Vi måste gå framåt, annars går vi bakåt

Den gångna veckan har jag varit i Olsztyn i Polen på en workshop. Under ett antal dagar träffades 35 vänner och kollegor från 17 länder och 4 kontinenter för att diskutera räddningstjänst. Under rubriken IFIW, International Fire Instructors Workshop, har vi träffats regelbundet de senaste åren.

Kärntruppen är en blandning av erfarna instruktörer, inflytelserika personer, forskare och akademiker. Vår värd för året var inledningsvis lite bekymrad över vad vi skulle fylla dagarna med. Problemet är precis tvärtom: det finns ingen hejd på oss och lunchraster betraktas som ett ovälkommet inslag.

Deltagarna bjuder på sig själva och ifrågasätter räddningstjänsten, inklusive sin egen yrkesutövning. Diskussionerna är hälsosamt befriade från både politik och ekonomi, samtidigt som vi alla inser att det finns en krass verklighet som vi, i respektive land, måste anpassa oss till.

Dessutom finns det en rad kulturella skillnader, men det finns också en hel del likheter. Faktiskt fler likheter än skillnader. Syftet med våra möten är att vi alla ska lära av varandra, bli bättre, sätta räddningstjänstfrågor i fokus och skapa en ökad trygghet i det vi gör. Kunskapsutveckling, nyfikenhet och nytänkande är honnörsord. Och förhoppningsvis tar vi med oss hem nya synsätt och nya idéer som grund för fortsatt utveckling.

Det är också en fantastisk blandning människor, en blandning som är helt nödvändig för att vi ska komma vidare i kunskapsutvecklingen. Vi har alla något att lära av varandra.

En frågeställning som varit i fokus under veckan är om hur mycket utbildning som är tillräcklig. Svaret är egentligen väldigt enkelt: utbildning kan aldrig vara tillräcklig. Men samtidigt finns det en verklighet som sätter gränser och frågan blir då istället hur man bäst utnyttjar tillgängliga resurser.

I detta ligger bland annat vikten av bra övningsanordningar, där en kompetent instruktör förmodligen är viktigare än själva övningsanordningen, men som tillsammans skapar förutsättningar för realistiska, miljömässigt hållbara och säkra övningar.

Vi måste också ha utbildningssystem som använder hela skalan från teori, via småskaliga modeller till stora modeller. Allt vi arbetar med i utbildningen är faktiskt bara modeller, och man måste komma ihåg att alla modeller är mer eller mindre felaktiga medan vissa är användbara.

Det fel som vi alla ständigt gör, är att vi glömmer sammanhanget: den byggda miljön har oerhört stor betydelse för räddningstjänsten och de förutsättningar vi har för räddningsinsatser.

I Sverige har vi byggnader som är förhållandevis förlåtande och som ofta endast behöver mindre styrkor för att nå ett gott resultat. Så är det inte överallt och jag är rädd att vi går en liknande framtid till mötes: konstruktioner och byggsätt håller på att förändras på ett sätt som i en framtid kan komma kräva mer räddningsresurser med högre kompetens.

Räddningstjänsten är faktiskt en del av samhällets skydd, inte minst när det gäller brand i byggnad, och vi kan inte bygga hus och annan teknisk infrastruktur utan att ta hänsyn till räddningstjänstens förutsättningar. Olyckor kommer tyvärr alltid att inträffa och någon måste kunna hantera detta.

Sverige, som under många år har betraktats (och betraktas fortfarande) som ett föregångsland i räddningstjänstutbildning, håller på att bli förbisprunget. När andra länder förlänger sina befälsutbildningar, gör vi våra kortare.

När andra länder ställer allt högre krav på räddningstjänstutbildningen, har vi skapat ett kravlöst system. Andra länder ställer kompetenskrav på sina instruktörer, medan vi diskuterar certifiering av räddningsledare. De enda krav vi för närvarande har är ju på räddningsledare, vilket jag nog skulle kunna tycka är minst viktigt. Hur kunde det bli så här?

Men jag är kluven: jag får också signaler om att det finns en oerhörd vilja att lära och utveckla svensk räddningstjänst. Möjligheterna till att mötas har blivit fler och diskussionerna är många gånger sunda och utvecklande. Men inte alltid.

Veckans bästa uttalande kom från vår grekiske vän: ”Man kan inte stå still. Världen runt oss förändras oavsett om man vill eller inte och rör man sig inte framåt, rör man sig bakåt”.

Med detta ska jag be att få önska alla Läsare en varm, skön och avkopplande sommar. Läs gärna något utvecklande och stimulerande, men gör inget som jag inte skulle göra. Vad det nu skulle kunna vara…