Stålcontainrar och verklighet

Som kuriosa kan nämnas att kapaciteten för både hamnanläggningar och containerfartyg brukar anges i enheterna TEU (Twenty-feet Equivalent Unit, Tjugofotsekvivalenter) eller FEU (Forty-feet Equivalent Unit, Fyrtiofotsekvivalenter). Ett paket socker är i princip dimensionerat utifrån detta.

Sverige var tidigt ute med den här typen av brandövningsanläggningen men på senare år har det spridit sig till stora delar av världen. På gott och ont.

Containrarna har sina fördelar: de är förhållandevis billiga och är självbärande så man kan bygga samman i princip hur många containrar som helst i helt fantastiska geometrier. Dessutom blir repeterbarheten mellan övningar mycket bra, under förutsättning att man använder motsvarande bränsle varje gång.

För mängdövning till en relativt rimlig kostnad är containrar helt förträffliga. Men där någonstans tar fördelarna slut.

Den mest uppenbara nackdelen är att containrarna är mindre realistiska ur fysikalisk synvinkel – vanliga hus byggs inte i stålplåt, vilket kan ge felaktiga bilder av brand, brandförlopp och brands spridning. Modellen vi använder återspeglar inte verkligheten.

De termiska egenskaperna hos tre millimeter stålplåt skiljer sig dramatiskt från en sammansatt väggkonstruktion på ett sätt som gör brandövningarna mer eller mindre värdelösa. Stål värms till exempel upp fortare än gips, men svalnar också snabbare.

Och även brandsläckningsövningar kan ge helt fel bild och ge fel pedagogiskt budskap. Det är stor skillnad på att spruta vatten (eller något annat släckmedel) på en varm plåtvägg och att göra det på en varm gipsvägg. Stor skillnad.

Brandsläckningsövningar i stålcontainer kan helt enkelt ge en helt felaktig bild av brandsläckningens problematik. Risken är stor att det uppstår en bild av att brandsläckning är mycket lättare och säkrare än vad det egentligen är.

Och problemet är ju inte så mycket rumsbrand (nåja, det har sina klurigheter även detta), utan brand som sprider sig in i konstruktioner och det kräver helt andra angreppssätt och kunskap om hur olika material beter sig vid brand.

De ökande kraven på miljöhänsyn och arbetsmiljö gör inte saken lättare. Det fanns en tid då vi eldade precis vad som helst vid brandövningar, inklusive dieselolja, skumplast och kablar. Som tur är gör vi inte så längre (hoppas jag), utan vi använder i allt högre utsträckning torr och fin ved.

Men detta får då givetvis konsekvenser, eftersom trä har helt andra egenskaper än skumplast. Skumplasten har högre energiinnehåll, påverkas annorlunda då det utsätts för yttre strålning, ger helt andra förbränningsprodukter och mängden giftiga produkter som bildas är av en helt annan kaliber än då vi eldar ved.

Mer realistiska bränslen (vi har ju normalt inte bara torr och fin ved i bostäder eller på arbetsplatser) hade också ökat riskerna för den övande personalen. Förbränner man till exempel bildäck under begränsad lufttillgång, som det mycket väl kan vara vid en brand i ett garage, bildas en hel del gasformiga produkter som är antändliga redan vid relativt måttliga koncentrationer.

Att göra insatser i sådana miljöer kräver ett helt annat säkerhetstänkande, än då man endast använder ved.

Det går visserligen att bygga övningsanläggningar där vilka bränslen som helst skulle kunna användas, men kostnaden för den reningsanläggning som då krävs skojar man inte bort. För att inte tala om rening av använt släckvatten. Och man skulle behöva helt andra rutiner för att hantera arbetsmiljön vid sådana övningsanläggningar.

Om vi då väger samman detta, det vill säga att brandövningar genomförs i stålcontainer med ved som bränsle, bör de flesta inse problemet: vi övar inte för en verklig verklighet.

Risken är då att vi lär oss fel saker, på fel sätt och att vårt agerande i den något svårmodiga verkligheten blir helt fel i förhållande till vad situationen egentligen kräver.

Det går alldeles utmärkt att använda stålcontainer vid brandövningar. Men det ställer väldigt (!) stora krav på instruktören och inte minst att man kompletterar med såväl teoretisk utbildning som försök och demonstrationer i mindre skala.

Kan man inte öva realistiskt, måste det finnas förutsättningar för att studenterna får förståelse och kunskap kring brandförlopp och brandsläckning på andra sätt. Tyvärr ser jag i andra länder att man storsatsar på fullskaliga övningsanläggningar (ofta i stålcontainer), men glömmer bort kompetensutveckling för instruktörerna. Är vi också på väg dithän?

Prylar är kul, kunskap är viktigt!