Han ledde insatsen i Örebro: "Frustrerande att vänta"

”Overkligt, en sjuk händelse”. Det är vad Ulf Smedberg känner inför masskjutningen som krävde elva liv på Risbergska skolan, cirka en vecka innan den här intervjun.
– Det här är sådant man ser på tv från USA, det ska inte hända i Sverige och inte i Örebro.
När räddningsstyrkorna kom fram till skolan pågick det skottlossning inne i skolan.
– Vi möts av personer som försöker fly från platsen på olika sätt och man hör skottlossning.

En vecka efter dådet kommer det fortfarande sörjande till platsen. Foto: Jonas Klint

Själv arbetade Ulf Smedberg i den inre ledningen. På skolan hade han ett 30-tal brandmän på plats som väntade på tummen upp från polisen för att gå in och börja rädda liv.
Det klartecknet dröjde alltså i mer än en timme.
– Det blev frustrerat, ända bak till sista led i ledningsstrukturen. Man vill ligga på dem där ute. Det blir en press på yttre befäl. Alla vill agera, de själva också.
Till slut kom brandmännen fram till människorna som inte hade hunnit sätta sig i säkerhet.
– Man kan väl säga att de möts av något som ingen egentligen ska behöva se. Det är fruktansvärda bilder de beskriver. Döda, skadade och panikslagna människor.

Det hade varit rökutveckling i en del av skolan i ett tidigt skede men den krävde ingen insats.
– Tack och lov hade vi ingen brand som vi behövde agera mot.
Brandmännens primära fokus var sjukvård.
– Att ta hand om dem som behöver hjälp, transportera ut dem till sjukvården och ambulanspersonal som tar det vidare därifrån.

Polisen bevakar den avspärrade brottsplatsen.

Nerikes brandkår övar regelbundet med polisen och sjukvården för liknande händelser.

-Det är en stor organisation så på individnivå kanske det inte blir varje år men organisationen övar väldigt ofta, och vi övar även för situationer med skolmiljö och skjutvapen.

Men att öva är en sak - att möta verkliga människor som flyr från en massmördare är något annat.

-Men på något sätt kommer man in i yrkesrollen. Under en pågående insats reflekterar man kanske inte så mycket runt hörnet, utan det kommer efteråt. Man fokuserar på vad som kan hända och vad som ska göras. Om det är en sådan här extremhändelse, en stor brand eller kemolycka, så blir det lite samma tankesätt.

-Man jobbar utifrån grunderna.

Ett orosmoment var om det skulle börja brinna i lokalerna, eller om det skulle komma andra larm på stan samtidigt.

-Tack vare Räddningsregion Bergslagen hade vi styrkor från Karlskoga här. Sammanlagt var det 80 personer inblandade i insatsen med 30 direkt här, bakre ledning och så byggde vi upp på stationen för att ta det oförutsedda.

På det hela taget tycker Ulf Smedberg att samarbetet med polisen fungerade bra. Med tanke på att det var pågående dödligt våld med ett okänt antal gärningsmän i en stor, labyrintliknande lokal var det inte konstigt att det dröjde innan polisen bedömde att det var tillräckligt säkert för brandmännen att gå in, menar han.
– Det är för tidigt att dra några slutsatser, men tongångarna är att det har gått ganska bra.

Insatsen kommer att utvärderas i två separata utredningar. Den ena fokuserar på den skadeplatsnära insatsen och den andra på ledningssystemet. Man tar hjälp av Storstockholms brandförsvar för den ena och Räddningstjänsten Dala Mitt för den andra.

Innan utvärderingarna är klara blir alla utlåtanden om hur insatsen gick lite preliminära. Men något som Ulf Smedberg kan säga är att systemet med kamratstöd har fungerat.

Ljus, blommor och handskrivna personliga hälsningar utanför Risbergska skolan vittnar om sorgen efter massskjutningen.

Personalen som hade varit på skolan mådde av naturliga skäl inte bra efteråt. I stället för att erbjudas vanlig ledighet hemma fick de komma till stationen och vara på plats bland kollegor, utan att vara i tjänst i ett par dagar.
Förutom stödet de fick av sina kollegor i den starkt sammansvetsade gruppen fanns de särskilda kamratstödjarna som extra stöd.

Modellen med kamratstöd har Nerikes brandkår jobbat med länge.
-Personerna som har den här uppgiften satte vi på fötterna direkt, så de var med och tog emot styrkorna när de kom hem igen. Så fort vi har en dödsolycka så har vi kamratstöd som leds av någon.

Förutom kamratstödjare samarbetar stationen också med en präst. Även han var på plats tidigt och erbjöd stöd.
Är det viktigt att hjälpen kommer omgående?
– Ja det skulle jag säga, så att man inte åker hem och funderar på kammaren.
Kamratstödjarna fortsätter att ha ansvar för ”sin” grupp så länge det behövs.
– Det gäller att hålla koll och se hur det utvecklas över tid, så att man säkerställer att alla kommer upp på banan så bra som möjligt.

Vad tar du med dig personligen av den här händelsen?

-Det är väl att allt kan hända var som helst. Det finns inga gränser, man får alltid vara med på att allt kan inträffa när som helst. Det händer även utanför storstäderna.