Rullstolsburna Ritva orolig: "Jag känner mig utanför"

Ritva Korva är beroende av rullstol och bor ensam i en lägenhet två trappor upp. En livssituation hon delar med många andra i Sverige.
Organisationen DHR (tidigare De handikappades riksförbund, numera Delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet) har cirka 10 000 medlemmar i Sverige. Ritva Korva har många röster i ryggen när hon säger att hon känner sig bortglömd i frågan om beredskap.
– Vi har inte fått tillräcklig information, säger hon.

Hon har fått den gula broschyren Om krisen eller kriget kommer, men är inte nöjd med informationen till dem som har svårt att ta sig förbi trappor, höga trösklar och andra fysiska hinder.
– Det är så vagt. Man ska höra av sig till vänner och bekanta, kommunen och olika sajter. Man sitter fullständigt i sjön.

DHR centralt har också reagerat på den i deras tycke knapphändiga informationen i broschyren. Lena Haglöf på DHR i Stockholm skriver i ett pressmeddelande:
– Den mest konkreta informationen står under ”Utrymning” och lyder ”Du som inte klarar dig på egen hand kan få hjälp att utrymma samt akut boende och mat på platsen du kommer till.” Men det står inte vem som är ansvarig för detta så jag vet ändå inte vem jag ska vända mig till.
– Och var är skyddsrummen? säger Ritva Korva.
– Visst, det står på nätet men i dagsläget är det en stor grupp människor som inte kan eller vill hålla på med dator eller ens telefon. Kom igen med det om två generationer. Då kan alla titta på nätet.

I broschyren Om krisen eller kriget kommer saknas information om hur tillgängliga skyddsrummen är för rörelsehindrade, menar Ritva Korva.

När hon går in på skyddsrumskartan som finns på
msb.se ser hon ingen information om skyddsrummen är tillgängliga för rullstolsburna eller inte.
– Jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag måste lämna huset. Jag bor på tredje våningen, så det tar en stund att komma ner. Får man ens ta hissen om det blir krisläge, och vad händer om det blir strömavbrott och hissen inte fungerar?

I broschyren står det att man ska diskutera med vänner, grannar, anhöriga, biståndshandläggare eller assistenter för att vara förberedd?
– Det kan vara jättemånga som är ensamma, som inte har assistent eller någon anhörig i närheten. Och att få tag i biståndshandläggaren är inte lätt – det står redan 120 före i kön.
– Och att vända sig till grannar och bekanta känns väldigt utlämnande. De har fullt upp med sitt.

Men alla har ett eget ansvar?
– Det har man absolut men här tycker jag man har skjutit över allt ansvar på vår grupp. Det blir som att välja mellan att vara kvar och dö här eller ska jag ta mig till skyddsrummet och dö längs vägen?

– Ärligt talat känner jag mig utanför. Det gör vi allihop i vår organisation. Vi borde ha blivit mer involverade tidigare i kommunens planering.

Ritva Korva säger att kritiken inte bara gäller broschyren och informationen om skyddsrummen, utan om hur människor med särskilda behov generellt kommer in i kommunernas beredskapsplanering – eller snarare inte gör det.

– Vi strävar inte efter full individanpassning men varför inte ta kontakt med oss som kan det här, som lever med det här? Vi kan komma med tips. Det skulle vara ett stort steg framåt.

DHR:s kritik får stöd av en ny rapport från Myndigheten för delaktighet. Myndigheten konstaterar: ”Med nuvarande krisberedskap kan samhället inte garantera att personer med funktionsnedsättning får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda under en kris.”

Rapporten, som bara har fokuserat på kommunerna, visar bland annat att förhållandevis få kommuner har en systematisk planering där funktionshindersperspektivet ingår på ledningsnivå.

”Kommunernas krisberedskap brister ofta i att ta hänsyn till de behov och förutsättningar som personer med funktionsnedsättningar har. När samhället drabbas av kris eller krig behöver alla kommuninvånare nås av relevant information så snabbt som möjligt. De flesta kommuner saknar rutiner eller arbetssätt för att säkerställa detta.” heter det i rapporten.

– Resultatet är nedslående, säger generaldirektören Malin Ekman Aldén.
Hon påminner om att många med funktionsnedsättning i dag bor i vanliga bostäder.

– Samhällsdiskussionen utgår förvånansvärt ofta från att personer med funktionsnedsättning främst går att hitta på en vård- eller omsorgsinrättning. I verkligheten bor de allra flesta i målgruppen som vem som helst ute i samhället. Att man under normala omständigheter har begränsat samhällsstöd, betyder dock inte att man i en kris har jämlika förutsättningar med andra att självständigt ta ansvar för sin egen trygghet och säkerhet.