Montana smokejumpers

Skogsbrandsbekämpning i Montanas bergstrakter har få likheter med motsvarande arbete i Sverige.

Vegetationen, landskapet och infrastrukturen är helt annorlunda. Det finns inte särskilt många lövträd och växtligheten i Montana består mest av småväxta granar och tallar. De få lövträd som finns är inte särskilt fuktiga och frodiga och de verkar inte dämpande på en brand som de gör hos oss i norra Europa.

Landskapet är ytterst kuperat med höga kammar och branta sluttningar. Rocky Mountains är ett träffande namn som inte tillkommit av en slump. Området är ödsligt med få människor och ännu färre vägar. Klimatet är också mer extremt än vad vi är vana vid här.

I Sverige är sommaren den mest nederbördsrika årstiden. Vi har sällan några riktigt långa torrperioder. I Montana, på östra sidan av Klippiga Bergen, är torra somrar, med fyra till sex månader helt utan regn, mer regel än undantag.

Det var i detta område, vid skogsbrandsstationen i Missoula i östra Montana, man först utvecklade tekniken att bekämpa skogsbränder genom att släppa ner brandmän från flygplan.

De första trevande försöken hade gjorts redan 1940 men dåtidens fallskärmar var klumpiga och svåra att styra. Fallskärmshopparna spreds ut över en stor yta och det tog tid att återsamlas.

Många skadade sig då de hamnade i branta sluttningar eller brakade ner i trädkronor. Under krigsåren fick man annat att ägna kraft och resurser åt.
Sedan tog utvecklingen fart. Då kom en hel generation unga män hem från slagfälten i Europa och Asien.

Många hade erfarenhet av flygning och av att hoppa fallskärm. Ännu flera hade äventyret i blodet och äventyrare måste man vara för att gilla detta farliga yrke.

Taktiken var att under första dagen och natten gräva en brandgata med öppen jord som branden skulle hindras att passera. Det kallades ten o´clock fi res. Branden måste vara inringad och under kontroll senast klockan tio på förmiddagen. Senare på dagen blev det för varmt, för torrt och för blåsigt för att de utmattade brandmännen skulle ha en chans.

Sommaren 1949 hade tekniken utvecklats en hel del. Man hade fått bättre fallskärmar som i någon mån gick att styra. Hopparna var klädda i en madrasserad overall och de hade en hjälm med ett grovt galler som skydd framför ansiktet. Men där var det slut med den fria skyddsutrustningen.

Ett par grova jeans, en långärmad bomullsskjorta och rejäla läderkängor var den normala klädseln vid släckningsarbetet. På huvudet förväntades de ha en lätt hjälm, så kallad hard hat, men den ansågs mest vara i vägen och användes sällan.

Dessa kläder fick brandmännen hålla sig med själva. Den statliga myndigheten, US Forest Service som var deras arbetsgivare bekostade inte ens någon försäkring för dem.

En skogsbrand får sitt namn efter den plats där den upptäcks. Mann Gulch är en djup dalgång som mynnar i Missourifloden. Stränderna är branta och området kallas Porten till bergen.
Några kilometer uppströms fanns en turiststation bemannad av en ensam skogvaktare. Han hette Jim Harrisson och hade tidigare jobbat som smokejumper vid basen i Missoula. Det var han som först upptäckte en rökpelare från Mann Gulch-ravinen och slog larm till basen.

Utrustad med hacka och spade begav han sig ensam mot platsen, förvissad om att inom några timmar få förstärkning av minst ett femtontal vältränade fallskärmshoppare. Klockan var då 12:25.
Två timmar senare lättade planet från Missoula. Utöver piloten var de sjutton personer ombord. Flygturen var lång och besvärlig. Det var svår turbulens och de flesta fick kämpa hårt för att inte må illa. En av dem lyckades inte. Gång på gång kräktes han våldsamt över sig själv och kamraterna.

När de äntligen nådde brandområdet var han så utmattad att man bestämde att han inte skulle hoppa utan följa med tillbaka till basen igen. Detta beslut räddade förmodligen hans liv.
Gruppens förman hette Wag Dodge. Han var en 33-årig veteran som redan hade åtta år som smokejumper bakom sig. Ingen av de andra hade tidigare jobbat ihop med honom.

Normalt hade alla smokejumpers en gemensam treveckors träningsomgång innan skogsbrandsäsongen började.
Dodge ansågs så erfaren att han i stället fick gå en kurs i administration och förvaltning för blivande baschefer.
Inte heller de övriga var särskilt väl samtränade. För de två yngsta, Walter Rumsey och Robert Sallee, var det första gången de hoppade över en riktig skogsbrand. Ändå var det just dessa två som tillsammans med Wag Dodge skulle överleva branden i Mann Gulch.

