När Chicago brann

Året var 1871. Stora delar av Nordamerikas vildmark var ännu inte bebodd, men vid västra stranden av Lake Michigan var Chicago redan en storstad. Tillväxten hade gått på bara ett halvt århundrade. För mindre än femtio år sedan hade staden varit en handelsstation med bara ett hundratal nybyggare. Nu var befolkningssiffran redan över 300 000.

Utvecklingen hade gått snabbt, kanske alltför snabbt. Stadens styresmän hade nog gjort vad de kunde. Det fanns en stadsplan med ett rutnätsmönster av gator och avenyer, men hur bebyggelsen utformades inom de enskilda kvarteren hade myndigheterna inte mycket kontroll över.

Det förebyggande brandskyddet var starkt eftersatt. Nästan allt var byggt av trä. Det var ett lättillgängligt material som lätt kunde flottas eller skeppas på vattenvägarna. I Chicago sågades stockarna till plank och bräder vid sågverk som drevs av vattenkraft eller av vedeldade ångmaskiner. Det var en lukrativ affär. Till och med trottoarerna var byggda av trä.

Det släckande brandskyddet var bättre organiserat. Man skröt med att ha det mest slagkraftiga brandförsvaret på hela kontinenten. Det kanske var sant. Det fanns ett vattenledningsnät med pumpstation och vattentorn som gav tryck åt brandposter. Några år tidigare hade de frivilliga brandgrupperna ersatts med en yrkesbrandkår. De anställda var mycket professionella och hade stor yrkesstolthet. Men de var få, totalt cirka 180 man.

De betjänade 17 hästdragna ångsprutor, 23 tvåhjuliga slangutläggare och tre stegkompanier. Det är faktiskt inte så mycket att komma med när flera kvarter står i lågor. Den svagaste länken i kedjan var alarmeringen. Detta var innan telefonens tid. Brandförsvaret hade därför egna telegrafledningar som gick i slingor genom staden. Larmet kunde aktiveras av allmänheten genom att man vred om en nyckel.

Tyvärr var det många klåfingriga människor som inte kunde låta bli att leka med brandlarmet. Räddningstjänsten hade därför låtit ta bort nycklarna och förvarade dem på närmaste bar eller annan affärsrörelse. Där förväntades man fråga efter nyckeln och utlösa larmet. Det var ett krångligt och otillförlitligt system.

De flesta större bränder upptäcktes direkt från en observationspost som fanns i ett torn på taket av stadshuset. Där hade man bra utsikt över hela den cirka 15 kvadratkilometer stora rutnätstaden och kunde snabbt larma ut berörda stationer via larmcentralen som fanns i våningen under.

Sommaren och hösten 1871 hade varit exceptionellt regnfattiga. All växtlighet var förtvinad och även bebyggelsen av trä var extremt lättantändlig. De första dagarna i oktober utbröt det en rad svåra bränder i staden. Både personal och utrustning började bli slitna. Två av de sjutton pumparna var redan tagna ur trafik för reparation. De övriga var i stort behov av underhåll.

På eftermiddagen lördag 7 oktober kom larm om att det brann på ett sågverk i södra delen av staden. En frisk vind gjorde att branden spred sig till omgivande kvarter. Kampen mot lågorna böljade fram och tillbaka. Branden hotade till och med att korsa Chicagofloden som annars bedömdes vara en säker brandgräns.

Räddningstjänstens hela organisation sattes på fötter. Arbetet leddes på ett föredömligt sätt av brandchefen Robert A Williams. De uttröttade brandmännen gjorde sitt yttersta för att begränsa spridningen. Ibland verkade situationen hopplös.
Detta var den hittills allvarligaste branden i staden Chicagos historia. Men det skulle komma mera…

Följande dag var en söndag. De flesta brandmän som var i tjänst hade redan jobbat flera dygn i sträck. Många hade brännskador eller inflammerade ögon efter att ha arbetat i rök alltför nära brandfronten. Andra var helt uttröttade och ville bara sova. Arbetet med att återställa materialet blev därför eftersatt. Blöt, smutsig och trasig slang placerades tillbaka på kärrorna eller fick ligga i förråden.

På observationsplatsen längst upp i tornet på stadshuset fick vakten besök. Det var hans syster som kom med en korg mat som deras mor hade gjort i ordning. Som sällskap hade hon en väninna. Det var ett populärt avbrott i den tråkiga vakthållningen.

Brandmannen tog fram sin fiol och började spela för flickorna. Skymningen föll och det blev mörkt ute. Efter en stund påpekade en av besökarna att det syntes ett ljussken långt borta i fjärran.

Vaktmannen kontrollerade riktningen och kom fram till att det måste vara skenet från ett upplag med kol som fanns på en granntomt till det brunna sågverket. Det hade tagit eld i ett sent skede och var synnerligen svårsläckt. Ett antal brandmän fanns fortfarande kvar på platsen och bevakade de glödande resterna.
I stället för att slå larm fortsatte han att spela på sin fiol…

Historien berättar att den stora Chicagobranden uppstod i en ladugård belägen några kvarter väster om den träindustri som hade brunnit föregående natt. Där bodde en nyinflyttad irländsk familj, Patric och Catherine O´Leary och deras barn.

