– Måste finnas skyldighet att hjälpa varandra

Taha Alexandersson blev ett bekant ansikte för den stora massan i samband med de myndighetsgemensamma pressträffar som hölls under pandemins första två år.
Lugnt och sakligt rapporterade hon om läget inom sjukvården. I samband med det blev hon en av landets mest googlade personer. Hon beskriver tiden som utmanande och lärorik.

– Det var ett stort förtroende att förvalta; att uppdatera om läget i hälso- och sjukvården mitt under en krishantering när det fanns så många osäkerheter. Ofta förvånades jag över hur den fakta och information man förmedlat kunde uppfattas så olika och det var en ständig inlärningsprocess hur man kunde bli ännu bättre och tydligare.

Allra mest utmanande säger hon var att ständigt behöva finnas tillgänglig för media, och samtidigt vara operativ chef för en krisledningsstab.

När pandemin startade var Taha Alexandersson ställföreträdande krisberedskapschef, sedan 2021 är hon ordinarie.
– Jag är inne på mitt tredje försvarsbeslut nu, nyligen blev jag kallad räv, skrattar hon.

Liksom för många andra myndigheter har det gått i ett för Socialstyrelsen de senaste åren: pandemin med allt vad det inneburit för vården; kriget i Ukraina; jordbävningen i Turkiet och Syrien; evakueringar av svenskar från Sudan och restnoteringar av läkemedel är några exempel på vad Socialstyrelsen tampats med.

Katastrofmedicinska insatser i utlandet och evakueringsinsatser är kanske inte det som främst förknippas med Socialstyrelsen, men faktum är att myndigheten samordnar och leder det arbetet.
– Vår sektor blir ofta snabbt berörd när det blir störningar i omvärlden, konstaterar Taha Alexandersson och tillägger att Socialstyrelsen nästan oavbrutet haft en aktiverad krisledningsorganisation och en stab som stöttat hälso- och sjukvården sedan början av 2020.
– Så fort vi stängt ner en stab har vi gått upp i stab igen med anledning av något annat.

Detta samtidigt som Socialstyrelsen, i och med den nya förordningen som trädde i kraft i oktober 2022, blivit en beredskapsmyndighet med sektorsansvar för hälsa, vård och omsorg.
Och där har inte allt varit solklart.
– Med anledning av Rysslands invasion av Ukraina fattades väldigt snabba beslut. En viktig del vi beredskapsmyndigheter och sektorsansvariga myndigheter gör är att hjälpas åt med att se vad som ska prioriteras för att beredskapen ska gå i takt i landet.

Socialstyrelsen har visserligen alltid haft hälso- och sjukvård samt socialtjänst som ansvarsområde. Sektorsansvaret innebär att de istället för att fortsätta göra punktinsatser, nu höjer blicken för att hela sektorn ska fungera.
– Vi ska se till att skapa så bra förutsättningar som möjligt för de aktörer som bedriver hälso- och sjukvård och omsorg. Inte bara på ett kvalitetssäkrat och patientsäkert vis, utan också med den bästa kunskapen som finns tillgänglig.

Planeringsinriktningen för beredskapsmyndigheterna är krig. Rent krasst: de planerar inte för bussolyckor med fem skadade utan för masskadeutfall.
Det kräver en tydligare beredskapsplanering med syskonmyndigheter, det privata näringslivet och andra aktörer i civilsamhället.

Som expertmyndighet tar Socialstyrelsen fram kunskapsstöd, beslutsunderlag, lägesbilder, vägledningar, riktlinjer – och försöker få till konsensus.
– Vi kan komma med hur många vägledningar och föreskrifter vi vill, men det är upp till regionerna och kommunerna att verkställa och efterleva dessa för att det ska bli en förmågeökning i landet, påpekar Taha Alexandersson.

Hon tycker att det ofta glöms bort att det fortfarande finns 21 självständiga huvudmän i form av regioner och 290 självständiga huvudmän i form av kommuner när det kommer till hälso- och sjukvård samt socialtjänst.

Taha Alexandersson säger med eftertryck att det i det säkerhetspolitiska läget landet befinner sig i, inte finns några ursäkter för att hantera ett krigsscenario eller större krisscenario som 290 respektive 21 entiteter.
– Kommuner och regioner måste vara kugghjul som stärker varandra. Att vi ska fungera enhetligt som land när det gäller händelser som går utanför det geografiska områdesansvaret ser jag som en av Socialstyrelsens viktigaste uppgifter.

