Riskfyllt och modernt i underjorden
Stora risker, små marginaler och modern teknik.
I Kirunagruvan finns Sveriges djupast belägna brandstation.
Följ med drygt en kilometer ner i berget.
– Välkomna in i världens största underjordsgruva för järnmalm, utbrister Anders Lindberg, presschef på gruvdriftskoncernen LKAB, när han kör in bilen genom Kirunagruvans huvudinfart.
Under oss breder praktiskt taget en hel stad ut sig längs bergets 4,5 kilometer långa malmkropp. Här finns matsalar, kontor, verkstäder, busshållplatser, fjärrstyrda maskiner, förarlösa tåg och vårt mål: landets djupast belägna brandstation.
Huvudväg 16 går till gruvans alla nivåer och har en ganska blygsam, tioprocentig lutning. Det gör att det inte riktigt märks hur djupt ner i berget vi kör – bara att vi åker långt, ackompanjerade av ett högt brummande från fläktar som håller luften frisk.
Förarlösa tåg som samlar upp malmen. Foto: Alm & ME AB
Lamporna i taket försvinner efter en liten stund och allt som syns under de cirka 25 minuter det tar att komma till gruvans huvudnivå – 1365-metersnivån – är reflexförsedda gråbergväggar och mörka avtagsvägar.
– Mötande trafik syns bättre utan lampor i taket. Därför har vi bara ljus i början, för att ögonen ska vänja sig vid mörkret på väg ner och vid ljuset på väg upp, berättar Anders Lindberg.
Vägarna är enda sättet för maskiner, reservdelar och anställda att ta sig in, så trafiken är ofta tung. Hissen är enbart till för de upp till 80 000 ton järnmalm som transporteras upp ur gruvan varje dag.
Totalt finns närmare 60 mil asfalterad väg i gruvan – och det är bara huvudvägarna. De flesta vägar är enklare grusvägar ut till produktionsområdena.
Det byggs hela tiden nya vägtunnlar för att kunna följa malmkroppen neråt.
Trots vägskyltar är det i princip omöjligt för den oinvigde att navigera i de underjordiska tunnlarna, vilket Kirunas räddningschef Thomas Winnberg belyste i förra numret av Tjugofyra7. Den kommunala räddningstjänsten leder insatserna, även om de inte skickar resurser varje gång, och är helt beroende av LKAB:s industribrandkår.
Kåren består av ett 30-tal brandmän, stationerade både ovan och under jord. LKAB har ett stort industriområde på marknivå med förädlingsverk och verkstäder, men det är utan tvekan under jord som de stora utmaningarna finns när det gäller räddningsinsatser.
– Riskerna är stora och marginalerna små, konstaterar styrkeledaren och brandmannen Per Berggren.
Styrkeledaren och brandmannen Per Berggren är stationerad i LKAB:s brandstation ovan jord. Foto: Hans-Olof Utsi
Han nämner sprängningar, skalv och ras, rökutveckling i samband med brand, roterande maskiner och tunga transporter i kombination med de långa infartsvägarna.
Riskerna bedöms alltid noga innan en insats.
– Är personer instängda i rasmassor kanske vi måste kalla dit bergförstärkare innan vi ens beträder området. Vi kan använda oss av värmekameror och LKAB:s avancerade drönare och robothundar för att skapa oss en bild av hur det ser ut.
Robothundarna har brandmännen hittills enbart övat med, men drönare användes skarpt 2020 för att skanna av området i samband med det största gruvskalvet som hittills mätts upp i Sverige. Som tur är kom ingen till skada i skalvet. Däremot bedömdes skalvområdet som så osäkert efteråt att tre hela årsproduktioner av järnmalm har lämnats kvar.
Gruvskalven beror på att de naturliga bergspänningarna förändras när malmen plockas ut.
– Det finns en risk att ett stort skalv inträffar igen men vi har hundratals instrument som känner av aktiviteten, så vi kan stoppa arbetet i ett område vid behov. Det går också att motverka genom gruvplanering och genom att vi jobbar med att förspräcka berget så det inte blir lika kompakt, förklarar Anders Lindberg.
Robothunden Spot kan gå i trappor, man kan sätta mätutrustning och kamera
på den, till exempel. Foto: Fredric Alm
Olycksstatistiken har förbättrats oerhört sedan 60-talet. Då låg den på över 80 olycksfall per en miljon arbetstimmar.
När LKAB i slutet av 70-talet och tidigt 80-tal började satsa mer på fysisk säkerhet som bättre maskinsäkerhet, bättre rutiner vid sprängning och bättre personlig skyddsutrustning, sjönk kurvorna rejält.
– Nu är vi nere på sex-sju allvarliga olycksfall per en miljon arbetstimmar. Det är ovanligt lite för en verksamhet som är så full av risker, säger Anders Lindberg.
Majoriteten av de cirka 150 larmen varje år är automatlarm och sjukvårdslarm i stil med benbrott och skärskador. Förra året avled dock en medarbetare efter att ha blivit påkörd av en dumper och så sent som i maj i år avled en medarbetare i en klämolycka.
