När slottet Tre Kronor brann
Under 1600-talet drabbades flera av Europas storstäder av förödande bränder. I många länder togs krafttag för att lösa problemen. Sverige var inget undantag.
Tre Kronor från Slottsbacken, en oljemålning av Govert Camphuysen från 1661.
Under århundradet fick de flesta av landets större städer sina första brandordningar. I dessa föreskrevs hur brandväsendet skulle organiseras och vilka redskap som skulle finnas tillgängliga.
På slottet Tre kronor skulle enligt reglementet alltid finnas en vaktstyrka om minst två man. Deras främsta uppgift var att bevaka vinden över rikssalen och det stora tornet där flertalet av de murade rökgaskanalerna gick samman.
Men arbetet var tråkigt och trots att det då och då inträffade smärre brandtillbud dalade vaksamheten betänkligt.
Mot slutet av 1600-talet var Sverige en stormakt som behärskade Östersjön som ett innanhav. Men i verkligheten fanns storheten bara på kartan. De många krigen hade gjort landet utfattigt.
Några år av missväxt under århundradets sista decennium fullbordade misären. Befolkningen svalt. Värst var missväxten på östra sidan av Östersjön. I Finland och de baltiska landskapen dog tiotusentals människor av brist på föda. Men också i de nuvarande svenska delarna av landet var nöden svår.
Tilltron till kungamakten var stor och många bröt upp från sin hembygd för att finna hjälp i huvudstaden. Stockholm fylldes av svältande och sjuka människor. Varje morgon körde likvagnar omkring och samlade upp de som dött under natten. Förtvivlan och uppgivenhet fyllde befolkningen.
Kungens slott var trots allt centrum för det svenska stormaktsriket. Där bodde den kungliga familjen, hovet och betjäningen. Där fanns också Riksarkivet, Kungliga Biblioteket och den centrala administrationen. Dessutom mängder med konstverk, skulpturer och andra dyrbarheter.
Slottet var gammalt. Det såg ut som ett sagoslott med massor av tinnar och torn. De äldsta delarna var byggda redan på 1100-talet. I centrum fanns ett stort, runt kärntorn med en tornspira som stack upp. Högst upp satt de tre kungakronorna i guldliknande metall som givit slottet dess namn. Omkring tornet hade man genom århundradena uppfört allt flera flyglar, torn och påkostade byggnadsdelar. Det hela gav ett imponerande intryck utifrån.
Men ur brandskyddssynpunkt var slottet i ett bedrövligt skick. Den värsta brandrisken ansåg man att de gamla murstockarna från byggnadens alla eldstäder var. Många av rökkanalerna var flera hundra år gamla. De passerade vertikalt genom flera snustorra bjälklag.
På den stora öppna vinden böjde de av snett uppåt för att strax under yttertaket gå samman till ett mindre antal skorstenar. Vinden var inte inredd men användes som förråd och av slottspigorna för att hänga tvätt på tork.
Alla var väl medvetna om brandrisken på slottet och man hade byggt upp en fast styrka för att möta faran. Sex soldater var avdelade för att under ledning av en brandmästare svara för bevakning och vara första insatsstyrka mot brand. De var indelade i tre grupper så att minst två av dem alltid var i tjänst.
Slottsvinden hade högsta prioritet och skulle ständigt avpatrulleras. Där fanns också ett par stora vattenfyllda kar, yxor, hinkar, svabbar och andra enkla brandredskap.
Den 7 maj 1697 var en klar och solig vårdag i Stockholm. På slottet öppnade man fönstren för att vädra ut fukten och vinterkylan ur de tjocka stenväggarna. Brandmästaren Sven Lindberg passade på att skicka iväg brandkarlen Anders Andersson på ett privat ärende till Norrmalm, innan han själv drog sig tillbaka till sin bostad.
Den andre vaktmannen, soldaten Mats Hansson, blev då ensam kvar på vinden ovanför Rikssalen. Efter en stund tröttnade han på ensamheten och gick ner till pigorna i slottsköket. Där blev han sittande ända tills tjocka rökmoln slog ner utanför kökets fönster. Då rusade han ut och försvann.
Branden upptäcktes av Anders Andersson när denne kom tillbaka till slottsvinden efter uträttat ärende. Branden var redan så häftig att han inte hade en möjlighet att ingripa på egen hand. I stället sprang han ner till brandmästarens bostad för att slå larm.
När Andersson och hans chef tillsammans rusade uppför trapporna möttes de av tjock, häftig rök. Innan de tvingades retirera uppfattade de att branden hade spridit sig till hela vinden och att brandredskapen var omöjliga att nå. Snart var alla i den stora byggnaden medvetna om faran. Många försökte ingripa, bland dem arkitekten Tessin, slottsfogden Stiernhiff och byggmästaren Buschegger, vilka alla kände slottet väl.
Men alla ansträngningar var förgäves. Röken syntes redan över hela Stockholm och gnistregnet hotade bebyggelsen i vindriktningen. Taken måste bevakas och båtarna på strömmen flyttas. Några repslagarlängor på Skeppsholmen som användes som provisoriskt sjukhus för fattiga antändes och flera av de sängliggande patienterna omkom.
Tusentals människor sökte sig till det brinnande slottet, men något organiserat släckningsarbete finns inte omnämnt i historiebeskrivningarna.
Kungafamiljen fördes i säkerhet och man gjorde vad man kunde för att rädda värdefulla inventarier och kulturföremål. Branden spred sig snabbt och när kyrkklockan och några tunga kanoner som fanns högst uppe i kärntornet rasade ner genom alla bjälklagen med ett fruktansvärt dån avbröts det mesta av räddningsinsatsen.
När de tre gyllene kronorna sedan försvann i rök och gnistor blev det för åskådarna ett tecken på att Sveriges tid som stormakt nu var slut.
Brandorsaken fastställdes aldrig men enligt domstolsprotokollen började branden på vinden ovanför rikssalen nära de bristfälliga gamla skorstensstockarna.
Straffet för det försumliga brandmanskapet blev strängt. Brandmästare Lindberg och brandsoldat Hansson dömdes till vardera sju gatlopp samt sex års straffarbete i kedjor. Brandsoldat Andersson däremot hade ju blivit beordrad att lämna sin post på slottsvinden. Hans straff blev därför relativt lindrigt.
Källor: Boken ”Räddningstjänstens utveckling genom århundraden” av Olle Arvidsson.
Erfarenheter och slutsatser
-
Vid den rättegång som hölls efteråt fastslogs att branden börjat någonstans på vinden över Rikssalen. Orsaken kunde inte säkert avgöras, men fanns förmodligen att söka i de bristfälliga gamla skorstensstockarna.
-
Det utmätta straffet för misskött vakthållning blev ödesdigert för brandmästare Lindberg. Hans hälsotillstånd var redan tidigare vacklande. Det försämrades under häktningstiden och ledde till att han avled i samband med de fysiskt krävande gatloppen som han tvingades utföra.
- Några genomgripande förbättringar av det förebyggande brandskyddet på grund av slottsbranden kan inte spåras i litteraturen. Däremot betraktades händelsen allmänt som ett dåligt omen för den nytillträdde unge kung Karl Xll och för stormakten Sveriges framtid. Och det fick man ju rätt i…