De brandfarliga radhusen

1 Radhusbrand krävde två liv

Det var en av sommarens varmaste dagar. Många av de boende i ett radhusområde passade på att njuta i sin trädgård och tillagade middagen utomhus på grillen.

Senare på kvällen känds röklukt men ingen reagerade och undersökte orsaken närmare.

Klockan 04.26 larmades räddningstjänsten om att det brann i ett av husen i radhuslängan. Redan vid framkörningen syntes en kraftig rökpelare och rökdykare förberedde sig på insats.

I detta skede var branden koncentrerad till baksidan av hus 117, det tredje i en räcka av åtta hus. Radhuslängan består av åtta en och en halv-planshus helt hopbyggda med sidorna mot varandra. På bottenvåningen finns kök och vardagsrum, på övervåningen sovrum.

Rökdykargruppen gjorde två försök att ta sig in i radhuset via entrédörren men kom inte längre än tre-fyra meter på grund av värmen. De försökte slå ner lågorna men branden i bottenvåningen var redan alltför omfattande.

Under tiden sprang styrkeledaren runt till baksidan av huset. Han uppmärksammade att det brann kraftigt på baksidan av hus 117 och att branden spridit sig i sidled via takfoten.

De närmaste radhusen 119 och 115 var redan antända. En boende i hus nummer 113 dokumenterade läget genom att ta några bilder.

När styrkeledaren kom tillbaka till entrésidan lyckades två personer påkalla uppmärksamhet från övervåningen på hus 119. Han avbröt insatsen i hus 117 och satte in rökdykarna för livräddning i grannhuset i stället.

Trots den omfattande branden tog de sig upp på övervåningen och hittade en medvetslös kvinna. Via ett fönster och en utvändig stege lyckades de få ner henne till marken men hon var då redan avliden. Mannen återfanns senare bland brandresterna.

 Branden hade börjat utvändigt. Den hade snabbt kunnat sprida sig direkt till vinden på tre olika fastigheter. Spridningen hade gått via tre olika vägar:

• Mellan altaner
• Via takfot till vindar
• Mellan vindar

Den första och snabbaste spridningsvägen var via takfoten. Detta dokumenterades i ett tidigt skede av en av de boende.

Detta är också en vanlig spridningsväg vid en invändig brand som gör så att fönsterrutor krossas och lågor eller heta brandgaser väller ut och fångas av takutsprånget.

De åtta radhusen i den drabbade längan var i sidled avskilda från varandra med vertikala väggar i motsvarande EI60 som gick hela vägen upp till nock. Detta anses vara den bästa grundprincipen för avskiljning av radhus.

Tyvärr motverkades detta av att taktäckningen utgjordes av masonit istället för normalt av spontad träpanel. Detta bedöms ha påskyndat brandspridningen mellan vindarna betydligt.
 

Artikeln bygger på en rapport av Joel Péclard, Räddningstjänsten Dala Mitt.

2 Radhusbrand med liknande förlopp

I år inträffade en ny radhusbrand med nästan samma förlopp som den ovan beskrivna branden. Taktäckning av masonit gjorde så att branden också denna gång spred sig snabbt i sidled mellan vindarna på fastigheterna.

Radhuslängan bestod av fem lägenheter i en och en halv plan. Branden upptäcktes av en granne vid 16-tiden en lördagseftermiddag.

Innan räddningstjänsten hade anlänt var hela bottenvåningen övertänd och lågor slog ut genom flera krossade fönster. Tjock, svart rök vällde ut genom yttertaket.

En rökdykargrupp lyckades ta sig in genom huvudentrén och slå ner branden på bottenplanet. Men när de avancerade mot trappan till övre våningen möttes de av mycket heta brandgaser som gjorde så att glaset i deras ansiktsmasker sotade igen.

Livräddningsinsatsen måste avbrytas och ersättas med utvändig släckning.
När förstärkning anlände organiserades släckningsarbetet på fyra olika fronter. Dessutom var polisen behjälplig med utrymning samt omhändertagande av de boende.

Alla fem radhusen var i omedelbar fara att antändas. På vindarna var fastigheterna avskilda ända upp till taket med en vägg i brandklass EI60 men takkonstruktionen utgjordes av tunn masonit och ovanpå det läkt med tegelpannor.

Väggarna gick visserligen ända upp till masoniten men när den brunnit bort kunde sedan lågor och rökgaser lätt passera mellan tegelpannorna och den brandavskiljande väggen till nästa fastighet.

Insatsledaren beslöt därför att försöka förstärka brandavskiljningen mellan fastigheterna genom att fylla vindarna med mellanskum. Försöket lyckades över förväntan.

Två av de fem lägenheterna blev helt förstörda, de övriga skadades av rök och vatten. Skummet gjorde så att branden gick ner i intensitet samt att risken för brandspridning till andra byggnader begränsades.

Avståndet till ett annat radhus, samt till ett garage med 15 fordon, uppgick bara till cirka sex meter. Tack vare skummet dämpades branden och det uppstod aldrig någon större risk för brandspridning.

En utredning visade att branden startade på grund av en glömde gryta med frityrolja på en påslagen platta på spisen i köket på bottenvåningen.

En kvinna som var ensam hemma hade troligen befunnit sig på övre våningen då branden bröt ut.

Hon hittades senare omkommen nedanför trappan från övervåningen. Någon brandvarnare fanns förmodligen inte i lägenheten.

Artikeln bygger på en rapport av Peter Karlsson, Bergslagens Räddningstjänst.

Erfarenheter

Artikel 1

• Omfattande bränder i radhuslängor är tyvärr alltför vanliga, även i de fall då de är byggda enligt regelverket.
• Byggfusk eller senare åverkan på brandcellsavskiljningar är mera regel än undantag.
• Brandspridningen mellan de olika fastigheterna går oftast mycket snabbt.
• I det aktuella fallet saknade det omkomna paret förmodligen en fungerande brandvarnare.

Artikel 2

• Att förstärka brister i en brandavskiljning genom att fylla utrymmet med mellanskum verkar vara en framgångsrik metod. Är det någon annan som har erfarenhet av detta?
• Sektorsindelningen av styrkorna blev framgångsrik. Varje sektor fick sin arbetsuppgift som de fullföljde till fullo