Brand i Tidaholms tändsticksfabrik tog 46 liv

Industriell tillverkning av tändstickor har länge haft stor betydelse för vårt lands ekonomi.

År 1831 uppfanns fosfortändstickan. Dessa stickor kunde tändas mot vilken yta som helst. De blev snabbt populära men var alltför lättantändliga och vållade en mängd olyckor. Dessutom var den gula fosforn giftig. Sveriges första tändsticksfabrik låg i Stockholm.

År 1844 fick den svenske professorn Gustav Erik Pasch patent på en ny uppfinning. För att stickorna inte skulle kunna tändas oavsiktligt ”delade” han på ingredienserna i satsknoppen och placerade fosforn på ett särskilt plån på askens utsida. Därmed föddes begreppet ”Säkerhetständstickor. Tändas endast mot lådans plån”.

Under de närmaste årtiondena utvecklades patentet men fortfarande tillverkades vanliga fosforstickor parallellt med de modernare säkerhetständstickorna.

Nya fabriker växte upp som svampar ur jorden. Totalt lär det ha funnits 155 sådana fabriker i Sverige. Många av dem försvann lika fort som de kom, antingen genom brand eller på grund av den allt hårdare konkurrensen.

De första åren på 1870-talet hade varit en svår prövning för tändsticksindustrin i Sverige. Dels inträffade flera allvarliga bränder och dels förlorade man några viktiga exportmarknader.

Men vid tändsticksfabriken Vulcan i Tidaholm jobbade man skift. Orsaken var att en brand i en tändsticksfabrik i Motala hade gjort att det för tillfället var ovanligt stor efterfrågan på tändstickor. Dessutom fanns det gott om tillgänglig arbetskraft.

Ett stort antal av de kvinnliga arbetarna i den nedbrunna askfyllningen vid fabriken i Motala hade tillfälligt flyttat över till motsvarande avdelning i Tidaholm.

Det var ett monotont jobb. Sittande i var sitt bås skulle de fylla ett visst antal stickor i små askar. Varje skift omfattade tolv timmar; 06-18 eller 18-06.  De flesta av flickorna var i 18-årsåldern. Den yngsta var bara 11 år.

Att förpacka fosforstickor i askar innebar stora brandrisker. Om en sticka utsattes för friktion kunde den ta eld av sig själv.

Fabriken var inrymd i ett envånings trähus cirka 27 x 13 meter. Det fanns bara en utgång. Det var en dubbeldörr som ledde direkt ut till det fria. Olyckligtvis öppnades den inåt mot arbetslokalen.

Borden där flickorna satt var belamrade med stickor och tomma askar som skulle fyllas. Man har senare beräknat att det fanns motsvarande 40 000 fyllda tändsticksaskar i lokalen när branden bröt ut.

Strax efter skiftavlösningen klockan 06 på morgonen hände det: En av flickorna råkade av någon anledning få eld i en nyfylld tändsticksask.

Enligt reglementet skulle hon hålla kvar den i handen tills den brunnit ut alternativt släcka branden genom att doppa den brinnande asken i en vattenfylld tunna som stod centralt i rummet.

Men smärtan blev olidlig. Hon kastade asken ifrån sig. Den föll ner i travarna med stickor som spärrade gången mellan arbetsborden. På ett enda ögonblick var lokalen ett flammande inferno. Branden spred sig med förbluffande hastighet.

Flertalet av de 70 arbetarna rusade mot utgången. Men då dörrarna öppnades åt ”fel” håll blockerades de av panikslagna människor som tryckte på bakifrån.

Några av flickorna försökte i stället ta sig ut genom fönstren. Men rutorna var stabila och svåra att krossa. Ett fåtal lyckades ta sig ut den vägen, de övriga dukade snart under av röken och den intensiva värmen. De stora takfönstren som tjänade som ljusinsläpp till fabriken gick däremot snart sönder av hettan.

Räddningsarbetet blev kaotiskt. Chefer och arbetsledare orkade inte ta initiativet.

En anmärkningsvärd insats gjordes av en utomstående person. Det var en ung man, plåtslageriarbetare Otto Bengtsson, som i ett tidigt skede upptäckte branden.

