Ökad medvetenhet – ändå deprimerande bild av jämställdheten

Men nu tänkte jag i alla fall närma mig lärandekonferensen RSyd och MSB bjöd in till och som avslutade projektet En brandstation för alla. Konferensen rörde upp många känslor, både nya och gamla.

Jag har i min enfald tänkt att det nog har hänt en hel del i svensk räddningstjänst angående jämställdhetsarbetet och diskrimineringen av kvinnor. Och även om Rsyd har kommit en bra bit framåt under fem år med fem miljoner från MSB, var det en deprimerande bild som målades upp av läget generellt i svensk räddningstjänst.

Första dagen hade eminenta forskaren Ulrika Jansson ett pass för räddningstjänstpolitikerna med sammanfattningar från sin forskning. Bilden hon gav oss var allt annat än positiv.

Kvinnor som inte får samma förutsättningar och som ifrågasätts så fort de begår ett misstag medan män hjälps in. Läget är illa inom svensk räddningstjänst. Hon tryckte starkt på att det är politikerna som måste vara tydliga i sin styrning.

Att jobba med jämställdhet är inte ett val. Det är ett krav och ett måste – alla inom räddningstjänsten ska ha samma förutsättningar att utföra sitt arbete och trivas på jobbet men också för att kunna garantera det där likvärdiga skyddet för oss invånare.

Det är dags att politikerna tar ansvaret för kommunens räddningstjänst och ser till att exempelvis likabehandlingsplaner finns på plats och att jämställdhetsarbetet styrs och följs upp. MSB ska stötta men det är arbetsgivaren som äger frågan. Det går inte att bara snacka. Det är hög tid att agera.

Förutom detta är det så klart även en chefsfråga. De har ju krav på sig att arbeta med frågorna utifrån diskrimineringslagen. Att säga att man inte kan gå vidare eller jobba med frågan för att ingen beställning från politiken finns är blir ju därför lite tokigt.

Att arbeta för ökad jämställdhet handlar alla dagar i veckan om att ifrågasätta och problematisera underförstådda normer i verksamheten. Att sätta luppen på dem som har tolkningsföreträdet – inte på dem som avviker, det vill säga kvinnorna. Men det sades vara en av räddningstjänstens favoriter, att prata om de bristfälliga kvinnorna – en av motståndsstrategierna som används.

Sen jag slutade inom räddningstjänsten har jag genom den forskning som bedrivits fått möjlighet att sätta ord på ”räddningstjänstkulturen” och bättre förstå vad som ibland egentligen hände.

Jag vet det är många med mig som fått hjälp att synliggöra vad som egentligen pågår och varför man ibland inte känner/känt sig inkluderad eller synliggjord. Det är en jobbig process men samtidigt ger den en ökad förståelse.

Jag har mött räddningschefer som i all välmening frågat mig vad jag tror de borde tänka på i frågan. Som säger att deras enda kvinnliga brandman säger att hon har det jättebra och tycker allt funkar kanon. Som får sig en tankeställare när jag säger att det nog kanske inte helt säkert är så, för det vore tufft för henne och kan ge konsekvenser om hon hade sagt något annorlunda. Om hon hade ställt sig upp och sagt att jo, det är lite jobbigt ibland.

Jag har fått frågan om vems flickvän jag är, när jag har suttit och fikat på brandstationen, trots att jag haft uniform. En samverkande myndighet bad om att få prata med ”en riktig ingenjör”, när han förstod att han inte var kvar i växeln utan framkopplad till stabsbefälet (mig). Jag har tagits för sekreterare.

Jag har haft styrkor som vänt sig till min manliga underordnade kollegor, trots jag var tydligt utmärkt som insatschef. Jag har protesterat mot instruktioner som omnämner räddningsledaren som ”han”, mot kollegor som säger ”han” om brandmän, befäl, chefer. Hela tiden.

Men visst görs förbättringar! Jag känner att jag i frågorna möter en annan medvetenhet än tidigare. Det är ett område som existerar, som man kan prata om och som finns på agendan. När jag började min bana fanns inga Brandstation för alla-projekt, en handfull kvinnor fanns i brandmannaleden på heltidssidan och jag var besvärlig när jag inte ville ha herrskor till min uniform.

Vissa saker har blivit bättre och jag vet att det finns goda nätverk och krafter som strävar framåt. Rsyds projekt, medvetenhet och väg framåt ger hopp om framtiden. Nu gäller det för Rsyd att fortsätta arbetet utanför projektformen, för övriga räddningstjänster att även de (fortsätta) att koppla greppet, och för MSB att fortsätta stödja och tillsammans med räddningstjänsterna utveckla jämställdhets- och mångfaldsarbetet.