Cellplast försvårade insats

Vilken konstruktion vindsbjälklaget har kan vara avgörande för vilka beslut som fattas och då behöver bedömningen av vilken konstruktion det är vara säker.

Vid branden som artikeln handlar om hade även fasadkonstruktionen stor inverkan på brandförloppet.

I Haninge kommun ställdes befälen inför beslut kring just detta. I insatsutvärderingen lämnas bland annat förslag för att stödja befälen i beslutsprocessen kring att låta vinden brinna av.

Branden inträffade en eftermiddag i september. Innan räddningstjänsten anlände var en cip (civil insatsperson) på plats, denne meddelade räddningscentralen att det brann kraftigt och att dörrknackning påbörjats.

Vid framkomst till brandplatsen konstaterades att stora delar av taket och vinden var involverad i branden. Byggnaden var uppförd 1971 i tre våningar med kallvind och öppen takfot.

Utrymning av samtliga lägenheter påbörjades strax efter att första enheterna anlänt. Insatsledaren gjorde en första bedömning av byggnaden och dess konstruktion.

Med tanke på byggår och utformning kom man fram till att det mest troligt var en betongkonstruktion i vindsbjälklaget.

Då fattades beslut att låta vinden brinna av för att minimera vattenskador i byggnaden och lägenheterna. Man beslutade också att söka igenom och se till att samtliga lägenheter utrymdes.

Samtidigt fortsatte undersökningen av byggnadens konstruktion för att säkerställa att den ursprungliga bedömningen var korrekt.

Personalen som var på översta våningen meddelade att det inte fanns något som tydde på att det inte skulle vara betongkonstruktion och taktiken behölls.

Vid kontroll av intilliggande likadan byggnad fick man också uppfattningen att det var betongkonstruktion.

En bit in i insatsen såg de brandmän som var i lägenheterna på översta planet att det började ryka från fönster- och dörrkarmar till balkongerna.

När de rev ner karmarna såg de att det fanns cellplast som isolering i ytterväggen, vilken också var av betong.

Detta medförde att arbetet på skadeplats till viss del riktades om och att släckning och lämpning kring fönster- och dörrkarmar påbörjades.

Friläggning av takkanten och överdelen av ytterväggen påbörjades också för att man skulle komma åt cellplasten i fasaden.

En kranbil larmades ut under natten för att assistera med friläggning av delar av taket som ej nåddes från räddningstjänstens egna fordon.

Vid olycksundersökningen kunde brandskadad cellplast ses vid fönster och balkongdörrar på översta planet. En hel del vattenskador konstaterades också men bedömningen var att de uppstått på grund av att väderskydd efter branden inte kommit på plats snabbt.

I analysen skriver utredaren att beslut om att låta vinden brinna av togs tidigt i insatsen och att det var tydligt kommunicerat på skadeplatsen.

Beslutet baserades på bedömning av byggnaden och tolkningen att det i ett hus från 1970-talet borde vara betongbjälklag ned mot lägenheterna, vilket stämde.

Under insatsen hade befälen fortsatt leta information om byggnadens bjälklag och fått bekräftat att det var betong, men vidare kontroller kring fasadkonstruktionen gjordes inte.

Befälen förväntade sig inte att det skulle förekomma cellplast i fasaden, vilket påverkade beslut om bevakning och förberedande åtgärder för att minska risk för spridning nedåt i fasaden.

När brandspridningen skedde vidtogs konkreta och effektiva insatser för att möta den. Beslutet att låta vinden brinna av har troligen bidragit till att minska vattenskadorna. Det är dock svårt att värdera detta samt vilken påverkan släckningen i cellplasten hade, då väderskyddet kom på plats så sent.

Utredaren konstaterar att det inte bara är vindsbjälklaget som måste bedömas utan även fasadkonstruktionen innan beslut tas om insatsens inriktning.

När karmar revs upptäcktes cellplastisolering.