50 år sedan tunnelraset i Stockholm

Räddningsarbetet involverade i stort sett alla brandstationer i Stockholm. Händelsen engagerade hela landet, TV sände för första gången direkt från en olycksplats.

Efter fem dygn kunde de två arbetarna räddas. Insatsen blev oerhört uppmärksammad. Händelsen påverkade lagstiftningen och breddade räddningstjänstens framtida uppgifter. Från att tidigare bara släckt bränder fick räddningstjänsten från 1974 års brandlag ansvar för andra nödlägen som ras, översvämning och oljeutsläpp.

Under mitten av 1960-talet pågick en mängd underjordiska arbeten i Storstockholm.

Ett av dem var en cirka 1 000 meter lång tunnel från Hammarby industriområde, under Hammarbykanalen och vidare upp mot Gotlandsgatan.

Tunneln var på 30-40 meters djup och avsedd för televerkets kabeldragningar.

Eftermiddagsskiftet hade just avlossat en sista sprängsalva och gått upp ur tunneln. Då upptäcktes att det varit ett jordras på en plats strax söder om Hammarbyvägen.

Det hade bildats en krater på cirka 30 gånger 10 meter och taket på tunneln hade av allt att döma störtat in. Ett vertikalt schakt mitt på tunneln strax norr om Hammarbyleden var dessutom vattenfyllt och delvis bemängt av sand och slam.

Och det värsta av allt: två arbetare saknades.

Klockan var då 22.50 tisdagen den 9 november 1965.

Det fanns vid denna tid inget lagstadgat ansvar för brandförsvaret att hålla beredskap för andra olyckor än brand. Också ledningsförhållandena var svävande.

Men i detta fall var det inga problem. Jourhavande brandkapten vid Stockholms Brandkår hette Olle Johansson. Han tog snabbt initiativ till att upprätta en stab där representanter för de inblandade myndigheterna och företagen kunde samarbeta.

Alla beslut togs i samförstånd. Först av allt gällde det att ta reda på om de försvunna arbetarna var vid liv och var de befann sig. Ansvariga för tunnelbygget och andra experter tillkallades.

Med hjälp av ritningar och nivåkartor gick det att konstatera att den norra delen av hittills färdiga tunneln var högst belägen.

Däremot fanns det ingen öppen förbindelse med det vertikala schaktet mitt på den kilometerlånga tunneln. Där var vattendjupet cirka fem meter.

Dessutom kunde brandförsvarets grodmän konstatera att det bildats en stor slampropp som fyllde tunneln ända upp till taket.

Om de två försvunna arbetarna fortfarande var vid liv måste de ha tagit sin tillflykt till den norra delen av tunneln.

Det var viktigt att snabbt lokalisera och få ut dem, vattentemperaturen var bara sju grader.

Arbetet med att borra ett hål genom berget 40 meter ner till norra delen av tunneln tog genast fart. Ett annat viktigt moment var att länspumpa vattenmassorna i schaktet så att nivån sjönk.

Men kapaciteten på brandförsvarets elpumpar var klart otillräcklig, bara två mindre enfaspumpar med en kapacitet av några få kubikmeter per timma. Kraftigare pumpar rekvirerades från olika företag.

Räddningsarbetarna drog sig inte ens för att göra inbrott och själva hämta den utrustning som bedömdes nödvändig.

I gryningen nästa dag fick räddningsarbetarna indikationer på att de saknade männen, ingenjör Kjell Nilsson, 26, och elektriker Sören Jansson, 30, fortfarande var vid liv.

De hade mycket riktigt tagit sin tillflykt till tunnels norra del. Där fanns ingen utgång, men tack vare att tunneln lutade svagt uppåt fanns det en luftficka dit vattnet inte nådde. Klockan 01.31 torsdagen 11 november bröt  borrstålet igenom taket i tunneln.

Räddningspersonal och anhöriga hade nu  kontakt med de instängda. De var vid förvånansvärt god vigör, men hungriga. Nu kunde de få en förstärkt frukost med bland annat skinka, kokt ägg samt en färsk morgontidning.

För att motverka kylan försågs de med elektricitet och ett par hoprullade värmedynor. Ett annat prioriterat önskemål var ett par dosor snus.

