För vem finns vi till?

Efter samtal med SOS fick jag snabbt kontakt med en polispatrull som var på väg åt mitt håll. Jag kunde ju inte släppa ifrån mig detta hur som helst. Antingen skulle föraren själv kunna komma till skada eller så kunde någon annan hamna i vägen för den något vådliga färden. Det gick visserligen inte särskilt fort, men ändå.

Jag har ju inte själv förmåga att hantera den här typen av situationer och det var ju egentligen inte ”mitt problem”. Men jag kände ett visst ansvar för det som fanns framför mig. Här någonstans började jag fundera på vad vi gör och för vem vi finns. Hur används egentligen samhällets resurser?

Olika myndigheter ansvarar för olika delar av räddningstjänst. Men ibland får jag tyvärr bilden av att de olika ansvariga aktörerna inte riktigt varken förstår sitt uppdrag eller att man kan verka samtidigt som andra aktörer, även vid samma händelse.

Framförallt tycks samarbetet mellan myndigheterna inte alltid vara det bästa. Utgångspunkten måste väl ändå vara att samhällets resurser, finansierade med skattemedel, ska användas på bästa sätt.

Om till exempel en myndighet har tillgång till en resurs som en annan myndighet behöver, är det då inte rimligt att myndigheten som har resursen ställer upp med den även om det inte ”ingår i uppdraget” som det brukar heta?

Detta så kallade uppdrag kan väl inte inskränka sig till vad som står i myndighetens instruktion, eftersom det handlar om att förvalta skattepengar väl?

Om samhället, i form av enskilda eller organisationer, i en nödsituation behöver en resurs som finns tillgänglig hos en annan myndighet än den som upptäcker problemet, är det inte rimligt att myndigheterna hjälps åt och ställer upp med resursen, även om det inte ”ingår i uppdraget” för den myndighet som svarar för resurser? Vi finns ju till för samhället, inte för vårt eget nöjes skull.

Det finns givetvis en gräns för vad myndigheten ska, kan och bör utföra. Att bedriva taxiverksamhet med ambulanser är väl kanske inte helt korrekt. Men om fjällräddningen behöver helikoptertransport för att undsätta någon i fjällen, torde det då inte vara rimligt att en myndighet med tillgång till helikopter hjälper till även om det inte ”ingår i uppdraget”?

Man måste ju ställa nyttan mot någonting. Kostnad? Kanske, men resursen är ju i princip redan betald (med skattemedel). Begreppen ”rimligt” och ”värde” ligger nära att ta till och det finns väl ändå fler faktorer än kostnader att ta hänsyn till. Att ”det ingår inte i uppdraget” räcker inte som motivering att inte hjälpa till. Åtminstone inte för mig.

Samhällets resurser finns väl till för samhällets medborgare och i fallet med nödsituationer bör väl bland annat de så kallade blåljusmyndigheterna (och även andra) hjälpas åt att ge den hjälp som nöden kräver? En händelse ”ägs” inte av någon specifik organisation eller myndighet.

Istället har respektive organisation eller myndighet ett visst grunduppdrag samt vissa resurser och en viss förmåga att hantera vissa saker. Men det utesluter ju inte att man även tar sig an andra problem eller hjälper andra organisationer eller myndigheter att lösa sina problem.

En konsekvens av lagen om skydd mot olyckor är att en kommun själv bör skaffa mer information om en händelse i de fall det inte finns tillräckligt tydliga indikationer på en inträffad olycka (se MSBFS 2012:5). Detta bör väl rimligtvis gälla även andra myndigheter. Summan av delarna blir ju oftast så mycket mer än bara de enskilda delarna. Eller?

Hur det gick med den vådliga bilfärden? Jodå, det slutade lyckligt. Händelsen var inte räddningstjänst, åtminstone inte än, och det är inte heller räddningstjänstens sak att kontrollera varken fordon eller fordonsförare. Men samtidigt vill man ju göra vad man kan för sina medmänniskor och kan inte jag så kan väl någon annan hjälpa mig att hantera problemet.

Efter en vinglig färd genom byn och vidare ut på den vintermörka Skånska slätten stannade fordonet. För att ta det säkra före det osäkra, la jag i backväxeln och hade foten på gaspedalen (ja, jag är en fegis…).

Men ut kliver en uppenbart harmlös person (dvs. en äldre dam i sina bästa år) som var tämligen förvirrad, dock inte påverkad av några kemiska substanser (vilket senare kunde bekräftas). Polis anlände så småningom och det hela löste sig utan några större problem. Och jag kunde sova gott även den natten…