Staberyds 60 år med brandkåren
Publicerad: 16 mar 2024 klockan 11:00
Av: Per Larsson
Han har ägnat 60 år åt brandkåren.
Men nu är det slut. I maj lämnar Peo Staberyd, 69, sin post som brandchef i Nerikes brandkår.
– När jag var nio år bestämde jag mig för att bli brandman, säger han.
1964 blev unge Staberyd medlem i KFUM:s ungdomsbrandkår, eller pojkbrandkår som det hette då, hemma i Sala.
– Egentligen skulle man vara 15 år för att vara med, men jag var nio.
Pappa Egon var brandchef i Sala och hade kanske ett finger med i spelet.
– Jag tror nog det.
Ungdomsbrandkåren fick åka med på larm och utföra enklare åtgärder. De var på skogsbränder, villabränder, passade radion när brandmännen spelade korpfotboll.
– På den tiden bedömde man att det skulle funka. Vi gjorde det mesta utom att köra bil. Vi hade enklare övningar med gasmask, klättrade i stegar. Sånt kan man fundera över efteråt. Men vi hade inga skador eller olyckor. Och vi övade mer än deltidsbrandmännen gjorde.
Peo ville vara som sina idoler. Hemma levde man med larmen. Pappa ryckte ut från bostaden, kom hem med rökluktande kläder som togs av i hallen.
1973, för 51 år sedan, blev drömmen verklighet. 18-årige Staberyd fick anställning som semestervikarierande brandman först i Sala, därefter Sollentuna och Köping.
– Det var en bra tid, jag var oerhört stolt över att vara brandman. Och Köping var intressant, det fanns många industrier och hände mycket. Ibland var det lite tufft, bland annat när en gasdepå med flera hundra gasflaskor exploderade. Gasflaskorna flög över stan. Efter det kom nya regler om hur gasflaskor skulle hanteras.
Det blev sex år i Köping och sedan utbildning till brandingenjör. 1981 var han färdig, sökte och fick jobb i Gävle, Örebro och Avesta.
– Hade bestämt mig för Gävle och ringde Örebro för att meddela det. 30 minuter senare sa jag ja till Örebro, de lyckades övertala mig.
Och där har han blivit kvar. Två år på förebyggande, sedan chef på räddningsavdelningen. 1998 blev Staberyd brandchef.
Fram till i dag har Örebro haft sju brandchefer sedan yrkeskåren bildades 1899. På 125 år.
– Man har nog trivts ganska bra här.
Nu tycker Peo han gjort sitt efter 26 år som brandchef. Det är dags för andra att kliva fram. Men han har egentligen inte tröttnat.
Under de 26 åren som chef har han aldrig upplevt stagnation, det har varit förändring och utveckling. Från en tid på 90-talet när det rådde prestige mellan räddningschefer till dagens Nerikes brandkår, ett förbund med nio kommuner och som ingår i räddningsregion Bergslagen med 42 kommuner.
– Om jag på tidiga 90-talet som chef för räddningsavdelningen tagit hjälp av andra hade jag nog blivit uppkallad till chefen som undrat vad vi höll på med. Man frågade aldrig en annan kår om de kunde hjälpa oss, det hade varit en prestigeförlust.
Det ser annorlunda ut i dag. Samarbete över gränserna är både ett krav och en självklarhet.
– Vi ser en enorm utveckling, en personal som tar eget ansvar. Det är kul att ha fått vara med om bildandet av räddningsregionen, det kommer ut så mycket gott av det.
Vad är det roligaste respektive mest tragiska du varit med om?
– Det roligaste är nog utvecklingen, att kåren är så utvecklad.
– Det mest tragiska var en olycka i Svartån där en av våra brandmän drunknade och ytterligare två var nära att förolyckas. Båten kom för nära slussen och sjönk. I dag har vi system för att stötta oss själva och andra, men då var vi inte kapabla att hantera olyckan, vi blev helt utslagna. Alla var i chock.
En av de stora uppgifterna nu, och inte minst för Peo Staberyds ersättare, är att förbereda för höjd beredskap. Staberyd var med innan det civila försvaret rustades ner.
– 2 400 extra personer tillhörde vår organisation i händelse av krig. 1 200 av dem hade grundläggande utbildning som brandmän, många andra var inom hemskyddet. De övades minst vart fjärde år. Det fanns moderna fordon som skulle användas vid krig, vi hade ledningsresurser och välfyllda förråd. När det civila försvaret rustades ned skickades alla prylar till Baltikum. Nu kommer vi inte få samma volymer, skulle gissa att vi hamnar på 10-15 procent av vad vi hade tidigare. Det är ändå en god början.
Men fortsatt utveckling behövs. Utökad samverkan är också en sådan fråga.
– Det finns en del att göra för att snabba upp samverkan med kommuner, regioner, länsstyrelser, försvaret, Missing People. Där kan vi bli bättre.
En nioårig brandman i Sala.