Vid halvniotiden gick Mrs O´Leary ut i ladugården för att mjölka sin enda ko. Eftersom det redan var mörkt tog hon med en oljeeldad lampa som hon placerade på en pall. Kon blev rädd och råkade sparka omkull pallen. Lampan föll omkull och den brinnande oljan antände hö och annat brännbart på golvet. Branden var ett faktum och i den västliga vinden spred den sig snabbt till nästa kvarter.

Om detta är den sanna berättelsen om hur den stora branden i Chicago uppstod råder olika åsikter. En journalist vid The Chicago Tribune lär till och med ha erkänt att det var han som hittade på berättelsen om kon därför att det passade så bra in i hans reportage om storbranden.

Tillskyndande grannar organiserade snabbt en langarkedja med vatten i spannar för att bekämpa branden i O´Learys lada. Först när detta misslyckades kom någon att tänka på att man nog borde larma brandförsvaret.
En man sprang iväg till närmaste brandskåp några kvarter därifrån. Men där fanns ingen nyckel för att utlösa larmet. I puben i samma kvarter trodde man att han bara skojade. Branden i sågverket var ju släckt för länge sedan. När barägaren äntligen förstod att det var en ny hotande brand hjälpte han till med att utlösa larmsignalen. Men av någon anledning fungerade inte larmanordningen trots upprepade försök.

På observationsplatsen i tornet på stadshuset hade de äntligen förstått att det var en ny hotande storbrand som de hade upptäckt och utlöste äntligen larmet. Men tyvärr larmades först fel brandstation.

Misstagen hopade sig och först klockan 21.40 var de första slagkraftiga enheterna på plats. Då hade det gått mer än en timme sedan branden i ladugården startade. Flera kvarter stod redan i lågor.

Brandchef Williams var snabbt på plats vid den nya brandplatsen. Han hade inte ens hunnit byta sina larmkläder men förstod genast att hans organisation nu ställdes inför en ännu svårare utmaning än föregående dygn. Strax kallade brandtelegrafen och stadens kyrkklockor allt manskap med pumpar och annan utrustning till ny kamp mot den röde hanen.

Från rådhuset telegraferade man till grannstaden Milwaukee, ett hundratal kilometer längre norrut, för att få hjälp med brandpumpar och slang. Men det var redan för sent. Hundratals nya bränder i de södra stadsdelarna växte sig snabbt stora och gick samman till brandområden som inget kunde stoppa.

Klockan två på natten hade brandfronten nått stranden av Lake Michigan. De fartygsbefäl som inte hade insett faran och gått till sjöss i tid fick snabbt sina fartyg antända, men utbredningen åt öster stoppades äntligen.

I stället tog branden ny fart åt norr. Nu hotades till och med stadshuset med brandförsvarets observationstorn och larmcentral. 160 fångar som var inlåsta i celler i byggnadens källare måste släppas lösa mot löfte att hjälpa till med släckningsarbetet.

Sista hoppet stod nu till Chicagofloden som skilde den södra stadsdelen från den norra. Allt måste göras för att hindra branden att sprida sig över floden. Den var inte särskilt bred och dessutom var de flesta broarna av trä. Några av dem hade redan fattat eld.

De tunga ångdrivna pumparna och de ohanterliga slangarna gjorde det ytterst svårt att omorganisera begränsningslinjerna. Många av de panikslagna åskådarna försökte nog hjälpa brandmännen, men de flesta tänkte mest på sig själva. Rädda vad som räddas kunde. Fler och fler kärror med möbler och privata ägodelar fyllde gatorna. Det gjorde att gator och broar blev blockerade. Nu gällde djungelns lag.

För att hindra flygbränder att sprida sig uppmanades alla fastighetsägare att skydda sina tak med svabbar som blöttes i vattenfyllda spannar. Det gjorde att många hamnade i ett farligt läge när lågor fick fäste i något av de lägre våningsplanen. Branden krävde allt flera människors liv.

Också den norra delen av staden gick förlorad. Klockan fyra på morgonen hade branden fått fäste i bebyggelsen också på den norra sidan av floden. Ett försök av inkallad militär att spränga en brandgata i den eldfängda bebyggelsen misslyckades totalt. Branden spred sig till och med bättre i ruinerna.

Men så länge vattenverket med sina pumpar och sitt tryckutjämnande torn fortfarande fungerade fanns det ett visst hopp. Anläggningen var byggd av sten och metall och ansågs helt brandsäker. Vid sjutiden på morgonen grusades också det hoppet.

En eldstorm som uppstod då två brandområden i närheten växte ihop kastade lågor in genom några öppna luckor och det tog eld i inredningen i ett av pumphusen. Ett brännbart undertak fattade eld och föll ner på maskineriet.

Båda de stora pumparna till brandpostnätet slutade att fungera. Det fanns nu ingen möjlighet att stoppa spridningen. Insatsen koncentrerades helt på att rädda liv och ta hand om skadade.