Per Berggren har varit med på många av de allvarligare olyckorna.
– Självklart påverkas man, allra mest av de med dödlig utgång. Alla ska ju komma hem från jobbet!
Andra händelser han minns tydligt är en brand i snedbanan, där 16 personer fick uppsöka sjukhus efter att ha andats in brandgaser, och när en lastbil körde rakt in i en bergvägg. Vid den sistnämnda var Per först på plats tillsammans med kollegan Björn Strand.
– Björn säkrade platsen medan jag klev in i det som var kvar av lastbilen för att vårda föraren. När ambulansen kom kunde jag äntligen börja klippa och koncentrera mig på sådant som jag kan bättre. Det tog 45 minuter för två personer att klippa loss föraren. Han överlevde men minnesbilden finns alltid kvar i bakhuvudet.
Framme på gruvans huvudnivå är det just Björn Strand, deltidsbrandman och lastbilsmekaniker, som tar emot i det han beskriver som gruvans hjärta, gruvstaben.
I de fönsterlösa kontoren pågår den övergripande kontrollen av gruvan. Det är staben som vet vilka som vistas här nere, var dessa befinner sig, som styr produktionen och informerar brandmännen vid behov.
Björn Strand har rört sig i den underjordiska miljön i drygt 30 år och hittar nästan överallt.
– Men det kan fortfarande hända att jag behöver klia mig i huvudet eller fråga en kollega om vägen, berättar han medan han öppnar dörren till brandstationen, som ligger i anslutning till stabsområdet.
En annan utmaning han nämner är att det kan vara svårt att få larmen.
– Det är inte alltid man hör telefonen pipa när fläktar och maskiner bullrar. Om vi inte svarar på larmet brukar befälet ringa tills vi uppmärksammar signalen. Men på vissa ställen är det radioskugga, då får man med jämna mellanrum gå ut och kolla mobilen där det finns täckning.
Brandstationen i gruvan är bokstavligen en grotta. De skrovliga väggarna har målats vita och i taket hänger skarpa lysrör för att kompensera bristen på dagsljus.
Luften är fuktig men förvånansvärt varm – så här djupt ner i gruvan råder minst 18 grader.
Två mindre brandbilar, en släckbil (som snart ska uppdateras till en större och kraftfullare variant) och en sjukvårdstransport står parkerade i brandstationen.
– Man får räkna med en halvtimme för regionens ambulans att ta sig hit. Har vi en misstänkt stroke eller liknande kan vi i samråd med regionen lasta sjukvårdstransporten och köra upp. Där vinner vi mycket tid, säger Per Berggren.
Släckbilen är, till skillnad mot vanliga släckbilar, utrustad med en räddningskammare. Vid en händelse i gruvan är det första brandmännen gör att slå på luftpaketen för att få luft inne i kupén.
Om de hamnar i en rökfälla kan de koppla in sig med masker och sitta säkert i bilen i åtta timmar.
– Behöver vi lämna bilarna är de även utrustade med luftpaket i jumbostorlek. Med dem blir aktionstiden cirka 40 minuter, dubbelt så lång tid som luftpaketen den kommunala räddningstjänsten använder, berättar Per Berggren.
Dessa fordon plus en släckbil är placerade under jord. Fler finns ovan jord. Foto: Maria Norell
Tidigare inträffade i snitt en brand här nere varje år, främst fordonsbränder. De senaste åren har dock inte brandmännen behövt rycka ut på en enda brand. Även på den fronten har det förebyggande arbetet gjort stor skillnad.
Exempelvis måste alla fordon som åker ner i gruvan regelbundet genomgå noggranna brandbesiktningar och vara utrustade med skyddsmasker. Fordon över 3,5 ton ska dessutom ha sprinklers. Bensinbilar är bannlysta (blåljusfordon undantaget) på grund av högre brandrisk och häftigare brandförlopp.
– Vi genomför flygande kontroller ibland. Nyss upptäcktes ett dieselläckage i en personbil i en ny fyndighet norr om stan. En bärgare fick dra ut bilen ur tunneln, berättar Per Berggren.
”Fördelen” med en brand i gruvan är att det inte är brännbart material runt omkring, branden blir koncentrerad till ett ställe. Ventilationen gör att röken blandas ut snabbt, så det blir ganska svala brandgaser.
I brist på utrymningsvägar är en av de största riskerna att personer blir fast i gruvan vid en brand.
– Vi har inget som säger att man måste utrymma, däremot att man ska ta sig till en säker plats, förklarar Per Berggren.
Därför finns 33 räddningskammare utspridda på strategiska platser, där personalen kan sitta säkert medan räddningstjänsten släcker branden. Kanske har röken gjort att bilar kört ner i diket och personer blivit skadade.
– Då prioriterar vi att rädda liv och evakuerar sedan från kamrarna så snart det går.
