Mellan hopp och förtvivlan

Det är i mycket stor utsträckning hantverksbetonat, trots att det sedan trettio år tillbaka finns akademisk utbildning som siktar tämligen rakt på kommunal räddningstjänst. Som en direkt följd av denna akademiska utbildning, har även andra utbildningar utvecklats och fått en viss grad av vetenskaplighet och akademisk touch.

Men det tycks som om akademien fortfarande mest betraktas som ett pittoreskt inslag i verksamheten. Samtidigt finns det givetvis en viss tacksamhet och kanske rent av beundran för de akademiska inslagen.

Visst förekommer det frågor och diskussioner, men uppskattas inte svaret (ofta av känslomässiga skäl) eller om svaret uppfattas som ”fel” (eventuellt på grund av att man inte förstår eller att frågeställaren söker ett enkelt svar som inte finns), lämnar man det därhän och faller tillbaka på erfarenheten. En erfarenhet som allt för ofta helt enkel ger fel svar.

Räddningstjänsten litar fortfarande mer på erfarenheten, än på forskningen. Därmed inte sagt det ena är bättre än det andra. Båda behövs och är viktiga.

Något grovt kan man säga att det finns två incitament för vetenskapen, där det ena inte utesluter det andra. Det första är ekonomi. Många gånger finansieras och bedrivs forskning med det enkla syftet att det i slutändan finns pengar att tjäna eller att någon form av ekonomisk vinning lurar runt hörnet.

Observera då att en sådan ekonomisk vinst mycket väl kan bestå i ett minskat lidande (till exempel i termer av minskat antal skadade), ökad effektivisering (till exempel förkortade insatstider, om nu det är ett mått) eller bättre konsumentprodukter (som till exempel bättre ergonomi i ett strålrör).

När det gäller räddningstjänst finns det inte något ekonomiskt incitament för forskning. Det finns till synes inga vinster att göra (vilket givetvis är fel). Om man betraktar området ur ett tekniskt-taktiskt perspektiv, finns det inget egentligt mått på kommunal räddningstjänst.

Man kan se det som går förlorat vid brand, men inte vad som är vunnet i förhållande till de olika åtgärder som vidtas. Det finns ett mycket begränsat antal studier kring hur mycket bättre en räddningsinsats kan bli eller vilka ekonomiska vinster som kan göras med ett byte från en teknisk eller taktisk lösning till en annan. Det går troligtvis att sätta ett värde på behovet av vatten för brandsläckning, beräkna till exempel släcktiden och få ett mått på resultatet beroende på släckvattenflödet.

Men brandsläckning beror på många (!) fler saker än släckvattenflöde. Och om man väljer att samtidigt använda till exempel övertrycksventilation, blir situationen mycket komplex. Följaktligen betraktar vetenskapen räddningstjänsten som en diskret funktion, på eller av, allt eller inget. Antingen finns det eller så finns det inte. Finns det är det en kostnad, finns det inte är det ingen kostnad.

Det andra incitamentet för forskning är givetvis nyfikenhet. En forskares fundament består ofta i vetgirighet, en önskan att få lära och veta mer, vilket i sin tur leder till kunskap som leder till ytterligare nyfikenhet.

När det gäller räddningstjänst finns det generellt ingen nyfikenhet och ingen vilja att lära. Det finns vad som kan uppfattas som ett stort intresse kring ny utrustning, åtminstone hos vissa individer eller grupperingar, och det utförs lokalt en mängd försök och experiment.

Men det saknas helhetssyn, ny utrustning tas ofta ur sitt sammanhang, experimenten har otydliga (obefintliga?) syften och de dokumenteras (i bästa fall) endast via sociala medier. Man provar endast den nya utrustningen, utan att ta hänsyn till den befintliga, man gör inga strukturerade jämförelser eller sätter försöket i ett större sammanhang.

Det bedrivs givetvis en hel del nytänkande utvecklingsarbete och det finns också en antydan till ökad nyfikenhet och intresse för nyskapande. Men detta sker i huvudsak av enskilda individer eller grupperingar utan samordning mellan olika typer av utvecklingsarbete.

Man glömmer att fundera över eller ta hänsyn till vad som är gjort tidigare. Detta leder till att kommunal räddningstjänst tar till sig nyheter relativt okritiskt, alternativt förkastar nyheter lika okritiskt. Trots att det rimligtvis borde finnas en närhet till vetenskapen, inte minst genom att dagens räddningstjänstutbildning har en viss vetenskaplig bas. Dessutom är det relativt enkelt att idag få tillgång till forskningens resultat.

Detta kan måhända vara en något dyster syn på räddningstjänst. Men samtidigt finns det ju då en potential till utveckling och förbättring. Det kvittar nästan var man börjar gräva, förr eller senare stöter man på en guldgruva. Jag vill inte heller på något sätt förringa dom som faktiskt försöker driva utvecklingen framåt. Men det hade varit trevligt om det kunde göras mer samordnat. Och fler behöver bli involverade i den taktiska utvecklingen.