Behövs mer mjukt restvärdesarbete

Det finns mycket att säga om dem, men jag slogs av hur mycket teknik och metod det var. ”Effektiva” innebär tydligen inte så många mjuka frågor för räddningstjänsten.

Ta till exempel restvärde. Det finns ett gemensamt avtal, en organisation med anställda, personer i beredskap/på ringlista, utrustning, övning, en hemsida, avsnitt i insatsrapporten etc.

Inget fel i det. Men vad hände med det mjuka restvärdet? Ja, jag vet att personalen på skadeplats ska hantera det.
Man kan reflektera över varför det finns en ”extra” organisation för att ta hand om egendom och miljö, men inte liv och hälsa.  Det finns exempelvis inte ett omhändertagandebefäl som rings ut, utan det är snarare ”Flytta på dig, vi ska fram med slangen!”.

Försäkringsbranschen har framgångsrikt drivit sin fråga och jag tycker att det är bra. Räddningstjänsten borde bara vara lika bra på att hantera det mänskliga restvärdet.

Man pratar om drabbat sammanhang och menar världen utanför skadeplatsen och larmcentralen, men vad hände med de drabbade på platsen?

Det är ju faktiskt primärt för deras skull räddningstjänsten är där. Jag tror man kan bli mycket bättre på det och prioritera det på annat sätt.

Vi har konferensen Skadeplats, SM i losstagning och Toughest Firefighter. Vi saknar konferenser om akut psykosocialt stöd vid räddningsinsats, SM i omhändertagande och Mjukaste Brandmannen.

Ja, jag raljerar, men jag tror ni förstår var jag menar att fokus är. När en stor räddningstjänst i söder pratar om att detta är ”mervärde”, blir jag bara beklämd.
Det är inte ett mervärde, det är väl ändå själva grundvärdet i vad som ska utföras på en insats. Jag har några gånger ringt upp drabbade dagen efter olyckan och det har funnits ett stort behov av samtal. Det hanteras inte idag. Kanske ska inte räddningstjänsten vara den parten. Eller så ska den vara det.

Det finns en tydlig prioritering av liv och hälsa före egendom och miljö i LSO, lagen om skydd mot olyckor. Man försöker också sätta den drabbade i centrum i handlingsprogram och mål (fast inte i beskrivning av räddningstjänstens förmåga).

Men sen pratas det dimspik, skärsläckare och rökdykning när det väl gäller. Det fokuseras på att släcka branden och att komma fram med slangen.

Förutom att ibland rent handgripligen rädda drabbade ur en bil eller brinnande lägenhet.

Ja, jag vet att Posom finns men de är inte där när den lilla olyckan händer, den som innebär en katastrof för den drabbade men inte så mycket för samhället i stort.

För de drabbade kanske det inte är lika viktigt som för räddningstjänsten, att branden släcks en timme snabbare eller att restvärdesledaren hinner fram på brandplatsen så snabbt som möjligt. För dem är bemötandet och omhändertagandet viktigare.

Man kan fundera över varför räddningstjänsten generellt får sämre betyg av de som har varit inblandade i en olycka och haft kontakt med räddningstjänsten, än av de medborgare som inte har haft den kontakten.

Jag vet kollegor som försöker möta de drabbade som om de vore en vän eller släkting, för att på det sättet verkligen försöka ge dem omtanke och stöd.

För räddningstjänsten är det en dag på jobbet, men för den drabbade förmodligen deras värsta dag i livet. Jag har aldrig sett någon springa så fort som när villabrand på den egna adressen kommer upp på larmtavlan.

Jag har däremot sett många smålufsa mot bilen vid samma typ av larm hos okända. Fast det kanske är en annan diskussion.

Lek med tanken att räddningstjänsten styrdes och bemannades av ett gäng med ”soc-tanter”. Jag tror styrdokument, insatser och programpunkterna på branschkonferenserna skulle ha sett lite annorlunda ut. Det är kanske lite mer av det som vi behöver.

Det humana restvärdet är nog egentligen viktigare än det hårda restvärdet. Faktiskt. Men man behöver kanske inte välja utan snarare försöka hantera både och.

Jag väntar med spänning på första omhändertagandebefälet i jour eller beredskap.