602 dog när teatern brann

Teaterbyggnaden i sig själv var helt byggd av obrännbart material. Men i övrigt var det en bedrövlig brist på brandskyddsanordningar.

En asbestridå som var avsedd att skydda publiken i händelse av brand fungerade inte som den skulle.

Två automatiska rökfläktar som var monterade i scenhuset var inte inkopplade och luckorna var stängda. Flera av nödutgångarna var dåligt markerade. Från galleriet högst uppe under taket fanns över huvud taget ingen större utgång som inte passerade genom andra publikutrymmen.
Brandsläckningsutrustning saknades nästan helt. Det fanns ingen sprinkleranläggning och inget automatiskt brandlarm. Och värst av allt var att scenarbetare och andra funktionärer inte hade fått någon som helst träning för nödsituationer.

Det hade inte varit någon stor teaterbrand i USA på många år och alla farhågor för en sådan var helt bortkopplade. Ändå angavs i fetstil i annonsen för föreställningen att Iroquois Theatre var absolutely fireproof.

Stycket som spelades var en komedi med titeln Mr Blue Beard.

Huvudrollsinnehavare var den då mycket kände skådespelaren Eddie Foy. Det är ur hans memoarer som mycket av faktainnehållet i denna artikel är hämtat.

Föreställningen drog mycket folk. Dagen före nyårsafton 1903 var allt slutsålt. Eddie Foy hade försökt ordna fribiljetter till sin familj men misslyckats. Istället tog han bara med sin sexårige son Bryan och lät honom sitta på en stol i en alkov vid sidan av själva scenen.

Teatern hade drygt 1 600 sittplatser. Dessutom fanns vissa utrymmen som var godkända för stående publik. Ägarna bedyrade efteråt att de bara sålt lite mer än hundra sådana biljetter.

Men olika vittnesmål pekar på att det var många fler stående än vad ägarna medgav. Det bedöms att det var mellan 2 100 och 2 300 besökare.

På andra sidan ridån fanns hela ensemblen med musiker, körer, dansare, scenarbetare och många,  många andra. Uppskattningsvis var det nästan 400 personer som arbetade med föreställningen.
Mycket av scendekoren var gjord av tunt och sladdrigt material.

I taket i scenhuset hängde inte mindre än 280 draperier och dekordetaljer som användes vid olika uppsättningar. Bitvis hängde de så tätt att de vidrörde vid varandra. En del var av tyg, andra av papper eller flortunn väv.

Alla var dekorerade med oljefärg eller andra brännbara kemikalier. Hela uppsättningen manövrerades av en skog av rep som hängde vid scenens sidor utom synhåll för publiken.

Det hade varit ett brandtillbud i den lättantändliga scendekoren några månader tidigare vid en motsvarande föreställning i Cleveland. Men genom lyckliga omständigheter blev branden den gången snabbt begränsad och släckt. Tyvärr tog ingen varning. Det behövs en katastrof för att få människor att reagera.

Föreställningen hade under god stämning hunnit genom första akten. I början av andra akten hade en dansgrupp bestående av åtta män och åtta kvinnor ett sött nummer som kallades I det väna månskenet. Scenen flödade av ett blåaktigt ljus medan man sjöng och dansade. Det var då bekymren började...

En säkring gick sönder till en av de stora strålkastarna högt upp vid sidan av scenen. Det är sådant som händer och elektrikerna gjorde som de brukade.

För att behålla tillräckligt ljusflöde ökade de spänningen till de kvarvarande belysningsarmaturerna. Då blev glödlamporna ännu varmare än vanligt.

Av allt att döma antände en spotlight ett flortunt draperi på högra sidan av scenen, cirka fyra-fem meter över golvet.

När branden upptäcktes försökte ett par scenarbetare att bekämpa den. En av dem försökte kväva lågorna med en tygbit. Med det var för högt och han nådde inte ordentligt.

Då fick den andre mannen tag på en liten handbrandsläckare som såg ut som ett smalt rör. Den innehöll någon sorts pulver men det var löjligt verkningslöst.
Flammorna spred sig i den hängande dekoren som om de var av fnöske.

