Rökdykare nära explosion vid Oceana-branden

När vattenparksanläggningen Oceana vid Liseberg började brinna skedde inom cirka 15 minuter fyra explosioner orsakade av brandgaser.

Stefan Karlsson befann sig på brandstationen när larmet kom vid tiotiden på förmiddagen. Han gick till larmcentralen för att få mer information om larmet vars utrop sa ”brand i byggnad, Mölndalsvägen”.

– När jag hörde att det var brand i nya vattenparken bestämde jag mig för att åka dit tillsammans med en ledningsoperatör.

På vägen dit såg de rökpelaren, när de kom närmare small det.

– Då förstod jag att vi stod inför en oklar och eskalerande situation.

De första styrkorna var på plats fem-tio minuter tidigare. 12 personer som fanns i byggnaden tog sig ut själva. Rökdykarna retirerade efter explosionen.

– Det var bra de inte hann högre upp.

Stefan Karlsson beslutade om livräddning och genomsökning av byggnaden, men att det torn där explosionen inträffat och rutschkanan runt omkring var så kallad svart zon.

– Det innebär förbud mot tillträde, bara utvändig släckning för att fördröja branden.

Branden hade spridit brandgaserna via rutschkanorna av komposit in i tornet, där den första explosionen inträffade, de två efterföljande skedde i rutschkanerören.

Inom kort fick Stefan Karlsson som räddningsledare ta en rad större beslut.

• VMA utfärdades, plaströken kunde vara hälsovådlig.
• Hotellet i anslutning till branden och vissa kontor utrymdes.
• Spårvägen trafikerar gatan utanför, trafiken stoppades och högspänningsledningarna skyddsjordades.
• Mölndalsån rinner intill brandområdet, restvärdesräddning och andra resurser kallades in för miljöskydd.

– Det var mängder av intryck i början, kaosartat och många sekundoperativa beslut. Första kvarten handlade mycket om riskinventering, dela in arbetet i sektorer, ta beslut om målet med insatsen.

Målet blev fördröjning av brandförloppet och att hålla begränsningslinjer.
Efter en stund fick man också information om att det i källaren fanns två femkubiks tankar fyllda med natriumhypoklorit respektive svavelsyra.

Arbetet delades då in i två storsektorer, en för branden och en för kemdelen. Under varje storsektor fanns fyra-fem mindre sektorer.

Eftersom larmet gällde komplicerad byggnad hade omgående sju fordonsenheter skickats ut, resurserna byggdes sedan på.

– Allt som allt var vi nog sex räddningsenheter, tre höjdenheter och två vattenenheter. Vid en sån här brand är man tacksam att man jobbar i en storstad med stora resurser, vi hade personal att gå runt med.

Livräddningsarbetet pågick i vissa delar av anläggningen, men senare blev även bassängdelen en svart zon. Taket hölls uppe av nio limträbalkar som vägde 20 ton styck, rasrisken ansågs för stor.

Och rasa skulle det göra.

– Under följande morgon rasade den första balken, vilket medförde att branden blossade upp igen. Men med invändiga kanoner, utan personal i brandutrymmet, kunde vi släcka.

Tre av nio limträbalkar kom att rasa ner. Det visade sig senare att de flyttats ur sina fästen efter explosionen.

Därefter var det mindre brandhärdar som pågick men som var svåra att komma åt när man inte kunde röra sig i lokalerna.

Eftersom bygget inte var klart hade räddningstjänsten inte någon egen insatsplanering. Men NCC:s byggnadsingenjörer bidrog med beslutsunderlag.

– De var till oerhört stor hjälp, kom tidigt till mig med byggnads- och konstruktionsritningar av en kvalité man inte är van vid. Det hjälpte mig i bedömningar av begränsningslinjer och var vi hade rimlig chans att släcka branden.

Efter fem dagar avslutades insatsen, med det tragiska utfallet att en person omkommit. Denne hade befunnit sig i det utrymme där första explosionen inträffade.

Stefan Karlsson bedömer i efterhand att man inte kunde genomfört insatsen annorlunda.

– Vi har ett arbetsmiljöansvar mot personalen. Med de skadeplatsfaktorer som påverkade oss i ett tidigt skedde så tycker jag att alla beslut inledningsvis var rätta, som VMA, begränsningslinjer och svarta zoner.

Räddningstjänsten lyckades hålla begränsningslinjerna genom insatsen, vilket innebar att en större del av anläggningen räddades.

– Man pratar om 500 miljoner i räddade värden.

Stefan Karlsson har varit brandman i närmare 40 år, jobbat som räddningsledare i drygt 20 år. Det här är den mest komplicerade insats han varit med om.

– Det var en utmaning. En konstruktion med rutschkanor som jag inte jobbat med tidigare, därtill det kraftiga brandförloppet och explosionerna och att anläggningen ligger mitt i stan. Om vi inte lyckats hålla begränsningslinjerna hade det brunnit i hela anläggningen.