Hjälp oss fostra brandingenjörer

Under ett år drillades vi i bland annat teknik, taktik, ledning och ledarskap, under överinseende av en mängd erfarna och inspirerande lärare. Ingen nämnd och ingen glömd, men det var ett flertal minnesvärda karaktärer, som jag dessutom haft förmånen att arbeta tillsammans med senare under karriären.

Honnörsbegreppet under utbildningen var ”kritiskt förhållningssätt” och för de som känner mig kommer det kanske inte som någon överraskning.

Det var en fantastisk utbildning. Kombinationen mellan akademien och praktiken var, och är fortfarande, världsunik. Ingen annanstans i världen ställs det motsvarande krav på att man först måste skaffa sig en akademisk examen för att arbeta som högre brandbefäl. Det gör att alla ”sidor” i branschen talar samma språk och kan dela kunskaper och erfarenheter.

Kopplingen till forskningen och nya framsteg blir naturlig, nya resultat kan implementeras effektivt och man kan ha kreativa utbyten mellan forskare och praktiker. Det är lika intressant och uppskattat varje gång jag berättar om vårt utbildningssystem vid besök i andra länder, även om många ofta uttrycker en viss tveksamhet till att införa något liknande i sitt eget land.

Dessutom har mycket av innehållet, synsättet och pedagogiken spridit sig till andra räddningstjänstutbildningar. Och allt med brandingenjörsutbildningen som ingångsvärde.

En utbildning kan inte leva för sig själv. Den måste ständigt vattnas, gödslas och ibland till och med planteras om för att frodas och utvecklas. Nu är jag visserligen inte längre direkt inblandad i RUB, men jag har ett visst intresse kring detta och brandingenjörsutbildningen (men även andra räddningstjänstutbildningar) ligger mig varmt om hjärtat.
Framförallt vill jag att räddningstjänsten får den utbildning man förtjänar och behöver. Går vi inte framåt går vi bakåt.

Mycket har hänt med räddningstjänstutbildningarna under årens lopp, och så ska det givetvis vara: ny teknik, nya metoder, nya teorier och nya synsätt implementeras kontinuerligt i utbildningen. Ofta som en direkt följd av räddningstjänsternas behov, men kanske inte alltid så systematiskt eller välplanerat som man hade önskat (med följden att vissa saker kanske borde stannat kvar på ritbordet eller i huvudet på initiativtagaren…).

Nya generationer behöver lära sig av er som kan. Ta del av erfarenheter. Förstå hur verkligheten ser ut. Få ställa frågor. Diskutera. Kort sagt: vi som utbildare behöver hjälp. Att utbilda, fostra och handleda är allas vårt ansvar. Yngre generationer behöver de äldre.
Således, vid såväl brandingenjörsutbildningen som RUB behövs praktikplatser vid de kommunala räddningstjänsterna. Vi behöver även objekt till projektuppgifter och idéer till examensarbeten.

Jag vet att flera av er som läser detta har varit där, ni vet precis vad jag talar om. Och ni vet även vad ni kan få ut av det: det är ett givande och ett tagande. Projektuppgifter och examensarbeten löser inte världens alla problem, men det kan många gånger vara ytterligare ett steg på vägen.
Studenterna ser saker som vi gamlingar inte ser och de ser det med fräscha ögon och med friska hjärnor. Utnyttja den möjligheten.

Vi behöver också få konstruktiva synpunkter på utbildningarna: vad som är bra, vad som är mindre bra, vad som ska förändras, vad som ska behållas. Med risk för att tungan svartnar, men vi får mycket positiva omdömen om utbildningarna. Men allt kan ju knappast vara perfekt, så berätta för oss hur ni vill att framtidens räddningstjänstutbildningar ska se ut. Och inte bara brandingenjörsutbildningen eller RUB. Samtliga räddningstjänstutbildningar behöver återkoppling från potentiella arbetsgivare och kollegor. Hjälp oss att hjälpa er.

För tjugofem år sedan skulle jag precis till att börja RUB. För tjugofyra år sedan började jag min anställning vid Statens Räddningsverk i Karlstad och jag minns det som igår. Men det är en helt annan historia…