Vägledning hantera våld och terror brådskar

" Vi kommer att stå där ute när det händer"

– Vi har inte råd att vänta. Ett attentat kan hända ikväll, det finns en oro

hos oss, säger Anders Ekberg, räddningschef i Storgöteborg.

För två år sedan fick Storgöteborg och Storstockholm information om hur Oslo numera hanterar attentat och Köpenhamns syn på att riskerna ökar, attentaten blir värre och värre.

Efter det författades en skrivelse till MSB där det efterlystes ett nationellt samverkanskoncept för utbildning och övning vid händelse av pågående dödligt våld i publik miljö (PDV) och terrorattentat.

I februari 2016 kallade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman till möte för att diskutera hot och våld mot blåljusorganisationer.

Även skrivelsen från Storstockholm och Storgöteborg diskuterades och Jan Wisén, MSB, tog initiativ till att myndigheten skulle samordna arbetet med båda frågorna. Blåljus-​organisationer och centrala myndigheter deltar i arbetet.

Avsikten är att det ska finnas en vägledning för PDV och terror i slutet av året. Men räddningstjänsterna tycker att för lite händer och har författat en ny skrivelse, denna gång till justitiedepartementet där den inkom 12 september.
"En ökad tydlighet från justitiedepartementet skulle, som vi bedömer, leda till ett ökat tryck i frågan", skriver man.

Bristen på synbara resultat och att man känner stor oro framhålls.

"Vi för konstruktiva samtal med polisen regionalt, men Polismyndigheten på central nivå behöver lägga mer kraft i frågan, liksom regeringen", poängteras i skrivelsen som undertecknats av förbundscheferna Svante Borg, Storstockholm, och Lars Klevensparr, Storgöteborg.

Räddningstjänsterna saknar efter senaste mötet i augusti samsyn i frågan.

– På det mötet var budet från Socialstyrelsen att de inte vet om de kan stå bakom en nationell samordning. För oss blir tiden bortkastad, säger Anders Ekberg.

–Skillnaden är att vi kommer att stå där ute när det händer, det kommer inte Socialstyrelsen att göra. Vi har ett direkt arbetsmiljöansvar när det smäller till. Det är snart två år sedan vi skickade första skrivelsen. När vägledningen är klar ska arbetssätt införas och övas. Det behövs hastighet i projektet, säger Anders Ekberg och tillägger:

– Formalia har gjort att det tar tid, och jag kanske gör det lätt för mig emellanåt. Men jag tycker att formalia ibland får vänta. För vi kan inte vänta, vi måste agera.

Anders Ekberg tycker att Oslo är ett bra exempel. Där övas alla blåljusorganisationer gemensamt och kontinuerligt.

– Inget anses klart förrän det är klart i praktiken. Teori och planer är en sak, praktik en annan.

Nationell samordning är vad Storstockholm och Storgöteborg vill se.

– Nu har situationen blivit lite fel. Polisen som är nationell organisation har redan sin taktik med egen nomenklatur, utan att prata med oss andra.

Beror det på att ni inte varit på banan tidigare?

– Det kan vara så. Samtidigt har polisen ett ansvar att tänka bredare i sitt uppdrag eftersom fler myndigheter medverkar i arbetet.

Storgöteborg skulle för PDV vilja ha en liknande utformning som vid kemolyckor där räddningstjänsten har initiativet.

– Där har vi gått samman och pratar om kall, varm och het zon. Alla vet vad det innebär och vad som krävs att arbeta i de olika zonerna. Vid PDV ska vi anpassa oss till polisen, men nu får vi göra det i efterhand.

Just samarbetet är nyckeln, anser Anders Ekberg. Var och en klarar sitt uppdrag, det handlar om att bli effektivare tillsammans.

– I en situation som är osäker och kan vara ett hot mot oss som organisation måste vi ha en tillräckligt säker arbetsmiljö och samtidigt ge medborgarna effektiv hjälp. Vi måste ha en tydligare samverkan på ledningsnivå, leda insatsen tillsammans.

Under en olycka är ambitionen att stänga in förloppet och göra olyckan statisk. Vid ett attentat går kanske inte förloppet att förutse.

– Vi larmades tidigare i år till en lägenhetsbrand. När styrkan kom in i lägenheten visade det sig att någon tagit livet av en kvinna och två barn. Det var vi inte förberedda på och då blir man påverkad. Vid attentatet på Drottninggatan tror jag första larmet var trafik-​olycka. Och det är så jag tror det blir, vi får inte ett terrorlarm.

För att klara det extrema har polisen övningar där insatsstyrkan ställs på prov, förbereds på svåra situationer, refererar Anders Ekberg och efterlyser något liknande men anpassat för räddningstjänsten.

– Vi kan inte ta fram ett eget scenario, men behöver tränas på att ställas inför en plötslig, hotfull situation, något som är värre än stenkastning. Om vi åker på larm där någon kan vilja oss illa, då gäller det att ha en mental förberedelse. Hur vi blåljusorganisationer hinner samöva detta är en utmaning, men en nödvändig sådan.

I Göteborg har blåljusorganisationerna en operativ grupp.

– Vi har en jättebra relation vid normala insatser. Men det här är något nytt och kräver förberedelse.

Anders Ekberg poängterar att en gemensam erfarenhet från Paris och London, städer som varit utsatta för många attentat, är att man aldrig är nog förberedda. Därför känner han både brådska och oro. Och en risk att det inte blir en nationell modell.

– MSB håller ihop arbetet och handläggarna har drivit arbetet jättebra. Men i styrgruppen har vi oftast saknat delaktighet från MSBs chefer. Det här är ett svårt uppdrag och vi vill se en mer kraftfull samordning. Vi måste få till den nationella samordningen. Det blir inte bra om vi gör på tio olika sätt runt om i landet.

Jan Wisén, biträdande avdelningschef för utveckling av beredskap på MSB säger så här om att Anders Ekberg saknar närvaro av MSBs chefer:

– Vi deltar inte i arbetsmöten, men är med på alla styrgruppsmöten, som regel har en av oss chefer medverkat. Jag förstår inte riktigt synpunkten.