"Jag säger bara vad jag tycker"

VÅRBY
Tydligheten är uppfriskande. Hon uttrycker sig gärna drastiskt och tycker det är kul.

– Men jag är inte ute för att provocera, jag säger bara vad jag tycker. Och det är sakfrågor som driver mig, verksamheten jag är intresserad av, säger Sandra Danielsson.

Ett tekniskt yrke lockade och brandingenjör var den kortaste utbildningen, därav valet. Så förklarar Sandra Danielsson varför hon 1996 klev in på Brandteknik i Lund.

Bekväm? Det stämmer inte in på en person som efter anställningsintervju avförts med motiveringen ”för ambitiös”.

Nu blev det ingen kort utbildning. Sandra ville mer, lade in ett eget praktikår och till slut tog det 6,5 år att bli färdig.

– Jag tyckte utbildningen var för teoretisk och ville få operativ erfarenhet.

Hon praktiserade på Lunds brandstation, på Räddningsverkets skolor i Revinge och Skövde och lyckades även få tre månader i London.

– Hur? Det var bara att skriva och försöka övertyga dem.

Numera är hon en av landets mer ansedda brandingenjörer, inte minst genom en rad uppmärksammade olycksundersökningar där Sandra och hennes kollegor varit uppfriskande tydliga i sina synpunkter.

Men vänta, flyttade hon inte till Räddningstjänsten Syd?

Jo, med både pojkvännen och barndomshemmet i stan lockade Malmö. Efter ett halvår var Sandra tillbaka i Stockholms södra förorter. Syd och Sandra blev en kulturkrock.

– Jag skulle jobba med deras nya ledningsorganisation. Men allt var nischat och förutbestämt, jag kunde inte påverka. Dessutom jobbade jag snävt i ett område, kände mig inträngd i en ruta. Jag säger inte att det är sämre i Räddningstjänsten Syd, men det var sämre för mig.

Södertörn har i landet blivit känt för att våga förändra och gå egna vägar. Inte uppskattat av alla. Men när det dök upp olycksundersökningar som vågade tycka var det inte oväntat att de bar Södertörns signatur. Kemira-olyckan i Helsingborg, hotellbranden i Gävle, potatisåkern i Malmö, Lindexbranden i Södertälje är insatser som granskats. Sandra Danielsson har medverkat i samtliga, i huvudsak i samarbete med Thomas Winnberg.

Kritiken har ibland varit tuff. Men det kan även vara tufft att leverera den.

– De vi intervjuar känner förstås att egna organisationen är utsatt. Men vi har alltid fått ett mycket bra bemötande. Jag är lite imponerad av det.

En av rapporterna, Lindexbranden, är från hemmaplan. Och där var det ganska hård kritik mot ledningen av insatsen.

Hur var det att granska egna organisationen?

– Hade vi gjort en tillrättalagd rapport hade vi inte behövt göra några fler. Det fanns brandmän som befarade att det skulle bli så, Men efteråt fick vi positiv respons från många av dem.

Undersökningar må vara hur bra de vill, ibland blir de ändå inte mer än en rapport. Men Sandra Danielsson anser att gjorda utredningar är grunden till att Södertörn ändrat hela sin operativa organisation.

– Vi har lärt oss hur vi bör leda insatser. Inte en stackars ensam räddningsledare som står i soten med allt på sina axlar. Att göra rapporter skapar diskussion och här i Södertörn pratar vi mycket. Det vi behöver bli bättre på nu är mindre insatser.

Du vill jobba både förebyggande och operativt, men vad lockar dig mest?

– På ett sätt är operativt intressantare, för annars kunde jag jobbat som konsult någonstans. Ideologiskt tror jag mer på förebyggande, operativt förändrar inte världen.

Du var under studenttiden engagerad i Lundakarnevalen. På vilket vis?

– Jag var brandchef, hade synpunkter på avstånd mellan tält och behov av brandsläckare. Folk tyckte nog jag var jobbig, de ville ju festa...

Du har arbetat en del med Södertörns handlingsprogram. Hur viktiga är de egentligen?

– Fråga länsstyrelsen och MSB, de har haft synpunkter på vårt handlingsprogram. Det löper ju över fyra år och vårt är övergripande. Detaljer är nedbrutna i andra dokument som förnyas varje år. Länsstyrelsen sa att de inte var oroliga för oss, mer för att någon skulle kopiera vårt program. Men då får de väl göra tillsyn hos dem.

Är det många som sneglar på er?

– Det känns så. Någon kommun tog vårt program och kopierade det, ändrade bara lite kartbilder. De nämnde inte sin egen kommuns största riskanläggning i sitt handlingsprogram Det kändes väl lite så där.

Du skrev för något år sedan att räddningstjänsten stod inför ett vägval, ”antingen förblir vi världens dyraste reklamationsservice under devisen ring så släcker vi, eller så blir vi navet i säkerhetsarbetet…”

Hur tycker du det har gått?

– Södertörn gjorde valet för länge sedan. Generellt i landet står det nog och stampar lite. Det är fler projekt igång, jag skulle vilja att fler av dem blev del av verksamheten. Invandrare hamnar ofta i projekt, vi kan ju inte ta in dem i verksamheten, det vore otäckt…

Vad ska räddningstjänsten jobba med i framtiden. Klimat och miljö?

– Där någonstans går gränsen. Jag tror vi måste titta mer på vår kärnverksamhet. Jag är utbildad inom brand och risk och värnar om det. Jag tror mer på nätverk och att vi är mångsysslare. På larm krävs det att man kan en del.

Du vill också ha bort gränsen på tio och 20 minuter för insatstider, motiveringen att brandbilen inte ska vara på stationen?

– Det gjordes en mätning där det visade sig att Surahammar har snabbaste insatstiden, de befinner sig inte på stationen. Slutsatsen är att vi måste bryta invanda mönster.

Sluta med gruppmuppandet har du också sagt, du vill ha bort begreppet 1+4?

– Det måste bort. 70 procent av larmen i Södertörn skulle kunna klaras av tre personer. Bygger vi verksamheten på 1+4 är vi fel ute.

Din uppfattning om MSB?

– Det var rätt att slå samman, förstod aldrig det där med KBM. Jo, politiskt sett förstod jag det, men verksamheter inom lagen om skydd mot olyckor och extra ordinära händelser blev uppdelade och det får vi i kommunerna lida ett tag till för.

Det finns de som undrar hur du hinner med allt?

– Springer mellan mötena. Nej, men till skillnad mot många i branschen jobbar jag på min arbetstid.

Sandra Danielsson

Ålder: 33 år.
Familj: pojkvän
Bor: Malmö/Stockholm
Yrke: brand- och riskingenjör, produktionsstrateg i Södertörns brandförsvarsförbund