Pumpar, slangar och strålrör

Invändig brandsläckning är ett tämligen normalt sätt att hantera de flesta bränder på. Det är effektivt och inte i närheten så farligt som Arbetsmiljöverket vill göra gällande, i synnerhet inte med beaktande av den tämligen höga brandtekniska kvaliteten vi har i det Svenska byggbeståndet.

Det finns nämligen ingen statistik som tyder på att invändig brandsläckning skulle vara särskilt farligt. Men det förutsätter givetvis kunskap och utbildning, precis som för vilket annat sätt som helst att hantera bränder på. Det ställs till och med krav på särskild utbildning för invändig brandsläckning (även känt som ”rökdykning”).

Utvecklingen på brandsläckningssidan har varit ganska offensiv under senare år och det finns idag ett hyfsat utbud att välja mellan: lågtryck, högtryck, dimspik, Cafs, Cobra, PGA (”släckgranater”), med mera.

Fler och fler inser också vikten av att kunna göra flera saker samtidigt, som till exempel vid övertrycksventilation. Men hur många av oss vet hur mycket vatten som faktiskt krävs för brandsläckning? Och hur många av oss vet hur mycket vatten man faktiskt får ut från ett visst strålrör, med en viss slanglängd av en viss typ kopplat till en pump med en viss kapacitet?

Hur stort tryckfall har ett grenrör eller en slangkoppling? Hur mycket vatten kan man få ut från en viss brandpost i ett visst område eller från en tankbil? Och hur bygger man ett slangsystem så att man får ut den mängd vatten som behövs?

Detta är visserligen saker som kan vara ganska kluriga att beräkna, men ack så enkla att mäta. När gjordes senast några mätningar av tryck och flöden från olika pumpar, slangar eller strålrör? Och när kördes motorsprutan senast?

Svensk räddningstjänst har gjort sig internationellt känd bland annat för vår effektivitet vid brandsläckning: låga flöden (och numer även med höga tryck, vilket medför ännu lägre flöden), dörrkontroll, brandgaskylning, offensiv och snabb (och därmed även effektiv) släckning, med små vattenskador som följd.

Men i tider då Fip (Förstainsatsperson) breder ut sig som en farsot över landet, finns det stor risk att vi helt enkelt glömmer bort en del grundläggande och tämligen väsentlig kunskap, som till exempel hydraulik.

Missförstå mig rätt: jag åker själv som Fip och jag är i grund och botten väldigt positiv till detta. Men det tycks också finnas krafter som försöker byta slagkraft mot snabbhet. Det är inte alltid en bra idé.

Brandsläckning kräver, ur ett fysikaliskt-kemiskt perspektiv, ett visst släckmedelsflöde i förhållande till brandens storlek. Detta kan man inte komma ifrån, oavsett hur påhittig man är, hur god försäljare man än är, eller vilken agenda man än har. Så är det bara.

I den brandkårsorganisation som jag själv är engagerad i finns det något slags utbildning för så kallade ”rökdykar-etta”, det vill säga för den brandsoldat som agerar längst fram vid strålröret vid invändig brandsläckning. Fånigt namn.

Dock, man kan fråga sig hur mycket i denna utbildning som berör just brandsläckning, det vill säga hur man hanterar olika typer av strålrör på olika sätt och vad man kan göra med strålrör beroende på till exempel konvinkel, tryck och flöde. Brandgaskylning, dörrkontroll, släckförmåga?

Är det inte sådana saker som borde ligga i en sådan utbildning? Och borde det inte då vara en uppfräschningsutbildning? Sånt ska vi väl redan kunna, efter genomgången grundutbildning?

Det pratas också allt oftare om utbildning för uttryckningsförare, vilket är såväl lovvärt som viktigt. Men inom ramarna för ”hantera fordon säkert”, bör väl även ingå att kunna leverera en viss mängd släckvatten till en brandplats. Att framföra utryckningsfordon på säkert sätt är viktigt.

Men det måste ju vara minst lika viktigt att kunna hantera fordonet som den arbetsplattform som det faktiskt är, oavsett om det är ett höjdfordon eller en släckbil. Höga tryck med små flöden kan många gånger vara tillräckligt. Men ibland krävs det faktiskt ganska rejäla mängder släckvatten och då måste vi kunna leverera. Så det är bara att sätta igång att öva.

Lycka till!