Hon påpekar att det inte spelar någon roll hur bra Försvarsmaktens sjukvårdare stoppat blödningar på skadeplats om inte den civila ambulansvården sedan kan ta över och göra sitt jobb, och därefter lämna över till den civila sjukhusvården på ett bra sätt.
– Det är en kedja hela tiden, den klassiska ”den svagaste länken”. Här får man inte förringa vikten av en kommunal och regional samplanering.

Skulle det bli krig med masskadeutfall finns i dagsläget inte tillräckligt med sjukhusplatser. Då menar Socialstyrelsens beredskapschef att kapaciteten snabbt behöver ökas, exempelvis genom att kommunerna ställer om och vårdar andra än de är vana vid i vardagen.

Över lag ställs krav vid väpnat angrepp som är svårförenliga med hur vården organiseras i dag. Regionerna är inriktade på högkvalitativ vård med stora, högspecialiserade medicinska team och väldigt slimmade system.
– Det finns ingen buffertkapacitet, inte en massa personal som ligger och vilar. Framförallt har regionerna och kommunerna inga skyldigheter att hjälpa varandra, nästan allt utgår från frivillighet, påpekar Taha Alexandersson.
– Vi kan klappa oss på axeln och säga att vi löste det under pandemin, men jag tror definitivt att det behövs någon form av rättslig reglering. Det handlar inte om att ta bort huvudmannaskapet, men det måste finnas en skyldighet att stödja varandra över de 21 respektive 290 geografiska gränserna.

Regleringen hoppas hon kommer. Det pågår en utredning om att göra den lag som styr regioners och kommuners beredskap, lagen om extraordinära händelser (LEH), mer tydlig. Förhoppningen är att man genom lagstöd ska se till att kommuner och regioner jobbar mer enhetligt med beredskapsfrågorna.

Sedan 1 januari i år har Socialstyrelsen dessutom möjlighet att prioritera och göra särskilda satsningar via statsbidrag för att höja förmågan i landets regioner och kommuner.

Även detta tror Taha Alexandersson kommer ha stor betydelse. Hon beskriver hur beredskapen i dagsläget skiljer sig mycket åt både i regionerna och kommunerna.
– Några har åstadkommit fantastiskt mycket och några inget alls. Många regioner har gjort otroligt stora och fina insatser där man verkligen kan prata om att de tillvaratagit lärdomar från pandemin – allt från lagerhållning av skyddsutrustning till hur du ska planera kapacitetsökning av din intensivvård. Men mitt nationella perspektiv som beredskapschef på Socialstyrelsen är att det inte är tillräckligt. Det spelar ingen roll om en del av landet är fenomenalt – vi behöver få till enhetligheten, att alla gör sitt jobb.

Samtidigt pågår vad som ofta beskrivs som en nationell sjukvårdskris, med mass-varsel och stängda vårdinrättningar.
Taha Alexandersson understryker att beredskapsplanering oavsett är en utmaning som kräver prioritering, finansiering och tydliga effektmål.
– Att det väpnade angreppet ska vara dimensionerande för vår beredskapsplanering är inte taget ur luften, utan kommer av det faktum att vi har ett krig i vårt direkta närområde och ett omvärldsläge som bara försämras. Då finns inte den valbarheten i att göra nämnda prioriteringar och investeringar. Men sedan är det så att ju lägre förmåga vi har i vardagen, desto större gap kommer beredskapsplaneringen behöva täppa igen. Och då blir det både dyrare och väldigt mycket tuffare prioriteringar som behöver ske den dagen krisen eller kriget inträffar.

Mycket av sektorsansvaret innebär fokus på den långsiktiga förmågeutvecklingen. Detta samtidigt som kriser ska hanteras och en förmåga byggas här och nu.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har också ordet skyndsamt petats in i alla regeringsuppdrag.
– Helst ska saker göras redan i går, säger Taha Alexandersson med ett litet skratt.

Trots det anser hon inte att Socialstyrelsen behövt göra avkall på något område.
– Däremot har tiden mellan att identifiera lärdomar till att faktiskt lära sig inför en implementering kortats ner avsevärt. Lärdomarna vi drog under pandemin fick vi direktapplicera på Ukraina. Det finns inget andrum i systemet.
– Tiden finns heller inte längre till att trippelkontrollera allt. Vi är de enda som har koll på hela kedjan, då får kanske 80 procent vara gott nog.

– Vi måste öva för något ännu värre

Bättre rustad för sjukdom