Större ansvar vid terror för Storstockholms brandförsvar

– Det viktigaste nu är att skapa miljö, förståelse och taktik så vi får rätt effekt i arbetet. Kanske det viktigaste jag gör under min tid här, säger förbundsdirektör Svante Borg.

Enkelt uttryckt handlar det om att polisen inte ska behöva ägna tid och resurser åt vård utan all kraft på att avbryta attentatet, räddningstjänsten ta ansvaret för att lindra konsekvenserna av det inträffade

Storstockholms brandförsvar har gjort ett antal analyser, gått igenom scenarior och kallar det operativ samordning med polis vid terrorangrepp. Det konstaterades att räddningstjänsten inte kan avvakta, utan ska med stöd av polisen agera. Begreppet blev självorganisering.

Om räddningstjänsten ska kliva rätt in i ett attentatsområde med risker har diskuterats.

– Den frågan behöver man inte ställa mer. Staden och medborgarna har redan sagt att det är vår uppgift. Mitt uppdrag är att skapa bästa förutsättningar, säger Svante Borg.

I september förra året tog Svante Borg med sig tankegångarna till polisen: ni ska inte avdela resurser för akut omhändertagande. Vi går in och tar hand om skadade, ni skyddar oss och jagar gärningsmän.

Polisen trodde inte räddningstjänsten kunde agera på det sättet, men fick besked av Borg att det kan man absolut.

– Så bra. Då kör vi igång direkt, svarade de.

Polisen region Stockholm och Storstockholms brandförsvar har sedan dess skrivit under en överenskommelse om hur samarbetet ska gå till.

Det var under våren i fjol som tankarna hade fått fäste hos Svante Borg, påverkad av två händelser.

• Han analyserade rapporten efter bombdådet i centrala Stockholm under julruschen 2010. Mannen sprängde sig själv till döds, men bar på avsevärt mer sprängmedel som förblev outlöst.

– Tio kilo sprängmedel, det motsvarar en stridsvagnsmina. Hade han lyckats i sitt uppsåt kunde det varit ett av de värre attentaten som hänt i Europa på senare år. Nu har händelsen snarare fallit i glömska.

• Något senare var Borg och andra chefer i Europa inbjudna till Paris där räddningstjänsterna i Paris och Bryssel delgav erfarenheter från flera attentat.

– De sa: vi har förberett oss, men den enda slutsats vi kan dra är att vi behöver förbereda oss ännu mer. De anser sig alltså inte ha kommit så långt. Vi då? tänkte jag. Det var en aha-upplevelse.

Första beslutet efter det var att utrusta personalen med sjukvårdsmaterial placerat i ett midjebälte, för att hantera splitterskador och förhindra förblödning. Utbildning startade omgående.

– Allt kokar ner till tiden och uppsåtet hos förövaren. Vid ett attentat dör 20-30 procent omgående, lika många inom en halvtimme om de inte får hjälp snabbt. I Paris konstaterades att de klarade situationen tack vare bra utrustning och att de var snabbt på plats.

Svante Borg tog också upp frågan om brytpunkt.

– Ofta hamnar man i brytpunktstänkande. I sådana här situationer hinner vi inte stanna vid brytpunkt, då dör folk och förövaren har därmed fullgjort sitt uppdrag. Vi måste i stället skapa säkerhet i våra insatser på annat sätt, bland annat genom bättre samordning med poliser på plats.

Nu pågår utbildning och övning i olika former.

– När vi ska agera i en sådan här händelse måste det ske på bästa sätt, då måste vi också öva på bästa sätt. Polisen är mer kunniga än vi på terrorhändelser, vi behöver öva lite i egen kammare innan vi är redo att samöva.

Medverkar ambulanssjukvården?

– De har en mer komplicerad struktur med olika entreprenörer. Vi vill att det här ska gå fort för att få till ett grundsamarbete med polisen. Sen får vi ta nästa steg och se hur ambulansen kommer med, men det är inte så enkelt.

När räknar ni med att arbetssättet är helt på plats i er organisation?

– Om vi under året får till de övningar jag vill kommer jag känna mer trygghet kring vår förmåga när vi går in i december.

När attentatet inträffade på Drottninggatan var den nya inriktningen förmedlad till personalen och extra sjukvårdsutbildning avklarad, några övningar hade dock inte genomförts.

– Men de som var med och tog beslut om förändringen, de var också chefer under insatsen. Och de gjorde som vi bestämt oss för.

Vid attentat kan hotet vara pågående, samtidigt är huvuduppgiften att rädda andra.

Hur mycket kan man gardera sin egen säkerhet?

– Det är en stor utmaning att jobba med de frågorna. I grunden måste vi alla först förstå målet med vår insats för att därefter skapa en samsyn kring hur vi löser det. Det kommer vara högre risk för alla människor i området. Vi får inte stå och vänta när folk utan utbildning och utrustning försöker rädda; det är vårt uppdrag att agera och hjälpa människor i nöd. Därför måste vi tillsammans med polisen hitta teknik och metoder för att göra det så säkert som möjligt.