Inom en minut var den utom all kontroll för allt utom möjligen en grov vattenstråle. En bärbar brandsläckare var definitivt otillräckligt i det läget.

Scenmästaren var frånvarande för tillfället och många av hans scenarbetare hade gett sig iväg till en bar på andra sidan av gatan. Ingen visste hur man skulle larma.

Det slutade med att en scenarbetare sprang flera kvarter för att slå larm från ett brandskåp.

På scenen sjöng och dansade ensemblen fortfarande. Men några av rösterna började att låta lite tveksamma. Bland publiken växte sig ett upphetsat mummel allt starkare.

Eddie Foys första tanke gällde sonen. Han satt fortfarande kvar på sin stol vid sidan av scenen, förskräckt över vad han såg. Foy tog honom vid handen och de började springa mot en nödutgång i bakre delen av scenhuset.

Plötsligt kom han att tänka på alla människorna i publiken. Det var en matinéföreställning och publiken bestod till stor del av ungdomar och familjer med barn. Om det blev panik skulle många bli nertrampade.
Foy fick syn på en scenarbetare som han kände sedan tidigare. Han överlämnade sonen Bryan till honom och uppmanade dem att genast gå ut.

Sedan gick han själv upp på scenen för att om möjligt lugna det stora folkhavet i salongen.

Publiken hade börjat ta sig ut genom dörrarna och visade redan tecken på vild flykt. De som var på de lägre våningarna verkade inte fullt lika rädda som de på balkongerna och galleriet. Där hade det redan utbrutit full panik. Foy gjorde vad han kunde för att lugna dem:
– Ta det lugnt, det är ingen fara, ingen panik. Använd nödutgångarna, fortsätt ut på gatan.
– Asbestridån! För guds skull, är det ingen som vet hur man får ner den där jäkla ridån? Spela något. Ta en ouvertyr eller vad som helst, men spela!, skrek han till orkestern som fortfarande fanns kvar i orkesterdiket framför scenen.

Nu sänktes asbestridån äntligen. Men bara till två tredjedelar. Där stannade den med ena sidan högre än den andra.

Orsaken var en vajer som var spänd från scenhuset och rakt ut i salongen. Den skulle en av flickorna i baletten använda när hon enligt manuskriptet svävade omkring som en ängel.

Egentligen skulle brandridån löpa i spår på båda sidor av scenöppningen men när den nu kom snett lossnade den och hängde löst.

Ett starkt vinddrag från de öppna nödutgångarna i scenhusets baksida fick den att fladdra ut mot salongen i en vid båge. En dödlig pust av lågor, rök och heta brandgaser slog ut mot salongen.
– Ner längre med ridån och hugg av vajern! skrek Foy in mot scenen och vände sig sedan till publiken:
– Var inte rädda, gott folk. Gå långsamt.

I samma ögonblick kom en ny stormstöt av eld från scenhuset och slog rakt ut mot publiken. Förmodligen var det en massa dekormaterial som föll ner och plötsligt antändes.

Ett stort klot av eld slog ut över Foys huvud och tycktes nå ända upp till balkongplanen. Ett regn av brinnande flagor föll ner och fick hans kläder att börja glöda.

Till och med publikridån hade fattat eld, trots att den hängde ytterst och utanför asbestridån var den tunn och obehandlad mot brand. Ännu ett misstag…
Skräckscenerna i salongen saknade allt motstycke. Det fanns faktiskt 30 utgångar, men många ledde till samma ytterdörr. Få av dem var markerade med skyltar, några var dolda bakom tygförhängen, andra var låsta eller tillslutna med komplicerade hävstänger som ingen klarade att manövrera.

Från läktarna och galleriet fanns dörrar mot utvändiga balkonger med metalltrappor. Olyckligtvis blockerades flyktvägarna av lågor som slog ut från en öppning under dem.

Hela det utvändiga trappsystemet låg i en smal gränd med bara några meter till en annan hög byggnad. Där jobbade några målare som uppfattade situationen. De lyckades få över en stege till en av de högst belägna balkongerna.

