Är diskussionen död?

Missförstå mig nu rätt: det handlar inte om någon liknelse mellan brandmän och apor, verkligen inte.

Historien går i princip ut på att vi efter flera generationer gör saker utan att egentligen kunna förklara riktigt varför vi gör dom eller hur vi gör dom. Detta kallas filiopietism vilket innebär en överdriven vördnad och respekt inför våra föregångare, till den grad att vi inte ifrågasätter nånting.

När vi undrar över något inom räddningstjänsten, hur ofta har vi då inte fått till svar ”jag vet inte, vi har alltid gjort så här”?

Jag är nästan dagligen involverad i diskussioner med kollegor och likasinnade från världens alla hörn. Våra diskussioner sträcker sig från hur mycket vatten som behövs vid brandsläckning, till brandförlopp, brandventilation och organisatoriska frågeställningar. Brandgaskylning är ett ständigt återkommande tema och CAF är just nu högaktuellt.

Diskussionernas involverar människor från Tyskland, Storbritannien, Thailand, Australien, USA, Kanada, Chile, Spanien, Polen, Grekland, Danmark, Slovenien och fler länder därtill.

Vi är inte alltid överens, vilket är en förutsättning för utveckling och lärande, men diskussionerna är vänskapliga, kreativa och visar på en stor vilja att lära av varandra.

Många gånger handlar frågorna om just saker som man har gjort under lång tid, utan att egentligen kunna förklara varför man gör dem.

Men, och detta är något som gör mig besviken, jag ser sällan människor från Sverige i diskussionerna. De finns, men det är ett fåtal och det är i ytterst begränsad omfattning. Och inte heller när jag letar runt bland svenska forum ser jag några djupare diskussioner kring räddningstjänstens verksamhet.

Många läser, det vet jag. Men få uttrycker en åsikt eller ställer frågor. Det är tyst. Oroväckande tyst.

Det är precis som om diskussionen i svensk räddningstjänst är död.

Nog måste det finnas en mängd saker inom svensk räddningstjänst som är värda att diskutera, kunskaper som bör spridas eller frågor som behöver besvaras? Det kan väl ändå inte vara så att alla vet allt som är värt att veta och kan allt som är värt att kunna?

Den stora lärdomen jag har av att lära mig mer, är hur lite jag egentligen kan om saker och ting. Man blir ju aldrig fullärd och man måste ständigt få lov att ställa frågor. Annars lär man sig ju inget.

Samtidigt får jag ofta indikationer på att människor i räddningstjänstbranschen och brandskyddsbranschen är ytterst diskussionsbenägna. Men varför väljer man bort den öppna diskussionen och diskussionen utanför den egna organisationen, egna häraden eller egna nationen?

I en tid där hela världen inte är längre bort än telefonen vi har i fickan, är det förvånande att inte fler engagerar sig i diskussioner kring vad vi gör, inom räddningstjänsten såväl som inom skydd mot olyckor i övrigt.

Svensk räddningstjänst ligger långt framme och vårt brandtekniska kunnande är imponerande ur ett internationellt perspektiv. Men snart blir vi kraftigt omsprungna av andra länder som har tagit intryck av Sverige och tar oss som avstamp.

Vi måste vara med i diskussionen, annars kommer vi aldrig framåt.

Som författaren i länken ovan sammanfattar det: lärdomen av historien är lika uppenbar som den är viktig: ifrågasätt allt. Våga vara skeptisk, tänk på all denna ålderdomliga dumhet som bara väntar på att visa sitt rätta ansikte, förändra sådant som är dåligt och behåll sådant som är bra. För det finns saker vi inte kan förklara men som ändå kan vara bra. Och ifrågasättande kan fortfarande ske med respekt och vördnad.