Svårt vara chef i räddningstjänsten?

Frågan om varför inte så många vill vara chefer inom räddningstjänsten har varit på tapeten förut. Det med all rätt.

Jag tror räddningstjänsten är en svår organisation att vara chef i.

Antingen så verkar verksamheten fungera väl och alla är nöjda. Det sker inte direkta utmaningar av kulturen, traditionen eller arbetsuppgifterna för personalgrupperna.

Eller så ifrågasätts värderingar, den egna rollen och arbetssätt med en turbulent tillvaro som följd.
Det verkar vara de två varianter som finns.

Räddningschefen har dessutom rollen att inte bara se till att räddningstjänsten är ändamålsenligt ordnad, utan även sköta kontakten med politikerna.
Det innebär att få rätt på både deras styrning och krav på uppföljning. Något som fungerar si och så inom räddningstjänsten (och som jag granskar då och då).

Den som rotar i det heliga får det hett om öronen. Jag har under mitt föräldralediga år sneglat på rapporter som kommit och som säger att det är brandmannagruppen som bestämmer om det blir någon förändring eller inte.

Det är nog väldigt sant, men inte särskilt sunt. Det är tufft att vara chef i en verksamhet och de förutsättningarna gör det inte lättare.

Jag förstår att det ofta är få sökande till chefstjänsterna, inte minst till räddningschefstjänsterna. Jag tror att man har betänkligheter angående rollen, och att man blir avskräckt av att se chefer som får gå eller väljer att sluta.

Men det fina i kråksången kanske är – om man nu tycker det är bra? – att MSB verkar ha startat en enhet för gamla brandchefer. Det verkar vara en populär destination, där åtminstone tre har landat.

Nej, skämt åsido, det här med att det blåser på våra räddningschefer är en allvarlig fråga. Egentligen finns ett ansvar ovanför honom/henne.
När det väl börjar blåsa och brandmännen kommer så långt så de använder sin retorik i stil med ”folk kommer att dö”, ja då är det klart att chefen ifrågasätts och det känns lite jobbigt att stå upp för beslut.

Jag märker det hos oss genom att kommunchefer och politiker gärna vill ha effektiviseringsutredningar och genomlysningar, som beslutsunderlag om verksamhet och ekonomi.

Dock har jag till min glädje träffat på räddningstjänster som mår bra också. Ironiskt nog har jag inte upplevt att man tillskriver chefen det i samma utsträckning som man tillskriver honom/henne ansvaret, när det är turbulent.

PwC arrangerar ledarprogram för chefer inom kommunerna, både på tjänstemannanivå och på politisk nivå. Fler och fler räddningstjänster sneglar åt eller sjösätter chefs(försörjnings)program för att stärka ledarskapet hos sina chefer på olika nivåer.
Jag tror det är välbehövligt, externt eller internt. Att träffa andra i samma situation och stärkas i sin chefsroll är värdefullt.

Kanske kan det i förlängningen ge ett bättre chef-/ledarklimat i vår bransch också. Det personliga ledarskapet är en bit, men jag tror att den andra biten som jag berör ovan är lika viktig.

Någonstans handlar det ju om att som ledare få ihop organisationen till en. Inte ledning mot brandmän, deltid mot heltid, tätort mot tätort, ute på skadeplats och inne på larmcentralen, dagtidare mot skiftgående osv.

Det är något som jag tror att allmänheten inte riktigt har förstått – att räddningstjänsten ofta har sådana interna stridigheter. Man lägger mycket tid på att jobba mot varandra, och inte med varandra. Det känns väldigt fel.

Tänk om man istället kunde ta all den energi och all den tid som ägnas åt konflikter från båda sidor, och rikta om den till en fantastiskt bra, meningsfull verksamhet för medborgaren. Det vore något.