En man började krypa över mot tryggheten på andra sidan. Men stegen var i kortaste laget. Ena sidan av den gled av sin kontrapunkt och mannen föll. Han krossades mot gatan och avled omedelbart.
Målarna lyckades därefter ordna en provisorisk brygga över gränden med hjälp av några långa bräder. Några få personer hann ta sig över den bräckliga spången.

Plötsligt slog det ut en kraftig låga som nådde ända till väggen på byggnaden mitt emot. Järnplattformen var fylld av kvinnor och barn som väntade på sin tur att få krypa över den provisoriska bron.
Många av dem dog direkt, några lyckades kravla sig över räcket och föll med brinnande kläder till marken. Därefter syntes bara rök och lågor från nödutgångarna mot den utvändiga brandtrappan. Ingen mer människa kom ut den vägen.

Aldrig tidigare hade en stor brandkatastrof gått så fort. Det påstås att från det att branden startade tills alla på teatern antingen hade kommit ut eller var döda eller medvetslösa tog det bara åtta minuter. På den tiden omkom mer än 500 människor.
Brandkåren var snabbt på plats sedan man väl fått larmet. Släckningsarbetet gick också förvånansvärt snabbt. De första strålarna som riktades in i eldhavet förångades genast och branden kvävdes på några minuter.

Men när ett brandbefäl stack in sitt huvud genom en av nödutgångarna och skrek: ”Finns det någon som lever här inne?”, fick han inget svar.
De få som ännu inte var döda var medvetslösa eller döende. Inom femton minuter från brandens utbrott började man att sortera kroppar på trottoarerna till de intilliggande gatorna. Inte ens Chicagos alla ambulanser och likvagnar klarade av att hålla jämna steg med den hemska skörden.

Ett dygn senare visste man att minst 587 människor hade omkommit och att flera hundra var skadade. Ytterligare dödsfall bland de svårast skadade höjde senare dödstalet till 602.

Erfarenheter och slutsatser

• Att en byggnad är uppförd av uteslutande obrännbart material är definitivt ingen garanti för att det inte kan bli en farlig brand i den. Det är oftast inredningen som fattar eld och sprider branden. Rök och heta brandgaser sprider sig snabbt och förloppet går fortare än de flesta kan ana.

   

• Branden på Iroqoisteatern i Chicago 1903 orsakades av att en varm spotlight antände ett hängande tygstycke. Branden upptäcktes genast men scenarbetare och andra funktionärer saknade brandskyddsutbildning och var inte beredda på att ingripa. Många av dem var inte ens på plats.

   

• Befintliga handbrandsläckare var klart otillräckliga och gav ett närmast löjligt intryck. Inomhusbrandposter med god tillgång på vatten under tryck är av största vikt på en teaterscen.

   

• Automatiskt brandlarm och sprinkleranläggning saknades helt. Personalen var inte medveten om hur man skulle larma brandförsvaret.

   

• Två automatiska rökfläktar som var monterade i scenhuset var inte inkopplade och rökluckorna var stängda.

   

• Branden spred sig snabbt uppåt i de hängande kulisserna och var utom kontroll på bara någon minut.

   

• En så kallad asbestridå som löpte i spår på vardera sidan av scenen skulle vid brand kunna hissas ner och avskärma scenen och salongen från varandra. Men detta hindrades av en vajer som var spänd från scenen och upp på en läktare. Där skulle en av skådespelarna komma glidande som en svävande ängel...

   

• Vajern gjorde så att asbestridån lossnade från sina spår, en vindpust fick den att fladdra till och ett eldklot slog ut bland den panikslagna publiken. Arrangemanget med vajern var naturligtvis inte kontrollerat och godkänt av brandmyndigheterna.

   

• Antalet betalande åskådare var klart större än vad som var tillåtet.

   

• Utrymningsvägarna var underdimensionerade och bristfälligt utmärkta. Det fanns visserligen många olika sätt att ta sig ut, men på flera platser sammanföll två eller flera utrymningsvägar med varandra. Där bildades snabbt köer och panikartade slagsmål.