pengarna inom trygghets- och säkerhetsområdet; med färre omkomna och skadade, mindre som förstörs och bättre insatsresultat. Men då krävs beslut och handlingskraft i olika frågor. Flera viktiga vägval står för dörren.