Kom till olycksplatsen där dottern dog

STENUNGSUND
Vi sitter i bilen på en parkering i centrala Stenungsund. Här har Göran Andtbacka tillbringat många timmar. 20 meter framför oss, på andra sidan Göteborgsvägen, ser vi platsen där gångbanan korsar järnvägen. Det var där Görans dotter Rebecka och hennes bästa kompis var på väg över när tåget kom.

– Jag har velat vara här. För att sörja, men också för att olycksutreda. Numera finns det längre stunder när jag inte tänker på olyckan, men jag trodde det skulle gå fortare.

Att granska olyckan har varit ett sätt för Göran Andtbacka att ta sig igenom en svår tid, att ha något meningsfyllt att sysselsätta sig med, men kanske också något han känt sig skyldig att göra för att det inte ska inträffa igen.

– Jag ville veta hur det kunde hända, det var det enda som intresserade mig. Men jag har också vetat att jag måste ta mig ur den situationen.

Det var den 9 september förra året som allting förändrades. Vid 13.20 var Rebecka och hennes kompis på väg från gymnasiet till centrum, pappa låg hemma och sov efter att ha varit insatsledare på en brand natten innan och gjort efterarbete under förmiddagen.

– Jag får larmet. Den här veckan var det Tjörn som ansvarade för insatsledaren, men vi brukar låta den som är närmast ta jobbet. Kollegan i Tjörn ringer och frågar ”åker du?”. Säger att jag ligger och sover. Det var nog tur. Annars hade jag varit på platsen inom några minuter och riskerat vara ensam där i tio minuter eftersom räddningsstyrkan redan var på annat larm. Vet inte hur jag hade klarat det.

"Jag låtsades att det inte var hon, men jag såg det ju." 

Eftersom han ändå vaknat tyckte Göran han kunde åka till brandstationen och förbereda ett möte. På vägen passerar han olycksplatsen. Där finns två ambulanser, en brandbil och en insatsledarbil.

– Jag kan inte åka förbi utan stannar och frågar vad som hänt. Får veta att två ungdomar blivit påkörda av tåget och vi fattar beslutet att jag ska kontakta krisjour och infoansvarig. Jag går fram mot en av de påkörda som är övertäckt. Men jag ser kläderna från knäna och neråt, och jag ser direkt att det är Rebecka.

Han vill inte tro vad han ser, söker tvivel. Kollegorna på platsen har inte förstått Görans situation.

– Jag låtsades som att det inte var hon, men jag såg det ju. Jag frågar en polis om personerna är identifierade. Han visar ett leg, det tillhör Rebeckas bästa kompis.

Då brister det.

– Hon ligger där, min dotter, utropar Göran och frågar, sannolikt i chock, om han ska identifiera henne.

En av ambulanssjukvårdarna motar omgående bort honom från olycksplatsen, det är Göran tacksam för i dag. En brandman kör honom till brandstationen. Han provar att ringa Rebecka, men tonen anger att hennes mobil inte är påslagen, vilket den alltid brukar vara.

– När jag kommer till jobbet ser jag att de redan vet. Jag ber att bli skjutsad till polisstationen för att få identifieringen bekräftad.

Nu väntar den värsta stunden. Att berätta för resten av familjen. Polisen föreslår att han ska åka till Göteborg där hustrun Maj-Britt arbetar och sonen David studerar. Göran väljer att stanna hemma.

– Jag kände att det enda rätta var att berätta när de kom hem, jag ville få hem dem först. Jag satt vid köksfönstret och bara väntade, det var hemskt. Sen mötte jag dem på trappan och berättade.

Därefter bad man polisen komma på besök och förklara olyckan, vilket kändes bra. Göran upplevde sig själv som logisk och strukturerad i det här skedet, han grät inte så mycket första dagen. Men reaktionen kom.

– I början var sorgen så stor att det fysiskt gjorde ont i bröstet. Jag ville ta värktabletter för att jag hade ont i själen. Det kommer fortfarande dagar när jag inte har kraft att göra något.

Dagarna efter olyckan sa Göran till kollegorna att han skulle vara tillbaka inom någon vecka. Räddningschefen, kurator och läkare sa nej.

– De sa att om jag jobbade skulle jag få en reaktion och bli inlagd på sjukhus. Jag tyckte de var fjantiga, men nu tror jag på det.

Han var helt sjukskriven i sex veckor och började åka på larm efter jul. Men brandstationen fick många besök under sjukskrivingen.

– Jag tyckte synd om arbetskamraterna som tvingades uppleva detta, ville se hur de mådde.

Familjen fick omgående hjälp av en kurator som förutom stöd gav de enkla råden att äta ordentlig mat, ta de sömntabletter som krävdes för att få ordentlig vila och att promenera minst en mil varje dag.

– Kuratorn ringde varje dag och kollade att vi följde råden. Och hon hade givetvis rätt. Framförallt måste man vila.

Men Göran behövde också något att göra om dagarna. Han hade redan vid flytten till Stenungsund 2007 reagerat på säkerheten kring järnvägsspåren och ägnade nu tid åt den. Han fick Statens haverikommission att utreda olyckan och hade synpunkter på Trafikverkets egen utredning. Det handlar framförallt om signalsystemet, fri sikt och hastigheter. Göran gjorde egna mätningar som visade att det tog längre tid att ta sig över korsningen än varningssignalen ljöd.

– Först bemöttes jag som ingen att räkna med, men efterhand började de behandla mig som att jag kunde något. Nu känner jag att mina synpunkter tagits på stort allvar. Trafikverket har tackat för att jag engagerade mig.

För hans egen del har behovet att förebygga olyckor ökat. Samtidigt är jobbet inte lika viktigt längre. Det är just ett jobb.

– Tidigare prioriterade vi båda jobbet före något att göra tillsammans. Nu är det tvärtom. Vi har blivit bättre på att ta hand om varandra. Jag är också mer orolig för dem. David är 21 år, men jag blir orolig om han är ute sent, eller om frugan blir borta för länge när hon är i väg och handlar.

Livet måste gå vidare är en klyscha som är sann men som kan kännas brutal. Samtidigt ska sorgen bearbetas. Varje dag tänker Göran Andtbacka på Rebecka, på olyckan. Den här dagen pratar han om det länge.

– Men det gör mig inget, det är nästan skönt. 

Göran Andtbacka

Ålder: 50
Bor: Stenungsund
Yrke: chef operativ räddningstjänst, räddningstjänsten Stenungsund