Utbildning kostar

Låt oss fundera på två fall som representerar ytterligheterna i utbildningen:

1. Ingen organiserad utbildning alls, all ”utbildning” eller kunskapsöverföring sker i spontana mästare-/lärlingsmöten där enskilda personliga erfarenheter, ofta i närtid, har stark påverkan på yngre generationer. Konsekvensen torde bli att utvecklingen går långsamt, införandet av nya metoder, ny teknik och nya tankemönster blir långsam, sporadisk eller rent av obefintlig. Eventuella förbättringar sker endast genom ”tur” eller långt efter att det faktiska behovet uppstår och då som en följd av personliga erfarenheter, goda såväl som dåliga. Kontakter med omvärlden sker endast sporadiskt och då som en konsekvens av uppenbara misslyckanden.
2. Väl utvecklad, nationellt baserad utbildning med internationell interaktion, där studenter såväl som yrkesverksamma hela tiden uppmuntras till livslångt lärande, att prova, undersöka och att vara nyfikna. Utvecklingen går fort, införandet och utprovningen av nya metoder, ny teknik och nya tankemönster sker förhållandevis snabbt, strukturerat och i harmoni mellan utövare, utvecklare och forskare. Kontakter med omvärlden är naturlig och lärande för alla parter. Såväl utbildningen som verksamheten blir transparent och påverkbar samt att förändring uppfattas som positiv.

Om man då funderar på vad man skulle kunna kalla för direkta kostnader för dessa båda ytterligheter, så förefaller det inte orimligt att fall 1 blir billigt. Däremot torde fall 2 bli kostsamt. Direkta kostnader. För utbildningsanordnaren.

Men övriga kostnader då, det vill säga något slags totalkostnad för samhället? I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte är någon ekonom (vilket de flesta, inklusive jag själv, förmodligen är ganska tacksamma för…), men jag vill ändå ta mig friheten att sondera terrängen lite kring detta.

Först och främst bör man ha i åtanke att det är svårt att mäta kvalitet, i synnerhet i kvantitativa eller monetära termer. Kvalitet är ett begrepp som är lika svårfångat som tvålen i badkaret.

I fall 1 kan man tänka sig att effektiviteten i yrkesutövningen kanske inte blir så god. Verkligheten springer helt enkelt ifrån verksamheten och man har då inte förmåga att möta en föränderlig omvärld i den takt som krävs. Den totala samhällskostnaden blir då hög. Inte för utbildningsanordnaren. Men för samhället. För Dig och mig!

I fall 2 kan man på motsvarande sätt tänka sig att kostnaden blir hög för utbildningsanordnaren. Men å andra sidan bör det finnas väldigt goda förutsättningar för en effektiv yrkesutövning och en effektiv verksamhet. Den totala samhällskostnaden torde då bli låg. Inte för utbildningsanordnaren. Men för samhället. För Dig och mig!

För trettio år sedan hade vi en räddningstjänstutbildning som liknade fall 1. Därefter har vi haft en period som mer har lutat åt fall numro 2. Nu uppfattar jag det som att vi återigen är på väg in i fall 1, och det gör mig något förbryllad. Eller kanske snarare upprörd. Eller rent av förbannad! Eller uppgiven…

Utbildning kostar och någon måste stå för notan. Men det är enligt min uppfattning inte tillfyllest att endast se till vad utbildning kostar sett ur utbildningsanordnarens ögon. Man måste se det ur något slags helhetsperspektiv, där den totala kostnaden för samhället är det viktiga.

Som skattebetalare och samhällsmedborgare vill jag ha ett tillfredsställande skydd, inte det skydd som medför lägst kostnad för utbildningsanordnaren.
Staten bör stå för de grundläggande och ibland även nödvändiga vidareutbildningarna för att upprätthålla det eftersökta tillfredsställande skyddet i samhället.

Allt därutöver bör verksamhetsutövaren kunna hantera själv. I grund och botten är det en kvalitetsfråga för samhället, inte en ekonomisk fråga för utbildningsanordnare.