Men än var inte räddningsarbetet färdigt. Att borra ett så stort hål att männen skulle kunna evakueras genom det var inte att tänka på. Sådana borrar fanns inte 1965.

Inriktningen blev i stället att pumpa ut så mycket vatten som möjligt och sedan gräva en öppning mellan slamproppens överdel och tunnelns tak. Där var slammet inte så hårt packat.

Grodmän som varit inne berättade att det nästan gick att simma i den trögflytande massan. Men arbetet innebar stora risker. Om det blev ett nytt ras skulle dykarna vara riktigt illa ute.

Ett annat problem var att få tag i tillräckligt kraftiga pumpar som var tåliga mot sand, slam och andra föroreningar. Som expert på området blixtinkallades dykarbasen Per Edvin Fälting, känd från bärgningen av regalskeppet Wasa några år tidigare.

Hans metod att använda vattenstrålar med högt tryck för att spola undan sand och slam visade sig vara effektiv även här.

De allra största pumparna som användes vid räddningsarbetet var faktiskt så nya att de monterades vid företaget Flygts Pumpar på morgonen samma dag som de levererades. De var på den tiden de största pumparna i sitt slag i Europa.

Från och med torsdagen var tunnelarbetarnas situation en angelägenhet för hela landet, ja för nästan hela världen.

Centrum för uppståndelsen var ett hål i trottoaren på Ringvägen i Stockholm. Sveriges Television direktsände för första gången från en olycksplats. Programledare var en ung reporter vid namn Bo Holmström.

Verksamheten var koncentrerad till två platser:

• Schaktet strax norr om Hammarbykanalen. Där kämpade Olle Johansson och hans grodmän med att gräva en öppning i den hårda proppen av packad sand som hindrade dem från att tränga vidare till de instängda männen. Det var ett både farligt och ansträngande arbete. Risken för nya ras var hela tiden överhängande. Dykarna låg högst upp mellan tunneltaket och den packade sanden och försökte meter för meter kämpa sig vidare in mot luftfickan i norr där männen befann sig.
• Det 70 millimeter vida och 40 meter djupa hålet som borrats från trottoaren på Ringvägen och ner till de instängda.

Där fanns nu en telefonförbindelse där media och anhöriga kunde samtala med de instängda. Genom hålet kunde man också skicka lappar och smärre föremål till och från de instängda. Detta blev så populärt att den ansvarige läkaren på platsen måste säga ifrån så att de instängda fick tillfälle att vila lite.

När de instängda tunnelarbetarna slutligen kunde evakueras efter drygt fem dygn i sitt kalla och fuktiga fängelse visste jublet inga gränser.

Då hade mer eller mindre all personal från samtliga Stockholms brandstationer varit insatta i räddningsarbetet. Ett arbete som de egentligen inte hade behövt engagera sig i.

Rasolyckor av denna typ fanns inte ens nämnda i den dåvarande lagstiftningen, 1962 års brandlag och brandstadga. Men nu kom diskussionen igång. Och händelsen kom att påverka lagstiftningen.

Till 1974 års brandlag och brandstadga hade ansvaret för den kommunala räddningstjänsten utvidgats att även omfatta andra typer av nödlägen. Bland dessa nämndes ras, oljeutflöde, översvämning och andra nödlägen. Detta gjorde att kommunerna fick mandat att investera i utrustning och utbildning för även sådan verksamhet

Brandkaptenen hyllades

En av dem som jobbade nära nog oavbrutet under de fem dygn som räddningsarbetet vid tunnelraset pågick var Olle Johansson.
Han var vid tillfället 35 år och redan erfaren brandkapten vid Stockholms Brandkår.
Dagen efter den lyckliga upplösningen gjorde Dagens Nyheter en intervju med några av brandmännen på Johannes brandstation där Olle då var stationerad:
– Olle Jo är alltid lugn och behärskad och har en självklar pondus.
– Han har en medfödd ledartalang och det är ingen tillfällighet att det var just han som blev utsedd att leda den sista gruppen av grodmän när genombrottet var nära.
– Jobbet var krävande och det behövdes någon vi kunde lita på.
Själv ville Olle inte utmåla sig som en hjälte:
– Det var grabbarna som fick slita. Jag var bara med för att hålla uppsikt över dem och se till så att ingen blev skadad.