Svårt få samlad lägesbild –kaotiskt och stressigt vid knivdåd

Gärningsmannen påträffades inom kort av polis som avväpnade mannen.
Åtta personer inklusive gärningsmannen fördes akut till sjukhus, varav fyra personer med livshotande skador. Ingen person omkom.

Utvärdering av räddningstjänstens insats är gjord av Caroline Carlheim och ger många lärdomar som kan användas för att utveckla räddningstjänstens arbete i samband med händelser med pågående dödligt våld (PDV).

Händelsen innebar hög stress för räddningstjänstens personal och stor komplexitet då läget inledningsvis var väldigt oklart och situationen svårtolkad.

Informationsflödena var svåra att tolka och i Vetlanda klassades händelsen inte som en PDV-händelse utan som ett sjukvårdslarm. Det tolkades som PDV på ledningscentralen men det kommunicerades aldrig ut till larmade styrkor.

En sak som diskuteras i utvärderingen är huruvida det är viktigt att det indexeras som PDV och svaret är att det gör stor skillnad i den mentala förberedelsen för alla inblandade aktörer.

Indexeringen kan också påverka vilka organisationer som initialt larmas och är inte räddningstjänsten med från början kan det leda till svårigheter kring samverkan och kommunikation.

I avsnittet om prioritering och agerande vid en kaotisk och stressande situation tar utredaren upp problem med att det i början vid en PDV-händelse ofrånkomligt är ett visst mått av kaos.

Det tar tid att skapa en samlad lägesbild, vilket kräver att den inledande delen kännetecknas av självorganisering.

Personalen behöver ta beslut och göra avvägningar utifrån det hjälpbehov de upplever och de risker de ser.

Det går inte att vänta på tydlig inriktning och uppgifter från befäl i det inledande skedet.

I dessa händelser kan det inledningsvis också vara svårt för befälen att lämna information till sina styrkor då de själva inte har så mycket information.

Personalen och befälen är kanske också geografiskt åtskilda om det som i Vetlanda finns skadade med hjälpbehov på flera olika platser.

En annan reflektion från utredaren är att det var svårt för den övergripande ledningen och skadeplatsledningen att veta om man hade räddningspersonal på plats hos alla drabbade eller om det fanns fler som inte fått hjälp.

Att få en samlad lägesbild genom god samverkan mellan skadeplatsledning och övergripande ledning kan förbättra detta och även en gemensam ledningsplats underlättar arbetet.

Utredaren presenterar också lärdomar kring riskbedömning, säkerhet och arbetsmiljöansvar och konstaterar att personalen själv tyckte att de hade ett högt säkerhetstänk eftersom man redan vid utlarmningen fått information om att knivar var inblandade.

Man försökte arbeta två och två och när det inte gick försökte personal att förbättra läget genom att förflytta skadade inomhus och låsa om sig, eller om man var kvar utomhus se till att hålla god uppsikt på omgivningen.

Även här diskuteras svårigheterna för skadeplatsledning och övergripande ledning att veta var resurserna är när det rör sig om många olika platser.

Att personalen på skadeplats lämnar kontinuerlig information om var de är, vilka uppgifter de arbetar med samt sin uppfattning om riskbilden är av stor vikt för att skapa en gemensam bild.

All personal behöver också kontinuerligt få kunskap om den aktuella hot- och riskbilden så att de kan väga in den i sin egen riskbedömning och utifrån den agera och organisera sig på ett säkert sätt.

Med tanke på den geografiska spridningen och den varierande risk- och hotbilden som kan förekomma är det också viktigt att varje individ förstår att man inledningsvis måste vara sitt eget arbetsmiljöombud.

Slutligen konstateras att kommunikation och gemensam ledningsplats för samverkande aktörer är faktorer som ger möjlighet att förmedla och dela lägesbilder.

Det kan vara avgörande för att få kontroll på hot- och riskbilden under insatsen.

Flera intressanta lärdomar tas upp i utredningen som finns att läsa på msb.se.