Tillfredsställande och likvärdigt skydd – men inte lika

Och i vissa fall måste vi även läsa äldre lagstiftningar och motsvarande förarbeten, såväl utredningar som propositioner. När det gäller den så kallade förebyggande verksamheten, kan jag starkt rekommendera att läsa 1962 års brandlag samt dess förarbeten. Det finns även en liten bok som heter ”Brandsyn förr och nu” med ett avsnitt om skälighet, som är alldeles ypperlig.

Hur som helst, i LSO framgår det att syftet är att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Dessutom ska räddningstjänsten planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Tillfredsställande, likvärdigt, inom godtagbar tid och effektivt.

I propositionen till LSO (Prop 2002/03:119) påtalas flera gånger och på olika sätt vikten av lokal anpassning samt att det krävs såväl förebyggande som skadeavhjälpande verksamhet.

Det råder således inte något antingen/eller-förhållande mellan förebyggande och skadeavhjälpande arbete. Båda behövs och har stort värde, även om vi kanske inte alltid kan mäta eller värdera olika åtgärder på samma skala.

Av propositionen (jag faktiskt tycker det är ganska roligt att läsa propositioner…) framgår det bland annat att kommunernas behov av kompetens varierar, bland annat utifrån variationer i storlek, befolkningstäthet eller industriell verksamhet. Behovet av kompetens kan också variera över tiden, på grund av förändringar i den lokala riskbilden. Riskbilden är inte statisk, varken över dygnet, veckan, månaden eller året.

Syftet med LSO är således att skapa flexibilitet och utrymme för en kontinuerlig anpassning till olika kommuners skilda behov. Personalen måste givetvis också genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som krävs för att allmänheten skall ha en tillfredsställande säkerhet.

Syftet med LSO är således också att varje kommun själva ska ha möjlighet att anpassa verksamheten utifrån de risker som finns just där. Verksamheten inom räddningstjänstområdet ska i varje del av landet hålla en godtagbar nivå; ett betryggande skydd ska finnas oavsett var i landet man befinner sig.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, skyddet mot olyckor ska vara tillfredsställande. Inte likvärdigt, åtminstone inte i termer av lika. Det ska inte vara lika över landet, snarare tvärtom: det ska vara olika, det är liksom det som är hela grundtanken.

Först måste vi för varje kommun, kanske till och med för varje tidpunkt, bestämma vad som är en tillfredsställande nivå. Här har då samhället och dess medborgare tolkningsföreträde, normalt i form av våra folkvalda. Inte kommunens organisation för räddningstjänst, som dock rimligtvis kan förse beslutsfattande organ med underlag. Därefter kan vi bestämma hur vi når denna tillfredsställande nivå.

Låt mig ta ett enkelt exempel: anta att kommunen har bestämt en viss nivån på skyddet . För enkelhetens skull håller vi oss till brand, men i ett verkligt fall bör man givetvis föra ett resonemang kring kommunens samlade bild kring kriser, risker och olyckor (dvs. riskbilden).

De parametrar som jag då har att spela med kan till exempel vara personal i beredskap, insatstid, utbildningsnivå hos personalen, kvaliteten hos det byggnadstekniska brandskyddet samt andelen brandvarnare i kommunen. Genom att kombinera dessa, kan jag åstadkomma den önskade tillfredsställande nivån på skyddet på olika, men likafullt likvärdiga, sätt. Olika kombinationer av dessa parametrar skulle då ge likvärdigt skydd.

Det som då är lite trist, är att diskussionen (fortfarande) tycks hamna kring ”likvärdigt” i termer av ”lika”, förmodligen eftersom det kan uppfattas som enklare: det är ju lättare att jämföra med någon annan, än att bestämma själv. Men det ska ju inte vara lika. Det ska vara olika: att kunna göra på olika sätt, men ändå få ett tillfredsställande skydd mot olyckor. inte lika, men likvärdigt, och framförallt tillfredsställande.