Klockan åtta på morgonen nästa dag anlände tre ångdrivna brandpumpar med båt från Milwaukee. De sattes genast in för att skydda den påkostade bebyggelsen i anslutning till Lincoln Park. Sent på eftermiddagen samma dag kom också ett extratåg från Ohio med ytterligare pumpar och släckenheter.

Men inget hjälpte, branden måste få brinna ut av sig själv. Under hela dagen den nionde oktober spred den sig okontrollerat åt nordväst i den starka vinden.

Sammanlagt ödelades 13 330 hem bara i de norra stadsdelarna. Klockan tre på morgonen den tionde oktober kom en häftig regnskur som dämpade spridningen och kylde ner ruinerna.

Efter 31 timmars hårt arbete var branden äntligen under kontroll. Människornas ansträngningar hade inte varit helt utan nytta, tvärtom.
Mellan 150 och 300 personer hade omkommit. Det exakta antalet gick aldrig att fastställa. Folkbokföringen var inte så mycket att lita på. Dessutom hade alla papper försvunnit i branden. Drygt 100 000 var hemlösa. De fick söka tillfälligt skydd hos släktingar och vänner eller tälta i stadens parker eller direkt ute på prärien.

Armén beordrades att hjälpa till och lånade ut tält, kokkärl och annan utrustning för omedelbar hjälp till överlevnad. Bara ett fåtal av de drabbade lämnade staden.

Märkligt nog stod familjen O´Learys bostadshus kvar omedelbart söder om brandområdet. Det väckte en del ilska men den rappa kvinnan kunde försvara sig mot pöbelns attacker. De ekonomiska förlusterna går knappast att beskriva. Inom de närmaste veckorna gick sex olika försäkringsbolag i konkurs.

Till råga på allt utbröt en omfattande plundring. Desperata människor sökte sitt levebröd genom att samla och sälja allt av värde som de hittade i ruinerna. Men armén ingrep också här och engagerade Allan Pinkertons berömda detektivbyrå till att upprätthålla lag och ordning i den ödelagda staden. Pinkerton proklamerade genast att all stöld av annans egendom innebar direkt och omedelbart dödsstraff utan barmhärtighet.

Redan innan askan hade kallnat började det uppstå tillfällig affärsverksamhet bland ruinerna. Den som hade något att sälja slog upp ett litet marknadsstånd och erbjöd sina varor. Bistånd strömmade in med tåg och fartyg från hela kontinenten.

På tredje dagen efter branden lyckades stadens ledande tidning The Chicago Tribune, trots ödelagt tryckeri och redaktion, komma ut med ett extranummer. Det delades ut gratis på gatorna och hade som huvudrubrik Chicago Shall Rise. Och det var alla överens om, att staden skulle återuppstå.

Inom ett år var hälften av bebyggelsen återuppförd. De närmaste åren ökade befolkningen för att 1880 uppgå till en halv miljon. Vid sekelskiftet bodde det mer än en miljon människor i Chicago. The Great Chicago Fire blev inte den katastrof för staden som många trodde. Tvärtom blev den ett bevis för hur framtidstro och hårt arbete kunde vända en olycka till något positivt.

Erfarenheter och slutsatser

• Storstaden Chicago är belägen vid sydvästra stranden av Lake Michigan, en av de stora sjöarna vid gränsen mellan USA och Canada. De meteorologiska förhållandena är sådana att staden ofta plågas av envisa vindar från Lake Michigan. Chicago har därför fått öknamnet Windy City.

• De aktuella branddagarna hösten 1871 gav staden skäl för det epitetet.
  En frisk vind från söder i kombination med gnistor från den brinnande trähusbebyggelsen drev snabbt lågorna norrut i stora språng.

• Larmet om branden kom alltför sent. En samtida utredning visar att det tog mer än en timme innan det första larmet nådde brandförsvarets sambandscentral. Krånglig teknik och omständlig organisation fördröjde insatsen.

• Larmet kunde ha kommit tidigare om vakten i stadshusets torn hade tagit sitt arbete på allvar. Nu blev han distraherad av ett besök som splittrade hans uppmärksamhet.

• Räddningstjänstens beredskap var inte på topp. En annan storbrand föregående dag hade tärt på både personalens krafter och på de tekniska resurserna. Ett par av de viktiga ångpumparna var trasiga och tagna ur trafik, andra pumpar var inte återställda med hela slangar och torr ved.

• Det byggnadstekniska brandskyddet i storstaden Chicago var under all kritik. Staden hade vuxit för fort och myndigheterna hade inte hunnit med i utvecklingen. Inte ens Chicagofloden, som annars bedömdes vara en säker brandgräns, kunde hindra eldslågor från att passera och starta nya bränder också i de norra stadsdelarna.

• Ett försök att spränga en brandgata rakt igenom den täta bebyggelsen  misslyckades totalt. Branden spred sig till och med snabbare i de nerrasade ruinerna än i de fortfarande stående husen.

Källor

• The Great Chicago Fire av Robert Cromie

• Great Fires of America, bok sammanställd av Country Beautiful Corp.