USAs brandmän och olustig statistik

Notera att detta är ganska grovt räknat, eftersom vi samlar in statistiken på olika sätt. Jag bör dock nämna att antalet dödsfall bland brandmän i USA är sjunkande, men å andra sidan minskar antalet larm snabbare.

Det är också intressant att titta på orsakerna till dödsfallen. I USA är nästan 50 procent knutna till problem med hjärta, kärl eller lungor och jag ställer mig genast frågande till hur det är med konditionen bland amerikanska brandmän.

Men man bör också komma ihåg att i vissa delar av USA kommer det kanske två extremt otränade individer vid larm. Kommer inte de, kommer ingen alls. Dessutom är det påfallande ofta befäl som drabbas, troligen på grund av stress.

Därefter kommer trauman, kvävning, brännskador och slutligen den eviga kategorin övrigt. Exempel på trauman kan vara hus som kollapsar i samband med invändig brandsläckning och trafikolyckor såväl på väg till som på väg från olycksplatser.

När det gäller kvävning så tycks det vara påfallande många som dör på grund av luftstopp, återigen i samband med invändig brandsläckning. Det verkar nästan som om man inte har förstått andningsapparaters funktion och begränsningar (och inte heller alltid den övriga personliga skyddsutrustningen).

För svenska förhållanden ligger trauman samt brännskador i topp, cirka 40 procent vardera. Dessutom är det i USA påfallande ofta det är två eller fler dödsfall vid samma händelse, i synnerhet vid trauman eller kvävning (luftstopp i andningsapparaten).

Nu är mitt syfte inte att hålla på med sifferexercis, eftersom vi alla vet att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Men skillnaderna mellan våra båda länder är, oavsett hur man räknar, slående. Även om man jämför enskilda stater.

Och om man jämför till exempel Storbritannien eller Nya Zealand med USA, får man motsvarande skillnader. Orsakerna till dessa skillnader är förmodligen ganska komplexa, men samtidigt tror jag att man kan koka ner det till några få punkter. Därmed inte sagt att det skulle vara enkelt att komma till rätta med.

Först och främst är det givetvis den fysiska förmågan. Jag tror inte man behöver införa en lång rad mer eller mindre hårda fysiska krav (något som är lätt överdrivet i Sverige). I grund och botten handlar det nog om att ställa krav på regelbundna medicinska kontroller och att resultaten från dessa får vara styrande för hur man genomför insatser och vilka uppgifter individer får hantera.

Utbildningen är ett annat område (och förmodligen det viktigaste). En viktig del i att skydda sig själv som brandman, är förståelse. Tyvärr saknas detta i stor utsträckning och utbildningen är, enligt min mening, på många håll starkt undermålig i USA (dock, det finns några få men alldeles briljanta undantag). Svensk räddningstjänstutbildning är i detta sammanhang tämligen unik.

Under de senaste tjugofem åren har vi dessutom lyckats knyta samman akademien med praktiken och våra förutsättningar för att bli ännu bättre är helt fantastiska. Men jag ser också en risk att den inslagna vägen blir alltmer styvmoderligt behandlad och att man därmed raserar något som jag menar är ytterst grundläggande för samhällets skydd mot olyckor: räddningstjänstens grundutbildning.

I fallet med brand i byggnad menar jag att man i USA i stor utsträckning har anammat ett ”europeiskt” sätt att släcka brand, dvs inifrån och ut. Men de glömde att förändra bygglagstiftningen. Man genomför således insatser på ett sätt som deras byggnader inte är uppförda för.

I Sverige talas det om att invändig brandsläckning skulle vara den farligaste arbetsuppgiften vi tillåter. Men det finns inget som talar för att det skulle vara så. Det är visserligen inte helt riskfritt, men å andra sidan har vi byggnader som i stor utsträckning tillåter den typen av angreppssätt, eftersom svensk bygglagstiftning och brandlagstiftning har gått hand i hand under mer än hundrafemtio år.

Men även här ser jag en risk att man på lång sikt slår undan benen för det byggnadstekniska brandskyddet i Sverige. Räddningstjänsten klarar inte insatser utan ett byggnadstekniskt brandskydd, och byggnader klarar sig inte utan räddningstjänsten.

Detta tycks man ha helt missat i USA, där såväl oskyddade stålkonstruktioner som lätta träkonstruktioner är långt mer vanliga. Och för att inte tala om bristen på obrännbara tak, brandväggar och avståndsseparation. Nog får man väl ändå betrakta sådana åtgärder som tämligen grundläggande för samhällets skydd mot brand?

Slutligen är givetvis attityden till yrket en stor bov i dramat. Det finns en helt annan hjältegloria kring den amerikanska brandmannen än i Sverige, och det tenderar ofta att bli en självuppfyllande profetia.

Jag kan till viss del vara lätt avundsjuk på sammanhållningen inom räddningstjänsten i USA. Men hela deras räddningstjänstsamfund stressar upp sig själva till oövervinnerlighet och man drar ofta jämförelser med rena stridssituationer.

I kombination med dålig fysisk förmåga, undermålig utbildning och bristande byggnadstekniskt brandskydd, är detta helt förödande. Det sägs inte rakt ut, men jag uppfattar det ofta som att man kallt räknar med vissa förluster.
Om jag har berättat detta för dem? Jodå, men det var som att sätta kniven i det amerikanska hjärtat och vrida om ett par varv. Lyckligtvis börjar allt fler i USA inse deras tillkortakommanden. Men hjälteglorian rör man inte ostraffat…