Eldstorm dödade 1 300 i Peshtigo

Det var inte bara storstaden Chicago som drabbades av den svåra torkan sommaren 1871. I Wisconsins skogar, ett fyrtiotal mil längre norrut, var läget om möjligt ännu värre.

Området var fortfarande nybyggarland och mil efter mil fanns bara obruten vildmark.

Visst hade några optimistiska invandrare hittat hit och börjat bryta ny åkermark, men jorden var inte så bördig som den gav sken av. Bäst passade den annars så fuktiga marken för barrskog.

De kraftiga tallarna kunde bli upp till 60 meter höga. De var en utmärkt råvara till Chicago och andra städer som växte upp längs Lake Michigans stränder.

Driftiga affärsmän förstod tidigt värdet av skogsindustrin. De lät anlägga sågverk och träindustrier på strategiska platser vid vattendragen.

Säsongsarbetande skogsarbetare, så kallade lumberjacks, avverkade skogen och såg till att timret transporterades fram till bebyggelsen.

Ett sådant industrisamhälle beläget vid en flod mitt i den omgivande skogen kallades Peshtigo. År 1871 fanns där cirka 2 000 bofasta invånare.

Dessutom var det en handelsplats och ett ställe där skogshuggare och andra tillfälliga besökare kunde roa sig och koppla av.

Förutom sågverket och ett stort hotell fanns där flera affärer och nöjeslokaler, bland annat en festlokal för mer än 200 personer. Där fanns två skolor. En järnvägslinje var planerad och påbörjad. Telegrafledningen var redan färdig och Peshtigo kunde vid behov få snabb kontakt med omvärlden.

Det fanns till och med en brandstation i staden. Utrustningen bestod av en handdriven pump med munstycke samt några dussin spannar för att bilda en langarkedja. Allt var prydligt och välordnat och det var tydligt att människorna trivdes i sin snabbt växande stad.

Vintern 1870-71 hade varit extremt snöfattig. När våren kom blev floderna i området inte alls så vattenfyllda som de brukade. Också våren bjöd på mindre nederbörd än normalt, men sommaren och hösten slog alla rekord.

Från den åttonde juli och fram till katastrofen tre månader senare föll inte en droppe regn i området. Kärr och gölar var torra sedan länge. Det började till och med bli ont om dricksvatten.

Ingen, inte ens de indianer som bodde i skogarna, hade någonsin varit med om sådan torka.

Det fanns en illavarslande känsla av katastrof i luften. Trots det måste arbetet gå vidare som vanligt.

Nybyggare använde svedjebruk för att få nytt land. Skogsarbetarna lagade mat över öppna eldar. Järnvägsrallarna eldade ris och annat brännbart som var i deras väg. Naturligtvis uppstod det skogsbränder.

Någon skadade den nyuppsatta telegraflinjen och förbindelsen bröts men det var inget man blev bekymrad av. Skogsbränder var en del av det dagliga livet och telegraflinje hade man alltid klarat sig utan tidigare. Skogsbränderna brukade slockna av sig själva.

Men så var det inte denna höst. Uttorkade myrar och tidigare våtmarker fortsatte att glöda. Värmen gick på djupet och det rök och knastrade. Det största problemet var brandröken. Människorna i Peshtigo gick hela hösten omkring med svidande röda ögon, men allt skulle lösa sig bara det kom regn.

Söndag 8 oktober 1871 började liksom de föregående dagarna i månaden, molnfri, torr och varm. Gudstjänsten i Peshtigo var ovanligt välbesökt den här dagen och efteråt ville kyrkobesökarna inte gå hem. De gick istället omkring på de torra trottoarerna av trä och pratade med varandra.

Klockan var halv nio på kvällen. I Chicago tog Mrs O´Leary en lykta och gick ut i ladugården för att mjölka sin ko…

I Peshtigo kom plötsligt en stark stormby som fick de resliga träden i stadens utkanter att svaja ordentligt och med vinden följde ett regn av aska. Men det värsta var hettan. Luften var så varm att den nästan vållade brännskador på huden.