Han visste att hans fästmö jobbade i byggnaden och skyndade till platsen. Genom att krossa en av de fönsterrutor till fabrikslokalen som ännu var hel lyckades han få ut två flickor som låg medvetslösa strax innanför.

Det brann i deras kläder men han släckte elden genom att rulla dem i snön. Båda flickorna överlevde. En av dem var hans fästmö.

När branden brunnit ut och röken skingrats kunde man äntligen ta sig in i den helt utbrunna byggnaden. Av någon anledning fick Otto Bengtsson i uppdrag att ansvara för efterarbetet trots att han inte ens var anställd vid tändsticksfabriken.

Så här berättar han vid en intervju för Västgöta-Bladet som gjordes 50 år efter händelsen:

- Det var en fruktansvärd syn. Här lågo de förkolnade liken efter alla dessa, som plötsligt träffats av döden mitt i sitt arbete. Många av dem var brända till oigenkännlighet. Aldrig har jag varit med om ett tyngre och mera sorgfyllt arbete. Utanför fönstren gick de anhöriga gråtande och förtvivlade, bedjande om att få komma in, men det fingo de ej.

Vid branden omkom omedelbart 44 flickor och unga kvinnor. Ytterligare två avled inom ett par veckor Bland dem 12 av de 18 som räddat sig vid branden i Motala och nu var inlånade till tändsticksfabriken i Tidaholm.

Av de överlevande var nio mycket svårt brända. En av dem var så illa bränd att man upptäckte att hon var vid liv först när hon lades i en kista.  En suck och en ryckning i det vanställda ansiktet visade att hon var vid liv. Kvinnan överlevde och gifte sig senare och blev mor till två barn.

Problemet att identifiera de döda gjorde att man inte kunde ge dem individuella gravar. I stället jordfästes de i en gemensam grav på Tidaholms kyrkogård. En minnessten restes över dem. De följdes till graven av mer än 5 000 människor.

Disponenten för fabriken kände ett stort ansvar för olyckan. Han fick ett nervsammanbrott och ville sluta. Men han tvingades stanna.

Ägaren däremot såg branden som guds straff mot flickorna för att de deltagit i en danstillställning kvällen innan katastrofen. En bieffekt av detta blev att väckelserörelsen blev mycket stark i Tidaholm.

En undersökningskommission tillsattes. Den leddes av den statlige inspektören för tändsticksindustrierna, J E Lundström.

Kommissionen konstaterade att ”erforderliga försiktighetsåtgärder mot spillande af människoliv och mot eldfara var förbisedda i flera väsentliga fall.”

Av någon anledning kom kommissionens mera detaljerade resultat inte till svenska folkets kännedom.

Först mer än hundra år senare upptäckte en ambitiös samlare av tändstickshistoria att rapporten i sin helhet hade publicerats i en tysk branschtidning Zeitschrift fur Zundvaarenfabrikation, ZfZ.

Artikeln avslöjade att undersökningskommissionen haft flera krav på åtgärder. Därtill stod tidningen själv för en ganska frän kritik och gav i en artikelserie över fyra nummer en rad förslag på skyddsåtgärder som borde vidtagas på alla tändsticksfabriker.

Tidningen avlutar sin redogörelse med en allvarlig maning till sina läsare att ”noga lära av olyckan i Tidaholm och inte spara någon möda eller pengar när det gällde att skydda sina arbetare från olyckor”.

Inom bara ett par månader var den nerbrunna fabriksbyggnaden uppbyggd igen. Enligt uppgift var den denna gång avsevärt säkrare ur brandskyddssynpunkt.

Tändsticksindustrin fortsatte att expandera och bidrog under många år till vårt lands utveckling och välstånd.

I dag är all tändstickstillverkning i Sverige koncentrerad till två orter. I Vetlanda tillverkas halvfabrikat som tryckta ytteraskar (skillets) och stickor utan knoppar (splint). Tidaholmsfabriken gör den slutliga produktionen av färdiga askar som exporteras till cirka 80 länder runt om i världen.

Källor

• Tidaholms Museum

• Tändsticksmuseets vänner: Skriftserie om tändsticksindustrin.

• Västgöta-Bladet

• Skövde Nyheter

• Zeitschrift fur Zundwaarenfabrikation (ZfZ)

• REl