Samhällets förfall

Häromsistens var jag på larm till en lastbil som brann. Chauffören hade skött sig exemplariskt: ett däck på trailern exploderade och fattade eld, han svängde snabbt av från motorvägen in i en bussficka, gjorde ett släckförsök, larmade räddningstjänsten och kopplade bort dragbilen.
Vi kom dit och påbörjade släckning. Lasten bestod av tjugo ton kopieringspapper och Lützendimman låg stundtals tät över vägen.

Mitt i allt detta stod jag och funderade på meningen med vårt arbete.
Chauffören var oskadd och dragbilen var utan en skråma. Men såväl trailern som lasten var totalförstörd och det fanns risk för att släckvattnet skulle rinna iväg och förorena mark och vatten.

Nu visade det sig ganska snabbt att det sistnämnda inte var något problem, eftersom hela området var täckt med duk och diket var anslutet till en damm (bland annat som skydd mot dylika händelser). Men varför står vi och släcker nånting som ändå är fullständigt förlorat?

Låt mig lyfta resonemanget till brand i byggnad. Det talas ibland om att bygglagstiftningen endast är till för personskydd: när byggnaden väl är utrymd, skulle det då inte längre vara ett räddningstjänstproblem eftersom det finns försäkringar som täcker egendomsskadorna.

Att då försöka släcka nånting som endast är egendom, är täckt av försäkring eller redan är förlorat skulle då, följaktligen, vara bortkastat och slöseri med samhällets resurser. Inget kunde väl vara mer felaktigt.

Samhällets brandskydd, inklusive brandskydd i byggnader, har två sidor: ett tekniskt/organisatoriskt brandskydd samt räddningstjänstens insats.
Och, till skillnad från vad vissa tycks tro; många byggnader, och även andra anläggningar, är faktiskt byggda så att räddningstjänstens insats ska underlättas.

I byggnader med bra brandskydd, ofta med bra och intakta brandcellsindelningar, är invändig brandsläckning till och med ett väldigt bra och säkert sätt att hantera situationen på.

Problemet är väl kanske att vi applicerar likartad eller rent av samma taktik, oavsett vilken typ eller kvalitet av byggnad vi ger oss i kast med. Och även om en brandcell är förlorad, har vi som uppgift att skydda omkringliggande brandceller eller byggnader.

Man bör ha i åtanke att en byggnad kan bestå av flera brandceller med flera olika ägare, innehavare eller verksamhetsutövare. Alla har ett intresse i att skadorna minimeras. Även en väghållare, som i mitt exempel.

Vi kan inte heller låta saker och ting gå upp i rök bara för att räddningsinsatsen ”kostar pengar”.
Själva insatsarbetet är den minsta kostnaden av räddningstjänsten och utgör en försvinnande liten del av totalkostnaden för samhället, vilken inte alltid går att räkna fram.

Vårt arbete är också något av skatteåterbäring för samhällsmedborgarna. Och det finns inte bara en lagstiftning som talar om skydd för människor, egendom och miljö.

Det finns även samhälleliga och moraliska förpliktelser som gör att vi bör göra vad vi kan för att få stopp på en oönskad händelseutveckling. Även om skadan kan förväntas bli total.
I annat fall hade det här landet snart sett ut som en krigszon, med utbrända byggnader och fordon överallt, och med samhälleliga kostnader långt (!) utöver själva primärskadan.

Vårt arbete får inte heller ske på bekostnad av allt för stora risker för egen personal. Räddningstjänst är kanske inte fullt så riskfyllt som vissa vill göra gällande, men det är verkligen inte riskfritt, och det måste givetvis finnas en gräns för vad vi utsätter personalen för.
Och det får inte heller vara till helt orimliga kostnader, men även till synes små händelser kan ha stor inverkan på samhället och dess infrastruktur.

Vi måste helt enkelt lyfta oss över juridikens och ekonomins något fyrkantiga värld och även se till andra värden, värden som man inte alltid kan räkna hem. Juridiken och ekonomin har en rationalitet som sällan stämmer med verklighetens beslutssituationer, eftersom alla fakta sällan eller aldrig är kända på förhand vid räddningsinsatser.

Den dagen då vi inte ens gör ett försök eftersom ”…det är ju ändå bara förlorad egendom”, den dagen bidrar vi till samhällets förfall.

Således, efter att ha resonerat med mig själv en stund (jo, jag gjorde faktiskt det…) fortsatte vi släckarbetet. Det blev många timmar och sent på natten, men slutresultatet blev trots allt ganska bra.

Möjligtvis blev Tjeckien ett papperslöst samhälle veckan efter, men det är inget jag ligger sömnlös över. Inte det heller.