Människorna tittade skräckslagna på varandra och sökte sedan skydd var och en efter sitt eget förstånd. De som kunde sökte sig till sina hem, men förvånansvärt många trodde sig säkra i det stora församlingshus som användes vid fester av olika slag. Olyckligtvis var huset, liksom all annan bebyggelse i Peshtigo, byggt av lättantändligt trä.

Floden som delade det lilla samhället i två delar upplevdes som en säker brandgräns. Mitt i samhället fanns en träbro som förband de båda stränderna vid Peshtigo River med varandra. Där uppstod trängsel då människor på båda sidor upplevde den motsatta stranden som tryggare.

Samtidigt ökade det rytande ljudet till ett inferno. Vinden verkade komma från alla håll. Plötsligt sköt en mörkröd eldstunga fram över himlen. Strålningsvärmen svepte fram över bebyggelsen och antände allt brännbart. De som inte redan var i skydd var ohjälpligt förlorade.

Det fanns inte tid att formera en langarkedja och sätta brandpumpen i arbete. Nu gällde det för var och en att rädda sitt eget liv.

Bäst lyckades det för dem som befann sig i närheten av floden och hann ta skydd i det svala vattnet. Genom att hålla det mesta av kroppen under vattenytan och skydda ansiktet bakom någon flytande timmerstock kunde de flesta som kommit så långt hålla sig vid liv trots att lågorna svepte bara några meter över deras huvuden.
Inte ens floden gav något säkert skydd. Minsta kroppsdel som stack upp över ytan måste hållas våt för att undvika brännskador. Många orkade inte med ansträngningen och drunknade.

I gryningen avtog eldstormen. Av den välartade lilla staden syntes bara glödande högar. Peshtigo fanns inte mera. Sökandet efter överlevande tog sin början. Av den ursprungliga befolkningen om cirka 2 000 personer hade knappt 700 överlevt.

Många var brännskadade eller utmattade efter att ha tillbringat upp till åtta timmar i vattnet. Snabbheten och intensiteten hos branden hade knappast inbjudit till några hjältedåd, men det var en händelse som väckte stor beundran och uppmärksamhet. Den inträffade inte i Peshtigo utan på ett litet nybygge några kilometer längre in i obygden.

Farmaren och hans fru hade brukat sin mark i några år. Under hela våren och sommaren hade han studerat väderleken och funderat på hur han skulle kunna skydda sig och sin familj om det skulle bli en allvarlig skogsbrand. När farhågorna besannades var han beredd.

På en nyplöjd åker hade han grävt en stor grop som hans fru och de åtta barnen fi ck lägga sig i. Med några filtar till skydd täckte han sedan kropparna med den uppgrävda jorden. Slutligen grävde han själv ner sig på liknande sätt och inväntade att eldfronten skulle passera. Alla överlevde.

På kvällen måndagen den 9 oktober började det regna. Det var då tjugofyra timmar sedan eldstormen drabbade Peshtigo. Det var inte den enda platsen som drabbades. Branden svepte fram över 600 000 hektar. Det motsvarar en yta om mer än 60 x 100 kilometer. Förutom skogen var mängder av gårdar ödelagda. Broar, banvallar och inte minst telegrafledningarna var förstörda.

Tragedin var fortfarande okänd för omvärlden. Händelserna i Peshtigo helt i skuggan av den ekonomiskt mera omfattande stadsbranden i Chicago dit all hjälp koncentrerades. Som en jämförelse kan nämnas att 150-300 människor omkom vid den stora stadsbranden i Chicago.

Peshtigo har idag cirka 2 000 invånare, ungefär lika många som vid tiden för den svåra branden 1871 som tog mer än 1.300 liv. Det mesta av skogen är skövlad och träindustrin har förlorat sin betydelse.

Källor:
Boken ”Great Fires of America”, sammanställd av Country Beautyful Corp.

Erfarenheter och slutsatser

• Vid hög och långvarig värmepåverkan kan trä och annat brännbart bli så uttorkat att det brinner nästan explosionsartat. Det bildas klot av brännbara gaser som kan förflytta en brandfront språngvis flera hundra meter i taget.

•  
• Nödhjälpsarbete har en tendens att bli koncentrerat till ett område i taget. Katastrofen vid Peshtigo kom helt i skuggan av händelserna i Chicago.