Innan det tvåmotoriga planet släppte sin last cirklade det ett par gånger över sitt mål. Från luften syntes det tydligt att branden hade börjat genom ett blixtnedslag i en stor gran i dalgångens nedre södra sluttning.
Det hade legat och pyrt i rotsystemet en tid innan branden nu spred sig i ett smalt band uppåt dalgångens södra sida. Förloppet var lugnt och spridningen gick långsamt. Det var visserligen rekordvarmt men brandrisken var 74 på en 100-gradig skala.

Nu var det äntligen dags att hoppa. På grund av den starka och turbulenta vinden skulle det ske från 700 meter i stället för som brukligt 400 meter. Planet gjorde fyra rundor och männen hoppade i omgångar om 4+4+4+3 man.
Först gällde det att rulla ihop sig i fosterställning för att undvika planets stjärtfena. Sedan fritt fall ett tiotal meter innan det hördes ett tydligt woof! då skärmen vecklade ut sig. Om inte det ljudet kom hade man några få sekunder på sig att dra i utlösningen till reservfallskärmen på bröstet.

Alla kom ner lyckligt, men när den sista lådan med utrustning kastades ut utlöste inte skärmen och den slog i marken med ett krasande ljud. Det var kommunikationsradion...
Förmannen Dodge gick i förväg för att rekognosera  och söka kontakt med skogvaktaren Jim Harrisson som ju redan var på plats. Sedan de övriga brandmännen hade ätit tog de sina redskap och började gå mot brandområdet. Som vanligt vid alla förflyttningar i terräng gick de på en lång rad. De flesta bar på två eller tre redskap.

Sist gick Sallee och Rumsey. De bar var sin grovtandad timmersåg. Sågarna var visserligen inte så tunga men otympliga och vassa och till fara för både bärarna och omgivningen. De var därför instruerade att hålla sig på avstånd från andra.
Skogsbrandmännens viktigaste verktyg 1949 var, och är fortfarande, den så kallade Pulaskin. Det är en kombinerad hacka och yxa. Med hackan hugger man djupa sår i marken och rycker loss det brännbara ytskiktet. Med yxan rensar man bort småträd och hugger av rötter som kan sprida en markbrand. Efter kommer andra brandmän med spadar och öser bort resterna så att man får en gata av öppen jord.

Att använda vatten var inte att tänka på. Det enda som fanns av den varan var lite dricksvatten. Efter en stund mötte gruppen Dodge och Harrisson. De informerade om att läget för tillfället var stabilt

 De varnade också för att brandmännen snabbt kunde hamna i en farlig situation om branden plötsligt skulle sprida sig till den norra sluttningen där de nu befann sig.

Där fanns visserligen inte så mycket träd men desto mera torrt gräs som knastrade när man gick i det.
– Vi måste ut ur den här fällan innan den slår igen över oss, sa Dodge bland annat.

Gruppen beordrades att omedelbart skynda fram till flodstranden dit det fortfarande var cirka en och en halv kilometer. Själv skulle förmannen hämta några förnödenheter som blivit kvar vid landningsplatsen. Tyvärr uppfattade inte alla hur allvarlig situationen faktiskt var och förflyttningen mot floden gick till en början långsamt.

Det var Dodge själv som fick syn på det när han kom ifatt gruppen igen några minuter senare. Branden hade tagit sig över dalgången och det brann nu på deras sida av sluttningen. Nu gällde det livet, fronten var på väg direkt emot dem.
Det nya brandområdet fanns bara 300-500 meter nedanför dem i riktning mot floden. Deras enda chans att undvika lågorna var att nå åsens krön innan branden gjorde det.

På andra sidan krönet sluttade det ju neråt igen. Där gick lågorna lätt att hejda även utan verktyg. Men dit var det långt och sluttningen blev brantare och brantare ju högre upp man kom. Lutningen var bitvis 20-25 grader.
Det tar på krafterna att springa och klättra i en sådan natur. Särskilt när röken bränner som eld i lungorna och temperaturen redan innan branden ligger på 39 grader.

Röken och alla ljud från branden avskärmade brandmännen från varandra. De kämpade individuellt var och en för sitt eget liv.
Skogvaktaren Harrisson hade gett upp. Han hade sprungit duktigt och hade haft tur med vägvalet.