Vid en brand får de anställda ett meddelande i mobilerna om att de ska ta sig till en räddningskammare och blir, genom ett nytt system i telefonerna, även pekade i rätt riktning. Dock är gruvan så stor att personalen kan fortsätta jobba i norr om det brinner i söder.
Skulle man befinna sig i radioskugga är det upp till den enskilda att sätta sig i säkerhet.
– Man får aldrig bannor om man sätter sig i en räddningskammare, betonar Anders Lindberg.
Kamrarna finns i två varianter. Den modernaste kan man sitta 40 timmar i om det skulle krävas (det har det hittills aldrig). Kammaren har toalett, förnödenheter och reningsanläggning. Med två bänkar mitt emot varandra känns det lite som att sitta i en bastu, eller kanske norrländsk fiskestuga.
I den äldre varianten av räddningskammare behöver man en andningsmask och kan vistas i åtta timmar.
– Maskerna är väldigt högljudda. Det är inte optimalt men du överlever, säger Per Berggren.
Mask behövs i den äldre varianten av räddningskammare. Foto: Hans-Olof Utsi
Han upplever att kamrarna inte används så ofta som de egentligen borde. Detta trots obligatoriska utbildningar för alla som ska jobba under jord.
– Vi har exempel på insatser där personer har passerat kammare utan att gå in. Sedan har de kört i diket och börjat gå längs järnvägen. Det är inte bra i den här miljön.
- Vad tror du är anledningen?
– När inget uppseendeväckande händer blir det till slut en miljö som vilken som helst. Du tappar respekten, ser inte riskerna. Vi försöker vara ute och prata om det på arbetsplatserna.
Framöver står LKAB inför att expandera Kirunagruvan och med det blir utmaningarna större. Anders Lindberg berättar att detta ska hanteras med fler räddningskammare och mer automation.
– Robotar och liknande kan undersöka och kanske rädda. Planen är att även ha fler självkörande och automatiserade maskiner. Då kommer antalet människor som jobbar under jord att minska, vilket är en säkerhetsfråga.
Han lägger till att personalstyrkan inte beräknas minska eftersom produktionen ökar.
Malmen, den ser de nämligen inget slut på. Den bara fortsätter och fortsätter ner i berget.
För besökande reporter och fotograf har det däremot blivit dags att åka upp till dagsljuset och den norrländska höstkylan igen.
Järnmalmen i Kiruna
- Kirunagruvan är världens största och modernaste underjordsgruva för järnmalm.
- Har kapacitet att transportera upp 80 000 ton järnmalm ur gruvan varje dag. Bara en gruva är större sett till produktionsmängd och det är en koppargruva i Chile.
- Brytningen började på allvar 1902, även om renskötande samer känt till malmen betydligt längre.
- Först bröt man i dagbrott, alltså från markytan, på bergets topp (0-nivån). Bergets topp är i dag borta men 0-nivån räknas fortfarande från den gamla toppen.
- Huvudinfarten till gruvan är med detta räknesätt på 230-metersnivån.
- I september 1962 sköts sista salvan i det gamla dagbrottet och man började enbart bryta under jord längs hela den 4,5 kilometer långa och i snitt 100 meter breda malmkroppen.
- Brytningen sker i dag på cirka 1 000 meters djup. Sedan släpps malmen ner till huvudnivån, som är en transportnivå, där förarlösa tåg samlar ihop malmen och transporterar den till hissar som för upp malmen till förädlingsverk på ytan.
- När malmen förädlats till järnmalmspellets skickas den med tåg till hamnar i Luleå och Narvik och sedan vidare till stålverk runtom i världen.
- I Kiruna har LKAB drygt 2 000 egna medarbetare plus entreprenörer.
- LKAB har också en gruva i Gällivare, ett dagbrott i Svappavaara och väntar på tillstånd att öppna en ny gruva norr om Kirunas gamla centrum. Där finns Per Geijer-fyndigheten, Europas största fyndighet för sällsynta jordartsmetaller. Metallerna är nödvändiga för tillverkning av bland annat elbilar och vindkraftverk.
LKAB:s brand- och räddningstjänst
- Drog i gång både ovan och under jord 2010. En intern styrka fanns fram till 90-talet, åren däremellan förlitade man sig på kommunen som fick betalt av LKAB.
- 10 heltidsanställda brandmän stationerade ovan jord, 20 deltidsbrandmän i gruvan. Samtliga är utbildade rökdykare. Heltidsbrandmännen ägnar mycket tid åt förebyggande arbete och åker ner i gruvan vid bland annat larm.
- Vanligaste larmen är automatlarm och lättare sjukvårdslarm men även allvarligare trafikolyckor, arbetsplatsolyckor och bränder inträffar.
- Samarbetsavtal finns med den kommunala räddningstjänsten. De både jobbar, övar, planerar och riskbedömer ihop.
- Till kårens specialutrustning hör släckbilar med räddningskammare, luftpaket i jumbostorlek, sjukvårdstransport (ambulans utan läkemedelsväska) och linrulle (vajer) att följa vid evakuering i dålig miljö. Har tillgång till LKAB:s avancerade drönare och robothundar.