Gängkriget kräver offensiv räddningsledning

Sprängningar i bostadshus har gått från att vara något ytterst ovanligt till vardag för räddningstjänsten i Stockholm.
– Ett tag hade vi fler sprängningar än konventionella bränder. Det har tvingat oss att ta fram nya taktiker och metoder, säger Johan Szymanski, som själv har varit räddningsledare vid åtskilliga sprängningar.
På frågan hur många måste han tänka efter.
– Om jag säger ett tiotal ljuger jag inte.

Ett räddningsuppdrag där någon medvetet gått in för att skada andra människor är på flera sätt mer komplext än en vanlig olyckshändelse.
Att det kan finnas en ”second device”, ytterligare en bomb som inte briserat ännu, är ett uppenbart hot.
– Förut tänkte vi att alla är goda, men det är inte så. De kan vilja komma åt oss också. Det påverkar hur vi agerar.

När brandmännen kommer till platsen för explosionen är det många hänsyn som ska tas. Målet att göra en snabb och resolut insats för att rädda eventuella skadade måste balanseras mot polisens intresse av en orörd brottsplats.
– Vi måste ta forensisk hänsyn, säger Johan Szymanski.
Det är i praktiken enkelt, menar han.
– Vi stövlar inte in allihop på en gång, och vi flyttar inte på saker. Det kan också vara att man går på samma sida i trapphuset så att man inte går kors och tvärs. Och man kastar inget där som inte var där från början.
– Den enklaste grejen som vi har haft problem med är att personal från olika organisationer har spottat snus. Då har man behövt dna-testa personalen.
Vad är det viktigaste du som räddningsledare behöver tänka på när ni åker ut på en sprängning?
– Jag tycker att man ska börja i rättsläget. Jag läste senast i går att det var en räddningstjänst som sa att polisen hindrade dem från att åka fram. Det är exakt den situationen vi inte ska hamna i. Vi måste kunna vår egen lagstiftning och använda den klokt.

Att räddningstjänsten har respekt för polisens och sjukvårdarnas arbete får inte betyda att brandmännen står still och väntar i onödan. Dialog och tydlighet om vem som ansvarar för vad är nyckeln till en effektiv räddningsinsats, menar Johan Szymanski.
– Räddningstjänsten ska rädda liv, släcka brand och genomföra en riskbedömning kopplad till byggnadens konstruktion. Polisen vill spärra av, de vill fram med sina bombtekniker och så vidare. Om man inte är påläst och vågar stå emot så hamnar man i läget att man står och väntar. Med risken att det ligger skadade människor där framme som inte får hjälp. Samtidigt måste vi ta hänsyn till att polisen jagar gärningsmännen. Det är det svåra tror jag med de här explosionerna i Sverige, att ha den förståelsen.
Det måste svida i en brandman om man inte får gå in snabbt och kanske rädda liv?
– Ja, självklart. Vi ska fram, men inte med fler än vad som behövs. Och vi tänker utifrån det vi kallar STOP-tekniken: stanna, tänk, orientera, planera. Vi tittar, bedömer, finns det någon skadad, brinner det? Om det inte gör det kan vi skjuta fram vår expert på tung räddning och ras, som bedömer konstruktionen.

Johan Szymanski 

För att stimulera dialog och samsyn pågår ett samarbete
mellan räddningstjänstens, polisens och ambulansens ledningsfunktioner i Stockholm. Ett viktigt inslag i samarbetet är möten och regelbundna övningar. Representanter för de olika verksamheterna träffas varje fredag.

Övningen sker utifrån case som exempelvis sprängningar, eller det stora trafikstoppet på E22:an i Skåne.
– Där vill inte vi hamna, med oklara beslutsvägar. Då lägger vi upp ett case under fyra veckor och så diskuterar vi hur vi hade löst det.
Övningarna handlar bland annat om den så kallade initiativrätten.
– Normalt bestämmer ingen av polis, räddningstjänst eller sjukvård över den andra lagstiftningsmässigt, utan alla har sina rör i lagen. Däremot bestämmer man vid varje enskild insats vem som har initiativrätten. Vilken organisation är mest lämpad att bestämma målet med insatsen och driva insatsen framåt?