När Sallee hann upp honom satt han utmattad på en stubbe och vinkade avvärjande när Sallee tecknade åt honom att fortsätta. Av någon anledning hade han fortfarande sin tunga ryggsäck på sig.
Den hade han tagit av sig när de nästa dag hittade hans svårt brända kropp. Plötsligt lättade röken och för en stund kunde de flyende brandmännen se målet för sina ansträngningar.

Bergskrönet var bara ett par hundra meter avlägset men sluttningen var brantare än någonsin. Med händer och fötter kravlade de vidare uppåt mot vad de hoppades var räddningen.
När röken lättade fick Sallee och Rumsey syn på varandra. Tydligen hade de kämpat tillsammans genom skogen utan att märka det i röken. De skymtade också ett par andra kamrater som också kämpade förtvivlat för att komma vidare uppåt.

Men en bit längre framåt såg de något som de inte förstod. Förmannen Dodge hade stannat och stod med en ask stormtändstickor i handen. Han tände sticka efter sticka och kastade dem brinnande framför sig i det långa gräset.

Hade han blivit tokig? Vad var det för mening med att starta en ny brandfront i sluttningen?

Det fanns väl inte en chans att göra en moteld som kunde möta den stora branden bakom dem? Vare sig Ramsey eller Sallee orkade tänka.

Deras mål var bergskrönet. Genom oräkneliga övningar och teorilektioner hade de lärt sig att en brandfront dämpas betydligt när den passerar en ås och ska vända neråt igen. Det bildas luftströmmar som motverkar branden och pressar upp det mesta av värmen.

– Vidare, vidare uppåt. Bara jag klarar det. Efter krönet är jag säker. Om bossen vill göra en egen brand är det hans sak...

Förmodligen var det flera av brandmännen som såg vad Dodge gjorde men reagerade på samma sätt. Placeringen av deras brända kroppar visar att minst åtta av dem måste ha passerat Dodge och hunnit till en högre position när den nya branden satt fart.

Därmed inte sagt att de föll offer för Dodges eld. Den ursprungliga branden hade långt större intensitet och hastighet.

Inom ett par minuter hade den hunnit ifatt och uppslukat det område som bildades av Dodges räddningseld.

När Ramsey och Sallee hade nått klipporna på krönet och utmattade vände sig om såg de att deras förman hade tagit ett steg framåt, in i det avbrända området av sin brand och låg nu framstupa i askan medan den stora branden passerade över honom. Där var allt brännbart redan borta och han verkade inte påverkas nämnvärt.

Så snart Ramsey och Sallee själva var i säkerhet började de diskutera Dodges idé att anlägga en räddningseld ovanför sig i sluttningen. Det var en utmärkt metod, förstod de nu.

Förhoppningsvis hade många av deras kamrater också räddat sig i askan tillsammans med sin förman. Tyvärr var det inte så. Av femton hoppare som hade lämnat flygplanet hade bara tre överlevt.

Efter en stund dök också Dodge upp på andra sidan av krönet. Hans ögon var rödsprängda av röken och kläder och hud var svart av sot, och han var fortfarande den självklare ledaren.
Var hade han lärt sig metoden med att göra upp en räddningseld framför en framrusande brandfront? Det visste han inte – gjorde inte andra alltid så?

Källa: Boken ”Young Men and Fire” av Norman MacLean, The University of Chicago Press.

Erfarenheter och slutsatser

• Vikten av gemensam utbildning och träning kan inte nog betonas. I detta fall hade gruppen av skogsbrandmän knappast hunnit utbyta ett ord med sitt befäl innan de alla befann sig i en livshotande situation.

• Wag Dodges metod att göra en skyddsavbränning framför den egentliga brandfronten var genial i all sin enkelhet. Men eftersom han inte haft tillfälle att diskutera metoden med de övriga i gruppen förstod de inte vilken livlina till säkerhet han erbjöd dem.

• Efter katastrofen vid Mann Gulch lät US Forest Service utveckla ett annat skydd att använda vid situationer som denna. Det är ett litet tält av aluminiumfolie som en brandman i nöd kan krypa in under innan han eller hon nås av brandfronten. Den blanka ytan reflekterar det mest av strålningsvärmen och om det närmaste markområdet är välrensat från brännbart material fungerar metoden tillfredsställande. Hopvikt är det lilla aluminiumtältet inte större än ett par cigarettaskar och det ingår sedan många år tillbaka i skogsbrandmännens personliga skyddsutrustning och har räddat många liv.