Två sidor av samma mynt

Konstigt vore det väl annars, eftersom det är två sidor av samma mynt: en byggnad står sällan kvar utan räddningstjänsten och räddningstjänsten klarar sällan att rädda en byggnad utan det byggnadstekniska brandskyddet.
I grundförfattningen till dagens byggregler, BBR 1 (BFS 1993:57), kunde man läsa att

Ytterligare brandskyddsåtgärder … kan krävas i de fall då räddningstjänsten inte kan förväntas ingripa inom normal insatstid och deras ingripande är en förutsättning för att byggnaden skall kunna utrymmas på avsett sätt och brandspridning till närliggande byggnader skall kunna begränsas.

I den så kallade BBR 20 (dvs. den senaste versionen av Boverkets regler för byggande) kan man läsa att

Om räddningstjänsten har tillräckligt snabb insatstid och tillräcklig förmåga får utrymning genom fönster med hjälp av räddningstjänst … tillämpas.

Tidigare handlade det således om att ytterligare brandskyddsåtgärder kunde krävas om ingripandet låg utanför ”normal insatstid” (10 minuter alternativt 20 minuter för friliggande trevåningshus) medan det numer heter ”tillräckligt snabb insatstid” samt ”tillräcklig förmåga” (vad det nu är…), men inte knutet till några krav på ytterligare brandskyddsåtgärder.

Dessutom hängde byggreglerna och räddningstjänstens insats tidigare samman med utrymning och brandspridning medan den numer endast berör utrymning genom fönster (vilket dock är en sanning med viss modifikation…).

Nu kan man roa sig med att fundera på vad detta innebär: kan det vara en misstroendeförklaring mot kommunens organisation för räddningstjänst?

Håller det på att ske en nedmontering av svensk räddningstjänst (av politisk-ekonomiska skäl?) på ett sätt som gör att samhället inte längre kan förvänta sig att räddningstjänsten löser de uppgifter som tidigare förväntats? Det finns ju uppgifter som pekar på att beredskapen har minskat under senare år…

Men man kan också se det från andra hållet, där samhällets regler för byggande är förtydligat till att omfatta personsäkerhet. Men inget är förändrat när det gäller det totala brandskyddet.

Räddningstjänsten förväntas fortfarande hantera sin del av brandskyddet (personskydd, egendomsskydd och miljöskydd). Med detta synsätt ställs det högre krav än tidigare på räddningstjänstens förmåga.

Lagen om skydd mot olyckor syftar till att, utifrån lokala förhållanden, ge ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Plan- och byggförordningen ställer krav på byggnadsverks bärförmåga vid brand, begränsning av utveckling och spridning av brand och rök inom byggnadsverket, begränsning av spridning av brand till närliggande byggnadsverk, utrymning samt räddningsmanskapets säkerhet.
Skyddet mot brand i byggnad ska vara tillfredsställande och räddningstjänsten är en viktig del av detta skydd.

Kommunen bör således anpassa räddningstjänstens förmåga utifrån hur det befintliga byggbeståndet ser ut lokalt och vilka planer det finns för nyuppförande av byggnader.

Vi kan ju inte endast ta hänsyn till nya hus, eftersom det fortfarande finns en majoritet av byggnader som är uppförda utifrån äldre byggregler. Dessa byggnaders skyddsnivå baseras ju bland annat på räddningstjänstens ingripande.

Men även den som bygger hus bör se upp: räddningstjänsten är en del av det totala brandskyddet och man kan inte bortse från detta varken vid nyuppförande eller vid ombyggnad.
Man kan således som byggherre inte hävda att räddningstjänsten inte kan förväntas göra en insats, eftersom det är precis det som samhället förväntar sig att räddningstjänsten gör.

Kraven blir högre och friheten större. Men med varje frihet följer ett ansvar. Ökar eller minskar då kraven på byggherren? Ökar eller minskar kraven på kommunerna? Och ökar eller minskar kraven på tillsynsmyndigheterna? Men framförallt, klarar man att leva upp till dessa krav?