Bedömningen görs av räddningsledaren, polisinsatschefen och sjukvårdsledaren tillsammans.
– När vi åker ut vid en explosion exempelvis får vi gemensam radiokanal. Då ropar jag upp polisen och säger ”jag har fått följande information och jag bedömer att det är jag som har initiativrätten inledningsvis”.

Det är inte alltid de tre funktionsansvariga kommer överens direkt. Men Johan Szymanski säger att samspelet överlag funkar mycket bra.
– Det är tydligheten man vill åt. Att vi övar varje fredag och går igenom den här typen av ärenden spelar stor roll.
Med kunskap och medvetenhet undviker man att det slentrianmässigt blir polisen som leder operationen.
– Vem går emot en kommissarie med guld på axlarna och pistol i bältet liksom?

Han vill rikta en uppmaning till alla brandbefäl ute i landet:
– Nöj er inte med att polisen säger att ni inte får gå fram. Utan fråga varför i så fall. Alla vill underlätta för polisen att gripa gärningsmannen men man måste tänka på vad har vi för uppdrag. Livräddningen är primär. När uppdraget är klart lämnas initiativet över till polisen.
– Vi kan och ska förstås fortsatt biträda polisen när vi utfört vårt primära uppdrag med det de önskar stöd och hjälp med.

Är det så kallat pågående dödligt våld, en skjutning till exempel, då är det solklart polisen som har initiativrätten.
– Men griper de gärningsmannen och det ligger skadade ska de räddas. Då går det över till sjukvården.
Polisen kan också påbörja sitt jobb parallellt med räddningstjänsten.
– Det viktiga är att vi inte står där en timme och väntar. Den dagen då det ligger två-tre skadade i ett trapphus, hur ska vi kunna försvara det? Vi ska vara offensiva, men inte på det sättet att vi bara ska springa in i platsen. Vi ska vara offensiva i vår samverkan och trycka på att vi har ett uppdrag.
Har brandmännens utbildning hängt med i utvecklingen när det gäller sprängningar tycker du?
– Stockholm har tagit fram en egen utbildning som vi har kört med alla brandstationer. Den bygger på erfarenheter från inträffade händelser. Sen har vi tagit fram insatskort som heter ”Först på plats” där vi har samlat ihop vad vi ska tänka på när vi får larmet och när vi kommer fram. Första versionen kom 2020, sedan har vi uppdaterat den.

Sprängningar sker som bekant inte bara i Stockholm.
Johan Szymanski tycker att alla räddningstjänster bör ha ett proaktivt förhållningssätt och planera för att det kan hända även hos dem.
– Jag har själv jobbat ute i landet. Man tänker att det inte händer här.
De lokala ledningsfunktionerna behöver träffas och förklara varandras uppdrag så att man har den här förståelsen innan det smäller, menar Johan Szymanski.
Han och hans kollegor i Stockholm hjälper gärna till och bjuder på sina kunskaper.
– Har man inte utbildningsmaterial kan man ta kontakt med oss, vi delar gärna med oss.

Szymanski har nytt jobb

En tid efter att ovanstående intervju gjordes gick Johan Szymanski vidare till en ny tjänst. Han lämnade  rollen som regional insatsledare och funktionsansvarig på Storstockholms brandförsvar och sedan 1 juni är han ny förbundsdirektör och räddningschef på Nerikes brandkår.

Nerikes Brandkår ansvarar för räddningstjänst och förebyggande brandskydd för cirka 260 000 invånare i nio kommuner, däribland Örebro.

– Det händer så mycket i omvärlden som påverkar räddningstjänsten. Det civila försvaret ska byggas upp när samhället ställer om och vi planerar för krig, säger han.

– Parallellt har vi klimatförändringar och annat. I rollen som chef i en av landets största räddningstjänstorganisationer så har man stor chans att påverka utvecklingen nationellt. Det är det som lockar mig nu.