- Jag bär olyckans ansikte

Allhelgonahelgen 1998 var han 17 år. På väg till festen. Men kvällen förändrade livet.

– Livet blev inte som planerat, det blir det sällan. Det kan säkert många av er här inne vittna om, sade Masoud Owji i ett känsloladdat framträdande.
– Mitt uppdrag var att komma hit med lärdomar och erfarenheter, så ni blir starkare. I mötet med drabbade.

Han var första programpunkten på Brandkonferensen och skakade säkert om en del av åhörarna, inte minst med de inledande reflektionerna:
– Vad händer efter en olycka?  Jo, jag hörde hur de pratade om avbrott i infrastrukturen. Jag åkte tåg från Stockholm, utanför Skövde blev det stopp. Någon hade gått ut på spåret. Trafiken stod still. Direkt började någon prata om kostnader. Men vi pratar om människoliv. Vi pratar om social oro i Husby – och vi pratar om pengar.

Masoud Owji reflekterade över svåra olyckor runt om i världen och landade till slut i diskoteksbranden:
– Tankarna för mig tillbaka dit. Jag tänker på anhöriga, på räddningstjänsten som gjorde ett jättejobb. Ett jobb som inte går att värdera i pengar. Om inte brandmännen varit så snabba hade det varit fler som dött. Jag hade inte stått här i dag.
– När jag drog in röken genom lungorna och kände hur det brann inombords; då tänkte jag bara att jag måste ut, måste rädda mig. Hade ingen tanke på att rädda någon annan.

Om tiden efter olyckan:
– Jag var nedsövd i tre månader, genomgick x antal operationer. Har inte brytt mig om att ta reda på hur många. Jag har beräknat att jag förlorat åtta år av mitt liv. Det tog den tiden för mig att förstå att jag fick må dåligt. Jag gick omkring och var glad och fick höra det. Efter åtta år var det fler saker som spelade in, utbildade mig till filmproducent men det gick inte som jag tänkt mig, och en relation tog slut.
– Till slut erkände jag att jag mådde dåligt, och då mådde jag skit. Gick in i en depression och det kändes som hålet jag kastades i aldrig tog slut. Under hela tiden hade jag varit ett ansikte för brandkatastrofen. Men då sa jag nej, nu får det räcka. Det var tio år efter branden.
– I dag har jag accepterat att jag bär olyckans ansikte, kan inte undgå det. Det har gått 15 år, jag har vant mig och är trygg med det. Nu föreläser jag och berättar om hur jag hanterar alltihop.

Masoud Owji förlorade ena handen och har tummen kvar på den andra, förlorade synen på ena ögat. Han var med i TV-serien Mot alla odds och blir igenkänd på stan. Det är väldigt jobbigt. Men inte just för spåren efter branden.
– Jag blir ofta hälsad på. Men jag ser dåligt och tror jag känner de som hälsar. När jag går fram och kramar dem visar det sig att de inte är bekanta. Det är jobbigt. Men ska jag krama alla eller ingen?

Han får ofta frågan vad han skulle gjort i dag om han inte varit med om branden.
– Jag kan inte tänka på det. Men jag kan tänka på vad som kunnat förhindra brandkatastrofen.

Masoud Owji listar tre punkter, avsaknaden av brandlarm, att en dörrstängare skruvats bort och att möbler som placerats i en nödutgång kom att bli platsen där branden anlades.
– Vad kommer jag då fram till? Jag tänker kunskap. Om vad som kan hända. Den måste ut i tidigare åldrar. Vi måste lagstifta om brandlarm i alla byggnader och se till att alla har det. Och att man åker ut och monterar dem. Görs det i dag?