Ligger inte och skrotar på fritiden
Publicerad: 21 okt 2010 klockan 15:35
Av: Per Larsson
Senast uppdaterad: 26 mar 2015 klockan 12:01
De allierade använde fordonet när de landsteg på Sicilien och vid Normandie. Lars Persson och Kenneth Winberg har åkt på semester i Amfibiefordonet. – Vi gjorde en tur till Italien med ”ducken”, säger brandman Lars Persson.
Han lovar möta vid pendeltåget i en grön Dodge. Och grön, tja – men färgen går igen under dagen.
Vi åker hem till Kenneth Winberg, entreprenör som hyser en nedlagd handelsträdgård. Här finns endast grönsaker på hjul.
Bara några mil från Stockholms city, men så långt från Stureplans-bratsen du kan komma.
De renoverar inte för beskådan utan för användning.
– En del lackar gamla bilar för 50 000 och lägger ut det dubbla på ny krom. Det är inte värt det, bättre köpa en rostig bil till, säger Kenneth Winberg.
Det har herrarna gjort. När det blev lite trångt häromåret sålde de av 100 ton järnskrot och 75 ton fordon.
– Vi är oroliga när skrotpriset ändras.
På Winbergs tomt har de rest ett lokstall. Lok och vagnar finns. 400 meter smalspårig järnväg väntar på att bli utlagd i trädgården.
– Vi behöver 200 meter till, ska ha stickspår och annat.
Och sen?
– Ska vi köra. Vi samlar inte på grejer, vi har fordonen för att bruka dem, säger Lars Persson.
Ni anar lidelsen. Motorintresset har alltid funnits. Persson, som är brandman i Botkyrka, körde dragracing utrustad med jetmotor och efterbrännkammare på 80-talet. Italienaren som hade bilen bröt ryggen vid första turen, Persson fick ta över.
– Vi fick bara uppvisningsköra med den, tävla ansågs för farligt. Det var 36 000 hästar man släppte loss, jetlågan bakom var som en 30 meter lång svetslåga.
Vid en uppvisning i Tumba slet sig bilen från förankringen, tryckvågen från jetmotorn pressade in garageportar. Något Persson helst vill bläddra förbi när vi kikar på lite tidningsklipp och bilder. På en annan bild sitter han i ett ultralätt flygplan.
– Ett sånt har jag flugit – och störtat. Det gör jävligt ont.
I mitten av 80-talet blev han pappa, slut med det mest våghalsiga. Men motorintresset har inte avtagit.
De är ett gäng likasinnade utspridda över landet, äger olika fordon men delar glädjen att nyttja dem.
Amfibiefordonet, en GMC Duck från 1944, är en av ögonstenarna. Vacker?
– Den ser ut som en förrymd pråm.
Fordonet är 9 meter långt, väger 6,2 ton och drar 3,2 liter diesel på landsvägen. En stor skinnsoffa har blivit baksäte, och fordonet används gärna under sköna sommardagar. Bara köra ut i vattnet och tuffa runt i fem-sex knop i Stockholms skärgård.
Men det tog sin tid att få ordning på den.
– Jag svetsade varje kväll och helg ett helt år, tog bort plåtar som var två meter breda, säger Kenneth Winberg.
Bredvid ”Ducken” står en amerikansk ”White” från 1942, en så kallad halvbandare. Winbergs senaste inköp och som också kommer att kräva sina arbetstimmar.
Hemma hos Lars Persson finns en Brockway dragbil, en jeep och en Studebaker. En bekant i Mälartrakten har bilfärja, pråm och bogserbåt. En annan kompis förärades en rostig grävmaskin i födelsedagspresent. Han var fast och har nu 70 grävmaskiner. 26 är körbara och den största på 120 ton måste transporteras i tre delar.
Lars Persson hade en raritet på gång hem från Finland. Har ni blivit stoppade i tullen med för många liter så är det inget mot Persson. Han blev stoppad när han skulle styra en rysk stridsvagn över till Sverige.
– Jag lärde mig att krigshistoria inte får föras ut ur Finland, även om den ursprungligen kommer från annat land.