Brandskyddets blinda fläckar
Under hösten har jag tillsammans med Patrik Perbeck och Eleonor Storm varit runt i landet för att göra reklam för MSBs nya bok om kommunal tillsyn enligt LSO. Syftet med turnén var att skapa uppmärksamhet kring boken och förklara hur vi tyckte att den skulle kunna användas.
Vi insåg dock rätt snart att det fanns en stor (omättlig?) efterfrågan på att få ha fördjupade diskussioner om brandskydd och tillsynsprocessen. Lite frustrerande eftersom vi inte kunnat avsätta så mycket tid som behövs för sådana diskussioner och seminarier i hela landet. Men vi hoppas ändå att boken i sig kommer att ge mycket av det breda stöd som efterfrågats.
Men det är inte bara kommunens tillsynsförrättare som har haft nytta av turnén. Själv har jag fått möjlighet att resa mig ur ”träsket” av allehanda juridiska spörsmål som sköljer över MSBs rättsenhet och bara koncentrera mig på LSO-tillsynen ett tag.
Återkopplingen som diskussioner och frågor ger skapar ny förståelse hos mig om vilka svårigheter som möter tillsynsförrättarna och hur MSB skulle kunna stödja.
Efter frågorna och diskussionerna har jag också börjat fråga mig om vi verkligen har en tillräckligt tydlig och funktionell reglering av brandskyddet i Sverige. Totalt sett är nog systemet bra men det finns definitivt brister.
Principen om att tekniskt brandskydd vid nybyggnad (ombyggnad) regleras i byggreglerna och att tekniskt och organisatoriskt brandskydd under byggnadens nyttjande regleras i en enda övergripande regel i LSO (2:2) vållar faktiskt en hel del tillämpningssvårigheter både för enskilda och tillsynsmyndigheter.
Detta kan jämföras med Finland som har byggt upp sin brandskyddslagstiftning (Räddningslagen från 2011) genom att tydliggöra vad som gäller för brandskyddet under byggnadens nyttjande med flera detaljerade regler som skapar tydlighet för både enskilda och för myndigheter.
En av de allra mest framträdande bristerna i det svenska ”brandskyddssystemet” är en verklig ”blind fläck”. Jag tänker på bristen på regler om återkommande kontroll av olika tekniska system som brandlarm och sprinklers. I alla andra sammanhang där samhället ställer tekniska krav på olika anordningar finns ett system med konstruktionskrav, godkännanden och återkommande kontroll under driftstiden.
Tänk på bilprovning, på cisternkontroll, kontroll av tryckkärl, kontroll av lyftanordningar, brandskyddskontroll av eldstäder – listan kan göras hur lång som helt. Men varför har vi inte samma krav när det gäller tekniska system med väsentlig betydelse för brandskyddet? Tänk dessutom på att vi i allt större grad baserar brandskyddet på tekniska system som larm och sprinklers så inser ni hur konstigt det är.
Den finländska lagstiftningen som jag hänvisat till ovan har fångat upp detta. I Finland finns alltså detaljerade krav på när och hur återkommande kontroll av larm och sprinklers ska göras. Om t.ex. en hotellägare i Finland inte kan visa att kraven på återkommande kontroll för larmet är uppfyllda kan tillsynsmyndigheten direkt ställa krav mot hotellet mot denna bakgrund.
I Sverige däremot måste tillsynsförrättaren bevisa att brandskyddet i sig inte är skäligt – dvs göra troligt att det finns en bristande funktionalitet i larmet – för att kunna ställa krav.
Även om det i något fall skulle finnas möjlighet att ställa krav på återkommande kontroll på detta sätt innebär det bara att man ställer krav på kontroll vid ett tillfälle och mot ett visst objekt. Alltså ett system som är oprecist och svårtillämpat för både enskilda och myndigheter och som inte garanterar ett skäligt brandskydd. Är inte detta ett systemfel säg?
PS.
Nej det är inte jag och MSB som beslutar om lagarna. Det är ett gäng som kallas Riksdagen. Men tillsammans kan vi påverka för en mera funktionell lagstiftning i framtiden!
/DS